Jag är 36 år, och föddes utanför London i England. Jag flyttade till Sverige 2002.
Jag blev diagnostiserad med auditiv dyslexi i början på året, och sen dess hatat allt som min dyslexi innebär.
Jag har fått inse många negativa saker om hur jag pratar, skriver och läser. Som om det inte var illa nog, har jag också fått reda på att jag har nedsatt hörförståelse.
Det värsta med min dyslexi diagnos, är just hur fruktansvärt auditiv den är. Jag menar att jag uttalar mig fel, och har svårt för muntlig information.
Jag har “sorgligt nog” fått reda på att jag skippar, och blandar mina fonem ljud. Då d.v.s att jag kanske säger t.ex ordet bien när jag menar att säga bilen. Jag kanske också säger t. ex ordet antaglien, när jag menar att säga antagligen. Detta är fruktansvärt förnedrande, och gör mig djupt deprimerad. Du kanske undrar, har du inte märkt av detta innan du fick din diagnos och svaret är nej! ☹️ Detta beror på att en dyslektiker är sällan medveten om att han/hon uttalar sig fel. Därför kallas det för fonemsic “medvetenhet”.
P.g.a min diagnos tar jag nu anti depressiv medicin, och samtalar med en samtalsterapeut. Jag har försökt ta mitt liv ett antal gånger genom flera överdoseringar av sömn tabletter. Tyvärr lever jag fortfarande. Min familj vet INTE om detta, och får aldrig veta det heller!!!!
Jag bara önskar att mina föräldrar eller lärare hade påpekat tidigare angående mitt dåliga uttal! Att dom inte ifrågasatt varför jag var tvungen att få elevassistenter, kommer jag aldrig begripa!
Jag tvingas nu leva med vetskapen av att jag talar som en ##### utomjording! Jag har alltid känt på mig att folk tittar konstigt på mig när jag talar, och aldrig förstått varför. Tragisk nog, förstår jag varför nu!!
Jag har så många språk relaterade grejer fel med min hjärna, så jag vet inte var jag ska börja!!
1) nedsatt hörförståelse: Detta innebär att jag måste bearbeta muntlig information lite mer långsamt.
2) Nedsatt fonologisk minne: Detta innebär att jag kan inte ta emot för långa muntliga instruktioner.
3) Nedsatt stavnings förmåga: Detta p.g.a mitt usla uttal! D.v.s vet man inte hur ett ord “låter”, kan man inte stava ordet heller.
4) Nedsatt läsförståelse: Jag kan avkoda skrivet text med 98% noggranhet. Föremot lyckas jag sällan minnas eller alltid förstår det som jag har läst. Det är mycket tröttsamt att läsa ibland!
5) Jag kan sällan komma på ordet som jag ska säga eller skriva. Detta är rätt så vanligt hos nästan alla dyslektiker. Då vi tänker inte med ord, vi tänker med bilder.
6) Värst av allt är mitt nedsatta fonemsic medvetenhet: Detta för mig innebär att jag förväxlar t. ex bokstaven (b) med (p) och (d) med (t) osv. Detta gör att jag blir missförstådd ibland.
Vem skulle inte vara hatisk mot sig själv, efter att man får reda på allt detta?
Jag har försökt slå mig själv i skallen med en hammare tiotals gånger, men det hjälper tyvärr bara i stunden. Jag har också skuret mig själv på armen flera gånger om, men det hjälper också bara i stunden.
Mitt bästa råd till någon som funderar på att utreda sig, är följande…
Gör det “bara” om du “verkligen” är redo för allt som en diagnos kan innebära för dig!! Diagnoser följer med dig resten av livet, som en läkare en gång sa till mig! ☹️
Jag var inte alls beredd på att få reda på att jag talar fel, stavar fel och hör fel!!
Bara för att jag är tvåspråkig innebär inte att mina språkliga svårigheter beror på det! Jag misstänker att jag blev inte upptäckt med dyslexi som barn p.g.a min tvåspråkighet, vilket är en usel ursäkt!!
Nu har jag dåliga dagar och bra dagar. Jag kämpar mycket med alla negativa tankar om bland annat mitt usla uttal m.m.
P.S
Ursäkta alla stavfel och grammatikfel! ☹️ Jag måste också vänja mig vid att jag “tydligen” är “oförmögen” av att stava, och skriva korrekt! ☹️ Svensk grammatik har alltid varit en mardröm för mig! Alla en & ett, begriper jag bara inte!! Förlåt att jag använder en & ett i fel sammanhang!!
