Jag har tappat förtroendet för andra

[Teal Fulima]

Jag känner att jag har tappat förtroendet för andra människor. Kanske inte så konstigt heller, med tanke på att jag blev mobbad både under viss del av skoltiden och i arbetslivet.

Är en hyfsat normal tjej, vågar jag påstå. Har på ytan ett gott liv; med en underbart snäll man, en stöttande familj, skötsamma och välmående barn och ett arbete och en lön jag trivs med.

Försöker alltid att vara snäll och att behandla andra väl – mot bakgrund av mina egna erfarenheter av elakheter, mobbning och svek och dåligt mående. Särskilt utsatt upplever jag att jag har blivit av andra kvinnor med tuffa och stundvis väldigt bitchiga och rent respektlösa attityder.. Så kallade vänner, kvinnliga chefer och kollegor..

Har ofta gått i terapi och medicinerat men känner inte att något av det hjälper.. och efter alla elakheter (även från mina egna föräldrar (är syndabocken i min ursprungsfamilj) har jag inget förtroende för någon kvar – förutom för min man..

jag längtar ibland otroligt efter att bara få somna in och aldrig mer vakna.. men skulle givetvis aldrig utsätta min kära familj för något så hemskt som suicid..

..Så nu känner jag bara att jag ”sitter fast”… Mår inte bra alls, men får ingen hjälp. Vill inte leva men vill inte heller dö. Är så fenomenalt usel på att säga ifrån men erfarenheterna har lärt mig att om jag säger ifrån så blir repressalierna mot mig desto hårdare..

jag har nu en väldigt cynisk syn på människor och känner mer och mer som att majoriteten tänker mest på sig själva och är inte speciellt trevliga mot varandra…

 

[Yellow Sikuvi]

Teal Fulima skrev:

Jag känner att jag har tappat förtroendet för andra människor. Kanske inte så konstigt heller, med tanke på att jag blev mobbad både under viss del av skoltiden och i arbetslivet. Är en hyfsat normal tjej, vågar jag påstå. Har på ytan ett gott liv; med en underbart snäll man, en stöttande familj, skötsamma och välmående barn och ett arbete och en lön jag trivs med. Försöker alltid att vara snäll och att behandla andra väl – mot bakgrund av mina egna erfarenheter av elakheter, mobbning och svek och dåligt mående. Särskilt utsatt upplever jag att jag har blivit av andra kvinnor med tuffa och stundvis väldigt bitchiga och rent respektlösa attityder.. Så kallade vänner, kvinnliga chefer och kollegor.. Har ofta gått i terapi och medicinerat men känner inte att något av det hjälper.. och efter alla elakheter (även från mina egna föräldrar (är syndabocken i min ursprungsfamilj) har jag inget förtroende för någon kvar – förutom för min man.. jag längtar ibland otroligt efter att bara få somna in och aldrig mer vakna.. men skulle givetvis aldrig utsätta min kära familj för något så hemskt som suicid.. ..Så nu känner jag bara att jag ”sitter fast”… Mår inte bra alls, men får ingen hjälp. Vill inte leva men vill inte heller dö. Är så fenomenalt usel på att säga ifrån men erfarenheterna har lärt mig att om jag säger ifrån så blir repressalierna mot mig desto hårdare.. jag har nu en väldigt cynisk syn på människor och känner mer och mer som att majoriteten tänker mest på sig själva och är inte speciellt trevliga mot varandra…

Det är jobbigt att läsa att du haft det så tufft när du växte upp och att det inte har blivit värre när du blev äldre på jobbet osv. Man hoppas ju att folk bara är omogna och elaka när de är mindre, men uppenbarligen så blir de inte alltid bättre när de växer upp.

Du får nog försöka jobba på att ge din positiva energi till dem som gör sig förtjänta av det, inte vända andra kinden till om man säger så. Det finns alldeles för många egocentriska och fega människor.

Ibland är det bästa att bara få prata ut med någon, man behöver inte alltid en strukturerad behandling som terapi osv. Att hitta en samtalsperson (en bekant, kontaktperson eller annan samtalskontakt) kan vara något att testa. Dock kan jag tänka mig att du kanske redan haft sån typ av kontakt tidigare.

Hur ser din vardag ut just nu, vart ligger de jobbigaste momenten? Är det på jobbet som det sociala är som värst?

[Teal Fulima]

Tack för svar.

Oh ja, jag har testat det mesta: pratat med vänner, familj, professionella osv. (Min mor lärde mig tidigt att man inte ska belasta andra tyvärr..)

Känns illa både jobbmässigt och privat.. Det sociala och hur mycket man vågar dela med sig av sig själv

[Yellow Sikuvi]

Teal Fulima skrev:

Tack för svar. Oh ja, jag har testat det mesta: pratat med vänner, familj, professionella osv. (Min mor lärde mig tidigt att man inte ska belasta andra tyvärr..) Känns illa både jobbmässigt och privat.. Det sociala och hur mycket man vågar dela med sig av sig själv

Det är dumt när föräldrar säger så, visst att det gäller att välja vilka man ventilerar med. Vissa kan inte ta det utan att det drar ner dem själv också. Men vissa personer vill finnas där för andra, de känner att de gör något bra för någon. Stor del av de som svarar folk här på Mind är nog såna personer.
Finns det saker du känner att du skulle vilja berätta och prata om med någon men du vet inte vem liksom?