Hur vet man vad man vill?

[Red Dykepi]

Jag insåg en sak idag, nämligen att det är först nu som jag mår så pass bra, hatar mig själv så pass lite, och orkar så pass mycket att jag faktiskt har utrymme att fundera över vad jag vill göra med mitt liv.

När jag gick på högstadiet, och det var dags att börja fundera över vad man ville bli när man var stor, mådde jag redan dåligt. Jag var deprimerad och hatade mig själv, men jag höll allting inom mig. Efter högstadiet eskalerade allt, ingenting kändes meningsfullt och jag blev hemmasittare i tre år. När jag började må bättre läste jag in gymnasiet och flyttade hemifrån, men sedan började jag må sämre och hata mig själv igen. Jag har provat jobb och utbildningar som p.g.a. min funktionsnedsättning inte har fungerat, och hela tiden har jag provat nya saker i panik, utan att riktigt tänka eller känna efter, eftersom jag varit tvungen att få ihop pengar till hyran. Större delen av mitt vuxna liv har jag dock varit sjukskriven, eftersom jag mått för dåligt och varit för utmattad för att jobba.

Jag kämpar fortfarande med psykisk ohälsa, framför allt med dålig självkänsla och elaka tankar om mig själv, men jag mår MYCKET bättre nu än vad jag gjort tidigare i mitt liv. Jag jobbar 25 procent som frilansande föreläsare och skribent, men tråkigt nog får jag inte så många uppdrag att jag kommer att kunna fortsätta sådär jättelänge till. Jag måste helt enkelt hitta ett annat jobb.

Plötsligt insåg jag att mina tankar enbart kretsar kring vad jag skulle kunna KLARA AV, utan att min funktionsnedsättning sätter käppar i hjulet för mig. Jag har inte funderat någonting över vad jag faktiskt VILL. Tidigare i livet har jag inte haft varken tid eller ork, eftersom jag oftast varit utmattad och all tid gått åt till att orka fortsätta kämpa för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Att jag skulle jobba som föreläsare och skribent var inte heller något aktivt val jag gjorde, utan jag var tvungen att försöka hitta någonting som fungerade, och jag visste att jag var bra på att skriva. Föreläsandet började jag med efter att en bekant plötsligt frågade mig om jag ville hålla en föreläsning på hennes jobb. Jag klarade av det också, och det råkade dessutom vara väldigt roligt. Men, efter 1,5 år får jag fortfarande inte tillräckligt många uppdrag så jag måste hitta något annat innan jag sliter ut mig totalt.

Nu, vid snart 32 års ålder, har jag plötsligt både tid och ork att fundera över vilken väg jag ska välja i livet. Men hur gör man? Hur kommer man på vad man vill?

Halloj

På något sätt känns det gott att läsa om hur du mår just nu…..att det har varit en berg-och-dalbana innan förstår jag men tonen i det du skriver får mig ändå känna mig hoppfull!

Hur väjer man väg….själv gick jag på var det skulle finnas jobb i framtiden och kombinerade det med vad jag kunde tänka mig jobba med……åhh häpp så blev jag sjuksköterska (vilket jag trivs med)

Hur du ska göra vet jag inte men magkänslan brukar faktiskt funka riktigt bra 😉

Lycka till!!

Kram ❤️

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Halloj På något sätt känns det gott att läsa om hur du mår just nu…..att det har varit en berg-och-dalbana innan förstår jag men tonen i det du skriver får mig ändå känna mig hoppfull! Hur väjer man väg….själv gick jag på var det skulle finnas jobb i framtiden och kombinerade det med vad jag kunde tänka mig jobba med……åhh häpp så blev jag sjuksköterska (vilket jag trivs med) Hur du ska göra vet jag inte men magkänslan brukar faktiskt funka riktigt bra 😉 Lycka till!! Kram ❤️

Vad härligt att du har hittat ett jobb som du trivs med! 🙂 Och tack för lyckönskningarna!

Jag har, i många fall, en extremt bra magkänsla. En vårdkontakt, som blev varse att min magkänsla nästan alltid stämmer, sa en gång att den nästan är som ett sjätte sinne.

Just när det gäller jobb vågar jag dock inte lita alltför mycket på min magkänsla. Den säger nämligen att det inte finns något jobb för mig, liksom den säger att det inte finns någon partner för mig. Denna känsla är väldigt stark, och förut har jag trott på den, men på sistone har jag fått insikt om att jag har dålig självkänsla och därmed har jag börjat tänka att just magkänslan kring jobb och förhållande kanske är ett hjärnspöke, en illusion.

[Red Dykepi]

Nu har jag gjort en självinventering, och i samband med det reflekterat över jobbsituationen, och kommit fram till att jag vill jobba med någonting där jag får användning för min klarsynthet. Den tar sig uttryck i att jag ofta har väldigt lätt att se svaret på en fråga, utan att behöva resonera mig fram till det. Snarare är det så att jag är dålig på att analysera och problematisera.

Förut kände jag mig mindre intelligent p.g.a. det. I skolan var svaren på olika frågeställningar ofta självklara, men de där “mellanstegen” som skulle leda fram till svaren begrep jag mig inte på. Utan jag såg bara frågorna och svaren. När andra analyserade, problematiserade och resonerade kring olika begrepp et c. så hängde jag sällan med, och då kände jag mig dum.

På en vuxenutbildning läste jag bl.a. psykologi, och där kände jag mig som en idiot eftersom jag varken förstod lärarens genomgångar, kursboken eller mina klasskamraters analyser. När det var dags för prov hade jag därför panik. Dock insåg jag ganska snabbt, när provet kom, att frågeställningarna var väldigt enkla. Så jag slapp förstå alla “mellansteg” i kursboken. Jag fick maxpoäng på alla uppgifter, och efteråt frågade läraren om han fick använda mina svar som exempel i undervisningen. Då tänkte jag att jag kanske inte var så dum i huvudet trots allt.

Det där ändrade sig dock när jag började läsa psykologi på universitetet. Jag förstod alla frågeställningar, och tyckte att svaren var uppenbara, men kurslitteraturen begrep jag inte ett smack av. Den innehöll tio sidor, för mig, helt obegripliga saker som på den elfte sidan sammanfattades med något, för mig, fullständigt självklart. Sedan började det om med obegripligheter igen.

Jag förstod inte heller vad mina klasskompisar sa när vi skulle resonera oss fram till de svar som jag redan listat ut. Deras resonemang lät så avancerade att jag kände att de var mycket mer intelligenta än jag. Jag tyckte illa om mig själv som “bara” kunde komma med raka svar på den aktuella frågeställningen och inte alls hitta de där mellanstegen eller problematisera dem. Dessutom kuggade jag på hemtentorna, eftersom man på universitetet inte fick hämta svaren ur sig själv utan var tvungen att referera till kurslitteraturen, och den förstod jag ju inte. Så hemtentorna kom tillbaka med kommentarer om att svaren var riktiga, men att referenser saknades. Jag tyckte illa om mig själv för att jag, enligt egen utsago var så dum, och hoppade av kursen. Som tur var hade jag börjat med en 15-poängskurs på en termin, och inte ett helt program.

På senare år har jag fått höra från samtalskontakter att jag är just klarsynt och att jag är en extremt enkel person. Jag har fått höra att många saker som är självklara för mig, är saker som många andra måste resonera sig fram till. Och jag fungerar ju tvärtom. Att analysera och problematisera är som sagt väldigt svårt för mig.

Nu har jag lärt mig att inte tycka illa om mig själv för att jag har svårt för analyserandet, utan istället har jag börjat uppskatta den raksträcka jag ofta har från frågan till svaret. Eller svaren, för ofta hittar jag fler svar än ett. Jag har insett att det inte bara är att vara bra på att analysera och problematisera som är en styrka, utan att mitt sätt att fungera också kan vara det. Jag skulle verkligen vilja få utlopp för denna styrka i ett jobb, jag vet bara ännu inte vilket.

 

Jag skulle utgå från vad som ger dig mening, vad känns viktigt för de ig i livet, finns det några intressen / områden du brinner för?

Du har hållit på med föreläsningar och skriva, det finns massor med jobb som kräver den kompetensen men som också har andra roliga uppdrag. Vad mer tycker du om? Gillar du att leda eller jobba i team? Gillar du att ha mycket fria tyglar röker gillar du struktur? Gillar du syy jobba själv eller med andra eller kanske lite av båda? Gillar du att resa med jobbet?

 

Mitt tips är att göra Arbetsförmedlingens intressetest så ser du resultat på de olika jobb du passar inom.

Mvh XXX (namn borttaget av Moderator)

• Detta svar redigerades för 5 år sedan av en moderator. Anledning: på grund av att det strider mot användarvillkoren på Mind Forum

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag skulle utgå från vad som ger dig mening, vad känns viktigt för de ig i livet, finns det några intressen / områden du brinner för? Du har hållit på med föreläsningar och skriva, det finns massor med jobb som kräver den kompetensen men som också har andra roliga uppdrag. Vad mer tycker du om? Gillar du att leda eller jobba i team? Gillar du att ha mycket fria tyglar röker gillar du struktur? Gillar du syy jobba själv eller med andra eller kanske lite av båda? Gillar du att resa med jobbet? Mitt tips är att göra Arbetsförmedlingens intressetest så ser du resultat på de olika jobb du passar inom. Mvh XXX (namn borttaget av Moderator)

Det jag brinner för är att skriva. Jag har alltid älskat att skriva. Jag har idag återkommande uppdrag för en tidning, och det planerar jag att fortsätta med. Det är så himla roligt, och jag får bra respons på det jag gör. Att skriva för tidningen har varit guld värt för mitt självförtroende.

Att skriva för tidningar är dock ingenting man kan leva på, såvida man inte är journalist. Jag har faktiskt pluggat journalistik, men hoppade av. I samråd med lärarna konstaterade jag att det inte alls passade mig. I dagsläget ägnar jag mig åt en annan typ av skrivande, och det känns verkligen helt rätt, men det är som sagt ingenting som går att leva på.

I övrigt tycker jag om att driva olika projekt och jag gillar fria tyglar. Jag har inte svårt att samarbeta med andra, men blir trött av för mycket social tid så jag trivs med mycket självständigt arbete. I mitt jobb som föreläsare får jag resa då och då, och det är verkligen ett nödvändigt ont. Jag är hemkär och tycker om trygghet, lugn och ro. Faktum är att resorna är det enda jag inte gillar med föreläsandet.

Tack för tipset om Arbetsförmedlingens test! Jag ska göra det. 🙂

 

Ja, hur vet man vad man vill? Hur kan man avgöra vad man egentligen vill eller vad man bara inbillar sig att man vill, eller vill delvis men inte tillräckligt, eller vad man egentligen vill men bara inte orkar för att man är deprimerad? Ordet “magkänsla” hjälper mig inte alls, någon som har någon konkret förklaring istället?

Tänk vad skönt det vore om det fanns ett konkret svar på denna eviga fråga – Vad ska jag bli när jag är stor? Jag tror att den enklaste vägen att komma någorlunda nära svaret är att ta fram papper och en vässad penna och skriv ner dina allra bästa egenskaper och intressen för att sedan från alla ord få fram vilken typ av arbete just du skulle trivas med.

Jag tänker att det med största sannolikhet kommer finnas några få av oändliga triljoner av egenskaper och intressen på din lapp och tror att det finns en mening med att du har dragits till just dom egenskaperna och intressen som du har för en anledning.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Tänk vad skönt det vore om det fanns ett konkret svar på denna eviga fråga – Vad ska jag bli när jag är stor? Jag tror att den enklaste vägen att komma någorlunda nära svaret är att ta fram papper och en vässad penna och skriv ner dina allra bästa egenskaper och intressen för att sedan från alla ord få fram vilken typ av arbete just du skulle trivas med. Jag tänker att det med största sannolikhet kommer finnas några få av oändliga triljoner av egenskaper och intressen på din lapp och tror att det finns en mening med att du har dragits till just dom egenskaperna och intressen som du har för en anledning.

Precis så gjorde jag! Och nu har jag hittat ett jobb som jag känner jättemycket för. 😀 Det finns en grej som kommer att vara svår p.g.a. funktionsnedsättning, men jag tror att det går att hitta en lösning. När jag har gjort det, ska jag sätta mig och leta lediga tjänster. 🙂