Hur tar man sig upp?

Vet inte vad jag ska skriva, hur jag ska formulera mig. Är uppgiven och ledsen!  Jag vill inte må så här! Jag vill inte vara i det här svarta hålet, där allt jag säger bara är negativt. Där ingen orkar prata med mig längre, föräldrar och vänner vill inte prat om vanliga saker. Men jag fattar varför, inget är positivt längre. Men jag kommer inte förbi det själv, jag försöker och försöker att peppa mig själv och tänker att nu ska jga försöka vara mer positiv och så, men det går inte. Det är som att jag sitter fast. Och prata om det jobbiga går inte, de bara viftar bort det med “jag vet hur det är” och tror att det är att trösta och hjälpa. Det är bara att hålla masken och försöka vara positiv.

Hur kommer man förbi och hur mår jag bra igen?

Ser inte varför man ska tvinga sig att vara posetiv. Upplever aldrig att jag försöker vara posetiv om jag inte är det. Ibland behöver man titta på det som gör ont. Sen kan man bli posetiv igen. För man är posetiv då utan att tvingat fram det. Ogillar det med kbt. Tänk rätt. Nej. Tänk vad du naturligt tänker. Titta på det.

Exempel wå du förstår mitt tillvägagångssätt som är totalt anti tänk posetivt. Kommer aldrig träffa en partner kan jag tänka. Mår as dåligt. Kommer vara ensam hela livet. Mår as dåligt. Sen sitter jag bara och mår as dåligt. Slåss inte mot det alls. Det som händer. Jag acceptera det “onda”. Sen när det inte gör ont längre kan jag se. Jag kan mycket väl träffa någon osv. Utan att ha tvingat fram det alls. Mår bra igen och är genuint posetiv.

Sluta slåss mot dig själv och vad du verkligen tänker och känner är mitt råd.

Tack förut svar!

Gjorde en djupdykning imorse. Igår pratade min sambo om en psykolog som hans kompis gick till som tydligen var väldigt bra. Sa att om han själv gick dit en gång så kanske han kunde säga hur psykologen var och att jag kunde gå dit sen. Tror det var det som fick mig att falla den hör gången. Vi har massa problem hemma, mest jag som sköter hushållet och barnen, han tar hand om huset och bilarna. Men jag vet att han också mår dåligt. Han säger att jag skulle allt på honom, att allt han gör är fel. Men så är det inte tycker jag. Det är han som tar sig rätten att vila när han är trött men jag måste fortsätta med att laga mat och ta hand om barnen, jag får inte ta en paus. Och nu tycker han att så fort jag säger något så är det hans fel. Han säger att jag skjuter bort honom.

Jag vet inte. Det ä kanske det jag gör. Jag skjuter bort honom och alla andra. För det är ju ingen som tycker om att umgås med mig längre. Jag flyttade och nu har jag inga vänner, de jag hade ringer inte. Och nya har jag Inte fått, ingen verkar intresserad fast jag har bjudit in några hit till oss oftast på lekdate men de hör inte av sig sen.  Och min sambo vill aldrig vara nära och jag orkar inte ens bry mig om att fråga om Sex längre. Han har slutat bry sig han med.

Jag var helt förstörd i morse, ledsen och så otroligt nere. Jag bra grät. Och frågade om en kram och han svarade med ett väldigt avvisande sätt. Då gick jag bara och sa att det inte behövdes.  Då sa han att det var jag som sa att han gjorde fel, igen. Att jag avvisar honom.

Alltså jag måste ju tydligen vara en så avskyvärd person.

Ham säger att jag avvisar honom. Gör jag det? Avvisar jag alla?

Jag funderade om jag skulle ta köksknoven och skära mig i morse eller bara hälla koket vatten på handen. Nått för att göra nått. Jag orkan inte känna så här. Jag orkar inte vara en vidrig person. Jag orkar inte vara fast i ett liv där allt handlar om alla andras behov.

Jag kommer inte göra något dumt. Men är jag en egoistisk käck audio bara för att jag mår dåligt? Ryck upp dig! Du har ett bar liv men fina barn, fint hus, snäll sambo. Vad fan har jag att klaga över?

Det känns som jag borde Sluta tro att jg ska få ut nått av livet och inse att jag är här för att serva alla andra, var till lags och vara behaglig och glad.

Vad är det som har gjort att jag tydligen har fått för mig att jag borde känna så.?är jag bara en bortskämd jävla skit unge? Som vill ha på sitt sätt, eller har jag försökt göra mon röst hörd mot en massa personer som inte tyckt att det Jga säger är av värde under så lång tid att den känslan har fastnat? Är det så att det här är ett väldigt destruktivt förhållande som jag är i? Eller skulle det vara så här med någon annan med? Att jag faktiskt inte går att leva med? Art jag borde inse att jag måste växa upp och ta ansvar. Att jag måste göra mer och klaga mindre?

Funderade på om jag skulle ringa självmordslinjen innan jag skrev här. Men jag gjorde inte det. Tänkte att det kanske var fel att ringa när man inte står där inför valet just nu.

Anonym skrev:

Funderade på om jag skulle ringa självmordslinjen innan jag skrev här. Men jag gjorde inte det. Tänkte att det kanske var fel att ringa när man inte står där inför valet just nu.

Hej, det är aldrig fel att kontakta självmordslinjen – vi finns här från tidig morgon till sen kväll för dig som mår psykiskt dåligt.

 

[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

Vet inte vad jag ska skriva, hur jag ska formulera mig. Är uppgiven och ledsen! Jag vill inte må så här! Jag vill inte vara i det här svarta hålet, där allt jag säger bara är negativt. Där ingen orkar prata med mig längre, föräldrar och vänner vill inte prat om vanliga saker. Men jag fattar varför, inget är positivt längre. Men jag kommer inte förbi det själv, jag försöker och försöker att peppa mig själv och tänker att nu ska jga försöka vara mer positiv och så, men det går inte. Det är som att jag sitter fast. Och prata om det jobbiga går inte, de bara viftar bort det med ”jag vet hur det är” och tror att det är att trösta och hjälpa. Det är bara att hålla masken och försöka vara positiv. Hur kommer man förbi och hur mår jag bra igen?

Känner igen mig lite i det du skriver. Hur ska man klara av att göra något i 10 minuter när man inte klarar att göra något i 5 minuter?  Och hur gör man för att ens vilja göra saker längre? Det blir som en spiral, när man tappar lusten för saker så gör man dom inte, och då minskar lusten ännu mer.