Hem > Forum > Arbete & Skola > HUR skall jag kunna jobba igen?????

HUR skall jag kunna jobba igen?????

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Avatar

    Jag vill inget hellre än att börja jobba igen efter en lång tids sjukskrivning men är livrädd att berätta på min arbetsplats varför jag har varit borta. Har varit sjukskriven för utmattning och depression och tänker att dom inte kommer att lita på mig. Det känns som jag är längst ner i näringskedjan…

    Jag har precis fått ett nytt jobb, efter ett år med hel- och deltidssjukskrivning pga depression. Jag körde med väldigt öppna kort när jag väl fick frågan om tjänsten och var rätt ärlig med hur året sett ut, redan under intervjun. Visst fanns en osäkerhet hos min nya chef, men hen valde ändå att anställa mig. Ger hopp om att det finns plats för oss som inte alltid är 100%, tänker jag. Tidigare hade jag nog lite tänket: jag blir kvar här för ingen vill anställa någon som har två långa sjukskrivningar för utmattning och depression i bagaget.

    Hade också rätt bra dialog med gamla chefen när jag skulle tillbaka efter sjukskrivningen. Där fick jag hjälp av företagshälsovården att sätta upp tydliga ramar kring vad jag skulle göra och inte. Vet ju inte hur din arbetssituation ser ut och hur relationen till arbetskollegorna är, men mina erfarenheter är att det ändå finns en vilja att ge stöd åt den som vill tillbaka. Och en tro på att det går!

    Jag vill inget hellre än att börja jobba igen efter en lång tids sjukskrivning men är livrädd att berätta på min arbetsplats varför jag har varit borta. Har varit sjukskriven för utmattning och depression och tänker att dom inte kommer att lita på mig. Det känns som jag är längst ner i näringskedjan…

    Hej! Jag vet inte hur det funkar men om du berättar som det är så tror jag inte att det ska vara några problem. Förstår din rädsla.

    Kram

    Jag vill inget hellre än att börja jobba igen efter en lång tids sjukskrivning men är livrädd att berätta på min arbetsplats varför jag har varit borta. Har varit sjukskriven för utmattning och depression och tänker att dom inte kommer att lita på mig. Det känns som jag är längst ner i näringskedjan…

    Tror du att de skulle se ned på dig, eller inte förstå sig på vad du berättade? Det är lätt att tänka så när man varit utanför, borta länge. Dock tror jag att det är rätt att vara helt öppen med orsakerna till sjukskrivningen, som de andra svarade. Om man ”konfronteras” med en persons verkliga erfarenhet och upplevelse är det svårt att bara motsätta sig, misstro, och förneka. Jag tror snarare att desto mer öppenhet, desto mer medkänsla. Men de första reaktionerna kan förstås vara med förvirring eller förvåning.

    Avatar

    Hej jag har inte sett dig på länge – hur går det för dig? Har du kommit någon vart med dina jobbtankar?

     

    Har varit sjukskriven för utmattning och depression och tänker att dom inte kommer att lita på mig. Det känns som jag är längst ner i närings

    Hej! Jag funderar på att sjukskriva mig min psykiska hälsa blir fortsatt sämre. Men samma rädsla som du beskriver om att ingen kommer vilja anställa mig och folk kommer se ner på mig får mig att istället våndas bakom stängda dörrar. Jag hoppas det går bra för dig! Du är inte ensam med dessa problem.

    Hej, det finns absolut arbetsgivare som inte tänker så! Jag har själv anställt en person som hade varit borta från arbetsmarknaden i tio år, hen verkade verkligen behöva och vilja ha ett jobb mer än de flesta, och nu är personen en av mina bästa anställda som ska bli befordrad. Har tagit in praktikanter som varit utbrända när jag haft möjlighet, och har stöttat tre personer i min grupp med olika former av psykisk ohälsa och långtidssjukskrivning, bl.a stressrelaterat. Psykisk ohälsa kan ju drabba vem som helst. Du vet aldrig om den som intervjuar dig själv varit drabbad, eller har anhöriga som varit drabbade, men chansen är ju rätt stor – eller hur?

    Mitt första jobb skaffade jag som 19-åring och två dagar innan var jag inlåst på psykiatrisk intensivvårdsavdelning och trodde jag skulle missa min första arbetsdag så jag fick tjata mig ut och ingen där trodde på mig att jag skulle iväg och börja jobba heltid :-). Min nya chef bokade ett möte efter ett par månader och frågade vad jag varit med om eftersom det var tydligt att jag inte var som andra 19-åringar utan mycket mer seriös och vuxen. Jag blev såklart rätt ställd men chansade och sade som det var att jag lidit av psykisk ohälsa och haft sjukintyg där det står att jag aldrig kommer att (åter)få någon arbetsförmåga, och det var väldigt viktigt för mig att motbevisa det. Det visade sig att chefen själv varit drabbad av psykisk ohälsa där vi hade en gemensam diagnos, och det kändes häftigt, befriande och jag fick en förebild som visade att ”det går”. Jag blev absolut inte sämre behandlad på något sätt, snarare var det lite kul att ha en ”hemlighet” och förståelse gemensam med chefen.

    Efter fyra månader på det jobbet ”råkade” jag göra ett självmordsförsök och var helt plötsligt borta en vecka. Blev såklart jätterädd att shit nu blir jag av med jobbet, men jag blev inte dömd för det utan jobbet blev oroliga, frågade om jag behövde något stöd, jag blev skickad till vårdcentralen för samtalskontakt och that’s it. Jag blev under min period där enbart bedömd utifrån min arbetsprestation, som alla andra, och jag fick nya roliga arbetsuppgifter osv. tack vare att jag gjorde mitt bästa.

    Jag vill bara nyansera lite. Ibland är det lätt att tänka för mycket. I mitt jobb som chef nu har jag verkligen nytta av mina egna erfarenheter, jag är mer lyhörd och ser signaler hos mina medarbetare, är uppmärksam på stress etc. och jag vet att det finns många arbetsgivare därute som inte dömer. Blir du illa behandlad försök våga säg ifrån, anmäl, be om hjälp med det om du behöver, och byt arbetsgivare om du kan, för det finns bra ställen därute oavsett vilka erfarenheter du har med dig. Många jag pratat med tycker bara det är coolt att man tagit sig igenom något så svårt, och förstår att du har med dig värdefulla erfarenheter (t.ex bättre självkännedom än många andra och kanske vet var dina gränser går). De kanske är lite extra omtänksamma och uppmärksamma, vilket nog kan uppfattas som att de tvivlar om man letar efter såna tecken, men försök få till en öppen dialog. Jag önskar er lycka till!

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.