Jag har mått dåligt länge. Med länge menar jag flera år. Sedan ettan har jag drabbats av flera stora förluster, mobbing, våld, splittring av familj och vänner som svikit. Jag började gymnasiet i höstas. Egentligen så trivs jag. Det är bara det att jag mår så dåligt över hur jag har det hemma, förlusterna, min kropp, min ätstörning, vänner och svårigheter med koncentration och sömn att det inte går. Jag kan inte koncentrera mig. Tankarna far egentligen inte iväg som jag säger, utan skärmen jag läser på löses långsamt upp. Jag har hamnat efter i många ämnen och det är för mycket att ta igen. Jag gör fortfarande bra ifrån mig vilket är ett under. Hela grundskolan var jag duktig och hade nästan alltid bäst betyg i de flesta ämnen. Skolan har varit min plats där jag har kunnat andas. Numera när jag bytt skola är skolan platsen där stress och oro uppkommer. Jag har den värsta formen av självskadebeteende, jag håller allting inom mig. Detta gör att familjen nu börjat ta avstånd från mig. Om jag inte släpper in dem i mitt liv kommer de inte att släppa in mig i sitt. Det är väldigt svårt att ändra på. Så som jag har gjort för att ta mig genom allt fungerar inte längre i min nya familj. Här får jag inte heller villkorslös kärlek. Jag har inte två föräldrar som älskar mig. Det gör så ont att jag vill dö. Men jag vill inte dö, jag har framtidsplaner. Jag vet vad jag vill. Problemet är att jag börjar se på mitt liv först i 25-års åldern. Nu är jag 15. Det är ett glapp på 10 år där det är tomt och som ej kan fyllas med något alls. Min största förlust någonsin blev när min kurator hastigt lämnade sitt arbete. Han kom inte heller tillbaka på samma sätt. Vi kunde prata om allt. Nu har han så lite ork så att han inte kan hjälpa mig. Han kanske vill, men jag behöver. Jag älskar honom. Det är så jävla jobbigt att älska någon man aldrig kan få lov att älska och bli älskad av. Jag får aldrig kramar. Ingen närkontakt. Jag är olyckligt kär i en tjej som inte alls är intresserad av att bli tillsammans med mig. Hon är så fin. Men så svår att nå. Mina vänner lämnar mig en efter en då de ser hur lite jag orkar. Även familjen då jag inte orkar ta diskussioner. Jag har funderat på att lägga in mig själv på psyket. Jag har en psykolog, men jag vågar inte berätta för henne att jag planerat min begravning i detalj. Det har gått så långt och hon har inte sett någonting på väldigt länge. Jag har gått hos henne i tre år. Hon vet inte att mina självmordstankar funnits där hela tiden. Jag lovade personen som tillfälligt hoppade in för min kurator en sak, och det var att berätta för min riktiga kurator oavsett vad om jag fick tillbaka mina självmordstankar. Jag blev konfronterad av familjen sist. Jag vill inte göra om det. Allting gör ont. Hela tiden. Ångest. Hjärtklappning. Reaktioner. Sorg. Idrottandet som aldrig blir av. Uppgifterna som aldrig blir gjorda. Familjen som drar sig längre och längre bort. Jag som slår knut på mig själv och vägrar prata. Hur ska jag klara mig ur det här?
