Min älskade sambo lämnade mig plötsligt för 3,5 månad sen. Vi hade just börjat försöka få barn och han var min stora kärlek. Vi hann aldrig få det dåligt. Jag förstår ingenting. Jag hade sedan innan problem med att jag kände mig ensam, hade en depression och problem med ångest.
Jag har sökt stöd hos vården och går till psykolog + äter antidepp via vårdcentralen. Tycker inte det hjälper alls. Jag får inte mig själv att göra det psykologen säger att jag borde.
Vänner och min mamma har stöttat mycket men nu har de tröttnat. De förväntar sig att jag borde börja må bättre nu. Min mamma har sagt saker som att hon tycker det är konstigt att jag inte bara kan hata mitt ex så som han betett sig, att det är konstigt att jag inte börjat må bättre nu, förstår inte varför jag inte vill träffa folk jag känner som mina släktingar. Jag har sagt att jag behöver få vara ledsen och bli tröstad. Inte höra att jag är konstig eller att jag borde hata honom. Men då säger hon saker som att hon inte vet hur hon ska klara av det här, att hon blir så orolig över att jag äter mediciner. Det är som att hon tror att jag mår sämre av medicinen.
Jag har inget jag är glad över i livet. Möjligen mina brorsbarn, men kan inte träffa dem så ofta och de har tappat lite intresse för att hänga med sin faster eftersom de börjar bli äldre.
Mitt ex var min familj, min egen är lite dysfunktionell och ger mig inte det jag behöver. Vi skulle just försöka få barn. Jag sörjer det barn vi aldrig fick och honom. Sörjer också för att jag bor ensam igen, hatar det. Sörjer att jag inte har en stabil grupp med vänner som jag hade förr.
Jag har inget att leva för, men vågar (som tur är kanske) inte ta livet av mig. Jag klarar inte att vara ensam men inte heller med min familj.
Hur ska jag återfå livsglädjen? Eller överleva? Det gör så ont hela tiden.
