Hem > Forum > Arbete & Skola > Hör jag hemma här på Tellus? Vet inte vad jag kan tillföra

Hör jag hemma här på Tellus? Vet inte vad jag kan tillföra

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Avatar

    Det känns mer som att arbetslivet som helhet är fel för mig än att jag valt fel yrke. Allt som jag hittills hittat i livet som på allvar gett mig energi och som jag varit riktigt bra på, ligger utanför sånt man kan försörja sig på, och vad det finns ett behov av. Jag vågar inte drömma mer. Arbetslivet tycks mig dessutom ha blivit totalt oförutsägbart så att det inte går att planera för någonting. När man väl tagit sig mot ett mål så finns det inte längre kvar. Jag vill inte veta vad för obehaglig överraskning som väntar mig efter examen utan jag förbereder mig på det värsta; att min utbildning återigen varit förgäves, att min kompetens inte är någonting värd. Googlar på självmordsmetoder ibland men vill inte dö egentligen, gillar mest vetskapen om att ha en nödutgång då det på något vis är det enda som kan få mig att känna att jag har makt över mitt eget liv. Ur det perspektivet tycks det nästan eftersträvansvärt att inte ha något att leva för, att känna sig färdig. Arbetslivet verkar liksom få allt färre alternativ inom varje yrke eftersom det ska slimmas och hållas på och detta är ingenting som man verkar kunna komma ifrån genom yrkesval eller genom att plugga vidare. Samtidigt som denna åtstramning gör att det överallt krävs att man brinner för sitt jobb då det kräver all ens energi. Fan, jag vill inte ha ett liv där den mesta tiden och energin går till att jobba för någon annan. Jag brinner inte heller för något, möjligtvis hittar jag något jag brinner för ibland men jag har ingen bestående passion som är som är som en aldrig sinande källa. Varför får man inte förändras över livet, vara nyfiken och testa olika saker? För samtidigt som arbetslivet är föränderligt och oförutsägbart så kräver varje yrke paradoxalt nog en livslång utbildningsinvestering, så kallat ”livslångt lärande”. Det känns därför som jag redan i ung ålder förbrukat möjligheterna till självförverkligande samtidigt som jag väl måste jobba tills jag är 95 år. Jag vara ju vara den enda i bekantskapskretsen som inte kommer få ett fett arv i medelåldern som kan ge trygghet och frihet. Jag är inte en person som egentligen bryr mig om materiella saker eller tycker mig ha rätt till några miljoner men det känns ändå orättvist på något sätt.

    Att jobba med att hjälpa människor känns meningsfullt men jag tror samtidigt att många andra gör det jobbet bättre än jag. Människors komplexa behov gör mig lite trött och jag känner mig lite otillräcklig och tafatt inför dessa. Samtidigt som det är en tillgång i jobbet att känna så, eftersom man slutar att bli en bra hjälpare den dag man tror man är expert och blir blasé. Jag har tidigare också funderat på att jobba med miljövård eftersom det kräver mindre känslomässigt engagemang än att jobba med människor och på grund av att det känns lättare att sympatisera med miljön än med mänskligheten. Men klimatläget känns liksom för hopplöst för att det känns som att man ska kunna göra någon skillnad där heller. Att engagera sig i miljö och politik känns lite som att ensam slåss mot Goliat. Själva ens existens beror ju också på det system som förstör jorden. Det är inte bara att hoppa av civilisationen, flytta ut i skogen och börja fiska och jaga eftersom man är en vingklippt livsoduglig jävel som är beroende av uppvärmda hus, kläder, mat och annat som produceras av det kapitalistiska systemet. De val man gör till vardags handlar istället om att man ska vara så lite dålig för jorden som möjligt, när det bästa för jorden oavsett är om man dör.

    Du är inte själv om att ha de här tankarna och känslorna, men jag tror faktiskt du gör lite hönor av fjädrar. Var och en för sig som människor är det matematiskt omöjligt att vi var och en för sig ska förändra världen och vara Nelson Mandelas allihopa. Det funkar liksom inte så. Vi får ett liv och vi får tid och göra oss av med det och vi väljer själva hur det går till. Jag har många vänner omkring mig som helt enkelt försröjer sig för sin hobbys skull och det måste faktiskt vara OK att somliga spenderar livet på konst, TV-spel och sprit medan vissa andra går in i den globala marknaden, Afrikanska skolsystem och Asiatiska utvecklingsprojekt. Den dumma sanningen är att vi är olika och vi får respektera oss själva och alla andra med vilka olikheter vi har och hur vi handskas med dessa.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.