Hur fan ska man orka ta sig till skolan efter typ två år som hemmasittare?
Har länge haft riktigt svårt med skolan, kan varken gå dit eller utföra något som helst skolarbete. Varenda morgon är en kamp, och jag vill tro att jag försöker så gott jag kan, men jag kommer fan aldrig iväg. Fastnar framför spegeln för jag har riktigt dålig självkänsla och försöker ”fixa mig” så att det inte ska se så fult ut, men det är ju lönlöst. Går inte att ”fixa”. Bryter ju bara ner mig själv mer och mer ju längre jag står framför den där jäkla spegeln. Rädslan för att andra ska döma mig lika mycket som jag dömer mig själv blir som en stor vägg som känns helt omöjlig att ta sig igenom. Jag och mamma misstänker BDD, men BUP vill inte lyssna utan verkar tycka att det är ett större problem att jag inte kan fokusera på skoluppgifter och har dåliga betyg än att jag mår riktigt jäkla dåligt och är så pass missnöjd med mitt utseende så jag vill slita av mitt skinn. Borde väl ändå vara bättre att ta itu med problemet från roten, jag hade ju inte precis misskött skolan om jag mådde prima…
Nu är den stora frågan hur man ska orka gå till skolan i alla fall. Orka ta sig igenom den där väggen som står i vägen varenda morgon, och VÅGA. Det är skitläskigt att vara i skolan. När jag väl är där kan jag inte ens stanna, flyr bara hem igen.
Skolan har ju i princip gett upp också, så man står ganska ensam. Mina föräldrar kan typ bara titta på, låta mig stanna hemma, för vad ska de göra åt saken? Det är tur att de är så förstående i alla fall, annars hade jag nog gått sönder helt och hållet.
Sen är det mitt sista år på högstadiet. Har ju bara en termin kvar liksom, sen är tanken att man ska börja gymnasiet. Har inga betyg. Kommer behöva läsa ikapp. Alla mina vänner kommer ju spridas ut på olika skolor. Att jag har mina vänner i samma klass som mig är min enda trygghet, så hur ska det gå sen när jag är helt ensam?
Mår piss. Känner mig så ensam i det här, känns verkligen som att jag är den enda hemmasittaren/”skolkaren” i hela Sverige. Känner mig som en börda för mina föräldrar, och för alla runt omkring mig. Hur svårt ska det vara att bara bita ihop och göra det som förväntas av en?
Riktigt jäkla svårt tydligen.
