Hjälpa alla utom mig själv…

Jag känner mig tvungen att alltid finnas där för mina vänner online. De har stora problem med självskadebeteende, depression, självmordstankar och försök. De har även relations problem sinsemellan varandra och jag finns alltid där och försöker hjälpa dem. Jag mår skit över att jag inte kan hjälpa dem då de bor på andra sidan jorden. Jag gör allt jag kan för dem för jag älskar dem över allt annat. Jag har inte tid att ta hand om mig själv. Jag går inte längre till skolan och jag håller på att sabba hela min framtid då mina betyg faller. Jag har ingen ork till att jobba med skolarbete, i det verkliga livet har jag inte längre några vänner. De vänner jag har online verkar glömma att jag också är en människa ibland ibland bryter jag bara ihop och spottar ur mig allt jag tänker, vilket i sin tur får dem att tänka till. Jag håller på att falla samman, jag vet inte vad jag ska ta mig till nå mer. Någon som känner igen sig?

Känner absolut igen. Under tvåan på gymnasiet var det nära att jag knappt orkade genomföra allt. Totalt överbelastad med andras problem. Märkligt nog kom även mina (precis som dina låter det som) längst ner på prioriteringslistan. En vacker dag sa en kompis som förövrigt mådde bra och var stabil att hon tyckte jag blev utnyttjad och att hon var lite chockad över det. Det blev vändpunkten för mig. Efter det började jag umgås mer med personer som såg till att även se och lyfta mig.

En tanke är att du skriver en lista på saker du på riktig måste göra för dig själv i ditt liv? Och försök prioritera det när du vaknar. Sedan får de andra komma. Alla har ju också ett eget ansvar över sitt eget liv och mående. Är man under 18 ska det ju finnas vuxna också.

Visst känns det mesta igen, men jag får nån underlig typ av välmående en liten stund av att hjälpa andra omkring mig,

men visst känns det otacksamt och tråkigt att för det mesta aldrig få nå’t tillbaka trots att man oftast ger betydligt mer än man både har och förmodligen egentligen orkar med.

Du måste tänka på dig själv! Men jag vet verkligen hur svårt och skrämmande det är att behöva “ta i” och se sina egna problem och bara inse hur hjälplös och sårbar man är.