Hjälp uppskattas mycket men ni kan sätta mig rätt så lågt på prioriteringslistan

Hej!

Tack för att ni valt att läsa detta. 

Just nu så sitter jag i en liten kris just nu angående min skola just nu. Jag vet att detta kanske inte är ett så dramatiskt inlägg som självmordsbenägna inlägg t.ex. Så för att kompensera för att ni som läsare just nu läser detta istället för att hjälpa någon annan så försöker jag hjälpa nån som har det betydligt värre än mig.

Det låter väl som en bra deal eller? 🙂

Hursomhelst lite om mig (men inte för mycket)

Rätt så normal kille, 15 år. Bor i stadsområde, Går mitt sista år på högstadiet. relativt framgångsrika föräldrar, både specialistläkare. Är bara social när det krävs t.ex. vid muntliga presentationer och för att få ett intryck så att jag inte anses som den osociala personen.

Jag är väldigt ofta determinerad att färdiggöra det jag startar oavsett hur svårt o tidskrävande det kan vara. Är den som hellre lyssnar än den som pratar men som tidigare nämnt så kan jag självklart bara sätta på mig min mask och låtsas vara “alfa-hanen”. (finns en anledning till varför människan har två öron och en mun).

 

 

OK jag tror det räcker för tillfället, nu till problemet.

Som ni läst så går jag i högstadiet och poängen med högstadiet förutom att testa ens mentala kapacitet så kommer ju gymnasiet härnäst.

Saken är det att jag har väldigt svårt att avgöra vilket program jag ska välja. Mina föräldrar säger att de stöttar vilket val jag oavsett gör vilket jag är extremt tacksam för. Fast jag kan se att dem vill att jag ska välja en framgångsrik linje.

Tro mig, jag kan rätt så enkelt läsa av folks inre tankar. jag kan se om de ljuger eller talar sanning. Det är något som följt med mig ända sen jag var liten. På dagis så observerade jag mer än att delta i saker. kroppsspråket, sättet de tittar, pupillernas storlek, små rörelser, ändringar på rösten. rörelser med ben och plötsliga vridningar åt håll de är vänster eller högerdominanta är bara några exempel på vad jag observerar när folk i vardagen socialiserar.

Förlåt jag hamnar lite off-track. Men som effekt till allt detta för det mesta osociala beteende så har det lett till brist på vänner. inte som jag haft problem med det eller sällan känner mig ensam. Men det har lett till att jag har haft rätt så mycket tid med skolan.

Jag har räknat min merit +modersmål och jämfört det med statistiker från året innan när det kom till intagning på gymnasium.

Och om statistiken håller sig relativt liknande som förra året så bör jag komma in på vilket förstahandsval jag väljer. Frågan är bara vilken… Jag har aldrig haft nåt mål i livet. jag har bara en hobby. Och det är bilar. Jag vet inte vad med bilar det är som lockar mig. Kanske hastighet? eller är det att bilen aldrig bedömer mig för den jag är? Det kommer jag aldrig veta, det enda jag vet är att jag klickade ihop direkt med filmen Cars eller bilar som vi kallar det. Den scenen då den röda lastbilen halvsov på vägen och det där bilgänget kom fram, DET! var nog min start på mitt “bilberoende” (kanske lite dåligt att ha de dåliga i en film som förebilder men jag brydde mig inte då)

Jag vet att det finns folk där ute som har samma hobby. jag tror att om jag i framtiden har pengarna att investera på fritidsnöjen som bilar så hittar jag andra med samma intressen. folk som jag kan relatera till… Det kanske är det som är problemet med mig, jag har ingen som jag kan relatera till. Jag har aldrig direkt varit nära nån förut eftersom varken jag eller nån annan tagit intresse i den andra.

Aja jag vill iaf komma in på nåt gymnasie som ger en hyfsat framgångsrika framtida alternativ. Ärlig talat så bryr jag mig inte vad för gymnasie förutom Natur. vilket har ett rykte för att vara ett framgångsrikt och smart val men det där med natur klickar bara inte hos mig även fast jag kan komma in.

Jag hade tänkt mig nåt slags ekonomiprogram. Eftersom jag anser att pengar är livets diktator tills man själv blir pengarnas diktator. Pengar är ju det som håller igång allt. och säg inte nu att pengar inte kan köpa glädje eller vänner för jo det kan det visst göra. Det kan få mig att investera pengar på just min hobby vilket är en rätt så dyr hobby ärligt talat. Och via hobbyn så hittar jag med samma intressen jag kan relatera till och bli vänner med.

 

Hursomhelst låter ekonomiprogrammet som ett bra val? eller ska jag bara gå in på natur för att “försäkra” mig ett välbetalt jobb?

finns det nån med utbildning från nåt slags ekonomiprogram som är villig att berätta om sitt nuvarande ekonomiska liv?

Så länge jag i slutändan kan köpa en DeLorean och komma upp i 88 mph så är jag glad. (och om du inte känner till den där referensen så måste jag tyvärr medge att vi aldrig kan bli vänner oavsett hur ideal du skulle vara för mig)

Tack för att du läste, har inte läst igenom men jag orkar inte hålla på mer eftersom klockan just nu är 01:29 på en måndag (fan skolan kommer vara ett helvete idag…) Svar uppskattas i alla fall jävligt mycket oavsett om det är ett framtidsändrande svar eller ett svar som kallar mig kapitalistgris för mina tankar om hur pengar kan köpa glädje. Oavsett ditt svar så läste du mitt inlägg, och det är jag tacksam för                       Tack igen! 🙂

Med vänlig hälsning-Mr.K

 

Har du googlat på dina intressen – jag vet ingenting som det inte finns någon FB grupp eller någon annan sammanslutning?

Som lärare undrar jag – vad är du intresserad av? jag har haft massor av jobb och läraryrket är min fjärde yrkesutbildning. Jag har kommit fram till att jag byt yrke och arbete när jag tröttnat – dvs jag har bara hållit på med det som intresserar mig för tillfället?

Jag prenumererar på din tråd och kommer att läsa ditt svar med intresse

Det finns tre faktorer.

Vägen dit, utbildningens framtid och hur roligt jobbet blir.

Jag tror du passar bra som en Civil Ingenjör. Kvittar vilken, men maskin är ju mer åt bil hållet.

Vägen dit är lång, men den är rolig. Du får leka med ditt huvud och lära dig massa saker.

Framtiden för utbildningen är bra, och kommer alltid att vara. Civilare skiljer sig inte så extremt mycket från varandra. Man kan ta projekt i olika ämnen senare i livet via utbildningen. Du har friare händer för VAR och med VAD du vill jobba.

Roligheten ligger väl i vilket jobb du väljer. Men du kan ju alltid ta andra projekt. Du har friar händer här!

Ta något som är kul för då får du bättre betyg. Se till att du får med alla nödvändiga kurser för en vidareutbildning. Jag gick exempelvis media – foto för att sedan börja på juristprogrammet. Gymnasiet är bara en kul grej.

Ja välja gymnasieprogram är inte de enklaste, men jag tycker du ska välja det du vill och inte någon annan. Sen finns det mer i livet än pengar. Men visst de är bra att ha. Ekonom låter bra och de är väl bra betalt också.

Anonym skrev:

Hej! Tack för att ni valt att läsa detta. Just nu så sitter jag i en liten kris just nu angående min skola just nu. Jag vet att detta kanske inte är ett så dramatiskt inlägg som självmordsbenägna inlägg t.ex. Så för att kompensera för att ni som läsare just nu läser detta istället för att hjälpa någon annan så försöker jag hjälpa nån som har det betydligt värre än mig. Det låter väl som en bra deal eller? 🙂 Hursomhelst lite om mig (men inte för mycket) Rätt så normal kille, 15 år. Bor i stadsområde, Går mitt sista år på högstadiet. relativt framgångsrika föräldrar, både specialistläkare. Är bara social när det krävs t.ex. vid muntliga presentationer och för att få ett intryck så att jag inte anses som den osociala personen. Jag är väldigt ofta determinerad att färdiggöra det jag startar oavsett hur svårt o tidskrävande det kan vara. Är den som hellre lyssnar än den som pratar men som tidigare nämnt så kan jag självklart bara sätta på mig min mask och låtsas vara ”alfa-hanen”. (finns en anledning till varför människan har två öron och en mun). OK jag tror det räcker för tillfället, nu till problemet. Som ni läst så går jag i högstadiet och poängen med högstadiet förutom att testa ens mentala kapacitet så kommer ju gymnasiet härnäst. Saken är det att jag har väldigt svårt att avgöra vilket program jag ska välja. Mina föräldrar säger att de stöttar vilket val jag oavsett gör vilket jag är extremt tacksam för. Fast jag kan se att dem vill att jag ska välja en framgångsrik linje. Tro mig, jag kan rätt så enkelt läsa av folks inre tankar. jag kan se om de ljuger eller talar sanning. Det är något som följt med mig ända sen jag var liten. På dagis så observerade jag mer än att delta i saker. kroppsspråket, sättet de tittar, pupillernas storlek, små rörelser, ändringar på rösten. rörelser med ben och plötsliga vridningar åt håll de är vänster eller högerdominanta är bara några exempel på vad jag observerar när folk i vardagen socialiserar. Förlåt jag hamnar lite off-track. Men som effekt till allt detta för det mesta osociala beteende så har det lett till brist på vänner. inte som jag haft problem med det eller sällan känner mig ensam. Men det har lett till att jag har haft rätt så mycket tid med skolan. Jag har räknat min merit +modersmål och jämfört det med statistiker från året innan när det kom till intagning på gymnasium. Och om statistiken håller sig relativt liknande som förra året så bör jag komma in på vilket förstahandsval jag väljer. Frågan är bara vilken… Jag har aldrig haft nåt mål i livet. jag har bara en hobby. Och det är bilar. Jag vet inte vad med bilar det är som lockar mig. Kanske hastighet? eller är det att bilen aldrig bedömer mig för den jag är? Det kommer jag aldrig veta, det enda jag vet är att jag klickade ihop direkt med filmen Cars eller bilar som vi kallar det. Den scenen då den röda lastbilen halvsov på vägen och det där bilgänget kom fram, DET! var nog min start på mitt ”bilberoende” (kanske lite dåligt att ha de dåliga i en film som förebilder men jag brydde mig inte då) Jag vet att det finns folk där ute som har samma hobby. jag tror att om jag i framtiden har pengarna att investera på fritidsnöjen som bilar så hittar jag andra med samma intressen. folk som jag kan relatera till… Det kanske är det som är problemet med mig, jag har ingen som jag kan relatera till. Jag har aldrig direkt varit nära nån förut eftersom varken jag eller nån annan tagit intresse i den andra. Aja jag vill iaf komma in på nåt gymnasie som ger en hyfsat framgångsrika framtida alternativ. Ärlig talat så bryr jag mig inte vad för gymnasie förutom Natur. vilket har ett rykte för att vara ett framgångsrikt och smart val men det där med natur klickar bara inte hos mig även fast jag kan komma in. Jag hade tänkt mig nåt slags ekonomiprogram. Eftersom jag anser att pengar är livets diktator tills man själv blir pengarnas diktator. Pengar är ju det som håller igång allt. och säg inte nu att pengar inte kan köpa glädje eller vänner för jo det kan det visst göra. Det kan få mig att investera pengar på just min hobby vilket är en rätt så dyr hobby ärligt talat. Och via hobbyn så hittar jag med samma intressen jag kan relatera till och bli vänner med. Hursomhelst låter ekonomiprogrammet som ett bra val? eller ska jag bara gå in på natur för att ”försäkra” mig ett välbetalt jobb? finns det nån med utbildning från nåt slags ekonomiprogram som är villig att berätta om sitt nuvarande ekonomiska liv? Så länge jag i slutändan kan köpa en DeLorean och komma upp i 88 mph så är jag glad. (och om du inte känner till den där referensen så måste jag tyvärr medge att vi aldrig kan bli vänner oavsett hur ideal du skulle vara för mig) Tack för att du läste, har inte läst igenom men jag orkar inte hålla på mer eftersom klockan just nu är 01:29 på en måndag (fan skolan kommer vara ett helvete idag…) Svar uppskattas i alla fall jävligt mycket oavsett om det är ett framtidsändrande svar eller ett svar som kallar mig kapitalistgris för mina tankar om hur pengar kan köpa glädje. Oavsett ditt svar så läste du mitt inlägg, och det är jag tacksam för Tack igen! 🙂 Med vänlig hälsning-Mr.K

 

 

Ja, det var mycket text. Men bra att du skrev av dig! 🙂 Det kan vara skönt ibland. 🙂 Jag tycker verkligen att du ska välja det program som ditt hjärta så dunkar efter. Gör det du vill göra, så du slipper se tillbaka efteråt och säga, ” Jag skulle ha valt det.”

 

Ta hand om dig min vän!