Hem > Forum > Arbete & Skola > Hjälp ..

Hjälp ..

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11
  • Jag vet inte vart jag ska börja… Jag är helt förstörd.

    Hemma var det jämt bråk, pappa blev full många gånger och aggressiv, ren narcissist ut i fingertopparna .Min mamma gömde sig i mitt rum många gånger och grät medans man hörde honom skrika nere, men jag tror inte att jag var i en ålder då jag förstod vad som hände riktigt då , men jag minns känslan när mamma räddade sig hos mig . Jag vill verkligen inte såra min familj och därför är jag orolig att de just nu tittar på det här . Så många skador ,misshandel , yxor som användes där jag fick sitta och hålla ihop en arm som var helt blodig vid tio års ålder , mitt i höstlovet ,vaknade bara av skrik .. … men alla vill bara glömma , ingen vill bearbeta . Varför är jag så ärlig ? Det är inte för att jag vill göra någon illa , jag vågar inte berätta allt om den tiden .. mycket är även förträngt .
    Jag var den som såg mest , jag var den som satt tyst , som gjorde vad alla andra sa, nickade och log. .. en flicka som visade sig ja ADD och även complex PTSD . Jag fick se min syster bli slagen i huvudet och den synen kommer jag aldrig att glömma, fram till hon började blöda näsblod . Utanför såg vi ut som en fantastisk familj .det var ju en rikemansort , fina föräldrar och barn .
    Jag kan inte säga så mycket mer om den tiden av mitt liv , men det var en grund till varför jag aldrig vetat vad kärlek har varit . Vid två tillfällen har jag sett en familjemedlem hugga sig själv med en yxa i handen . Den andra gången var det en annan i familjen som högg en annan , jag satt och höll om denna arm med handdukar , då var jag 10 år.

    Det är mycket som blir väldigt huller om buller i mitt liv . Jag tror aldrig att jag är värd någonting ,inte ens familjeterapeuterna lyssnade. Jag minns inte alls längre men delar av mitt liv .

    Jag hamnade väldigt fel och blev av med min oskuld när jag var 12 år gammal , vet inte ens om jag hade fyllt tolv ännu . Men jag hade börjat dricka massor , jag hamnade på fester , hos män som konstant utnyttjade mig för min kropp , jag var liten på många vis och förstod aldrig riktigt vad jag höll på med .. och allt blev bara värre och värre ,jag blev kallad Täbys hora , mina ” vänner ”satt och pratade om vem som var mest korkade av oss alla , det var ju självklart jag …jag var ju smuts ,hora … Jag identifierade mig redan som 13 år som en värdelös hora. Om ingen bara förstod vad som hände i mig. ..
    Sen är det många glapp , fyllor , för många.
    Jag fick praktik på ett ställe när jag var runt 15 , feriearbete .på en blomsteraffär . Där en äldre man och kvinna jobbade , jag var inte van vid sånt här ,men mannen ville hela tiden att jag skulle sitta i hans knä, så jag gjorde det för jag tänkte inte att det var konstigt på den tiden , han hittade mig på Lunarstorm och började fråga saker som om jag ville ha en choklad osv . Min syster fick redan på detta och ringde och skällde ut dom , kvinnan skyllde allt på mig ,i vanlig ordning ,och det som hände var att jag fick byta plats .

    När jag var 15 fortfarande så tog en kvinna kontakt med mig , som egentligen var en man ,han kallade sig för Alexandra mannen och han hade fotat massor sa han och jag skulle verkligen passa bra som modell , jag skulle oxå få pengar för det . Jag tog mig till Malmö och där stog en man med en ros , han hade blivit skickad av Alexandra och skulle hjälpa mig. När vi kom hem till honom fanns det en stor bål med jordgubbar och alkohol , han frågade om jag ville ta ett glas , vilket jag gjorde .. och efter det blev allt svart . Jag vaknade i hans säng under honom antagligen helt drogad , den här äckliga människan , minns att jag tänkte hur gammal han var för han måste ha varit 40. Jag var kvar i den där lägenheten i flera dagar , jag vågade inte säga något till någon, det var ju jag som hade åkt hit . Han våldförde sig på mig under alla dessa dagar och när det var nog, så gav han mig 2000 kr i betalt .
    Vad var jag nu , ja jag var en hora , det var precis vad jag var , precis som alla andra sagt att jag var med i min uppväxt .. . Jag sa aldrig det här till någon … Förens en liknande sak hände mig igen när jag var något år äldre … En äldre man övergrepp sig på mig och tvingade mig att göra massor av saker jag egentligoem inte ville …Men på ett sett var jag ju van vid det här , jag stängde av hela min kropp . Lät det bara gå över sen är det klart . Men det var det inte .. han gjorde saker med mig som jag mådde jättedåligt och fick jätteont av och jag mådde så jävla dåligt , men samtidigt så var det ju det här jag förtjänade … Där var jag igen , den här gången var det fan mitt fel … Jag orkade inte mer och min kropp var inte längre kopplad till min själ. Han tog in en annan man ,han hade ärr i hela ansiktet . Han skulle ha sex med mig , hela hans öga var täckt med ett stort ärr . Jag minns inte vad han gjorde … Dagen efter klarade jag av att ta mig därifrån , de ringde och ringde och ringde men jag svarade inte , jag orkade inte svara . Jag ville bara dö .. vilket oxå var det jag försökte göra , så många dåliga självmordsförsök …
    Jag gick inte ut grundskolan , kämpade mig in på IV , det kändes som att ingen förstod mig . Men jag kom i på en praktik på en frisörsalong , tror jag var 17,18 då ,jag var skitglad … Tills polisen kom dit ..helt otroligt ,tre år senare så kommer polisen och vill prata med mig om Alexandramannen … Hela livet vände upp och ner , de har hittat mig i hans dator . Jag berättar allt …jag var ju glad igen och tillbaka i livet , men förhör efter förhör så tillslut fanns jag inte . I samma veva visade det sig att jag var gravid men killen jag träffade då ,men fick göra abort , jag var så ung och Han försvann och jag såg honom aldrig igen . Jag var enormt ensam . Rättegången tog mitt liv . Mer än allt annat . Folk är onda , det var det enda jag kunde tänka ,jag fick inte stöd någonstans och försvann i något system … Hela mitt liv gick utför . Men jag försökte , jag försökte fan hela tiden .

    Jag försökte börja jobba och jag försökte börja plugga igen , jag gjorde ut grundskolan på komvux och bestämde mig för att fortsätta på folkhögskola , som inte var den bästa kan man säga ,och mitt i allt dyker polisen upp igen ,då är jag 25 år , jag vet inte om andra förstår hur mycket trauma man kan känna av poliser … Men ja ..jag fick hoppa in i en bil ,helt otroligt , vad får vi för hjälp vi som är offer ? Inte ett skit ? Då var det nästkommande man , han som sålde mig till en annan . Han med ärren , han har förstört många flickor . Berättar de . Men jag kan inte ,jag kan inte ,jag säger stopp , jag är ledsen men jag måste leva jag har kämpat för att komma hit och jag får aldrig någon hjälp ,men nu har jag nästan klarat gymnasiet och måste fortsätta . Jag klarade helt enkelt inte av att göra det . Strax efter träffar jag en kille ,som jag aldrig varit så kär i i mitt liv , och när jag berättade om vad jag hade varit med om så slängde han mig ut naken ,mitt i vintern ,med bara min telefon så att min mamma fick åka flera timmar för att hämta mig …

    Nu hoppar jag över alla andra år , när jag får min son osv , det var inte bra men jag måste hoppa över den delen som oxå var väldigt tung då sonen fick akut hjärtfel och det blev många vändor till sjukhus med mycket medicinering .. det var en mardröm att se sin son lida kan jag säga …

    Men nu hoppar jag igen.

    Jag träffar en man ,som jag trodde var mannen i mitt liv ,han gav mig all kärlek jag aldrig trodde jag förtjänat. Den här människan förstörde mig istället så pass mycket psykiskt och fysiskt att jag var på väg att dö . Jag har lagt upp alla helt fruktansvärda meddelanden från honom och vad han gjorde mot mig i en grupp som är skyddad , där jag har kunnat andas ut mina smärtor  . Där står allt , han torterade mig tills jag inte var en människa längre ,tills jag nästan dog …

    När jag lyckades fly så attackerade en man mig i min port . Och jag började skruva bort ringklockan på dörren. .. den utlöste svår trauma.

    Det tog mig tre år med terapi och vård för att komma tillbaka … Och nu är jag helt förstörd.    Igen …jag orkar inte .. jag är så trasig ..

    Jag försöker så hårt med att vara stark men jag är inte det . Och de här senaste månaderna har livet knockat mig hårt. Jag har haft ett väldigt tungt liv men hade gått igenom en lyckad trauma terapi med EMDR , sedan började livet fallera igen ,hamnade mitt mordhot med en pistol framför mig  , två nära som avlidit , fick en nervskada i ansiktet som jag inte kunde hantera under en lång tid pga de brutala smärtorna , sökte så mkt akutvård men de kunde inte hjälpa mig  . Min skola har varit allt annat än förstående och det har känts som att de ibland har velat göra det så mkt kämpigare för mig , ännu värre när jag mått sämre … Träffade sedan plötsligt  på en tjej som blivit utsatt för min före detta som misshandlade mig svårt psykiskt och fysiskt under en lång tid , och tydligen henne nu ,och jag har försökt hjälpa henne men det går inte , när jag såg henne  att hon den jag var för tre år sedan ,och hon vill bara ge mig en kram för att hon inte trodde på det han sagt om mig , att jag var den som var psykopaten , men hon förstod nu att det inte var så enkelt som så . Jag ser hemska inlägg ibland men hon ger väldigt korta svar och jag vet inte längre hur jag ska agera där … Jag vill hjälpa …men hur. ..

    Till nästa …

    Förra veckan slängde de någon form av banger under min balkong som jag lyckades se med öppen balkong så vill inte veta hur det blivit om jag stog ute på den och 30 olika smällar i området . Om man har varit med om svåra traumatiska saker så är detta en brutal trigger , tyvärr .
    På det … Så ringer socialen mig och meddelar att sonens pappa blivit anmäld till dom från polisen pga tunga saker och jag har behövt sitta mitt under examensperioden nu med allt det här … Och jag finns lixom knappt mer … Jag är en vägg med smärtor som gråter både fysiskt och psykiskt och jag har vunnit över monster förut ,men jag orkar inte känns denna enorma skuld i mig för mitt liv längre .. jag är trasig , och jag hade kommit så långt , livet var okej igen … Men jag orkar inte …

    Men att jag inte orkar ,betyder inte att jag inte kommer att stå upp imorgon igen , det vet jag, jag väntar bara väldigt ivrigt på en lyckligare morgondag imorgon … Imorgon .. ja imorgon är det en ny dag ..

     

    Hej,

    För det första vill jag skriva TACK för att du delade med dig. Du är starkare än vad du tror och känner det som. Det finns alltid en tid och plats för när saker känns rätt, och det är just nu, att du vågar vara stark och ärlig mot dig själv och som skriver om vad du varit med om. Det är mycket du burit inom dig som behöver komma ut.

    Hur kändes det efteråt när du skrivit av dig?

    Trådstartaren

    Tack för att du svarar mig ❤️ ja det är så himla svårt att veta vad som är rätt känslor just nu för jag gråter varje dag , går runt som en zombie och känner mig bortkopplad från världen.  Först var det en befrielse att få skriva ut allt , sedan kom den brutala ångesten tillbaka igen , känns som ett monster som försöker äta mig från insidan ut , jag känner inte att jag hör hemma här , jag har svårt att lära mig älska mig själv , jag vet inte hur längre 😭 jag hoppas att jag är starkare än jag tror , men just nu vet jag inte :'(

    Tack igen för svar och stöd 🙏❤️

    Förstår och vet precis hur du känner det. Känslan av att något äter upp en inombords. Mycket tankar och känslor som gör det svårt för en att sova, äta och tankarna far hej vilt. Man vill så mycket men orkar inte. Tårarna bara rinner. Tankarna på att man vill försvinna, eller vart man hör hemma. Man känner sig inte lycklig någonstans. Tankarna om varför känns det som allt händer mig, vad har jag gjort för att pinas på det här sättet.

    Det är ok att gråta och vara ledsen. Har man varit med om mycket i livet som  gett sår både på insidan och utsidan så måste det få ta sin tid att läka. Det går inte på en vändning. Då är det svårt att se glädje och ge kärlek. För att älska dig själv är det första du måste lära dig göra, även om det är svårt just nu.

    Du ska tro på dig själv, att du kan ta dig igenom det här. Även om det är små steg. Men då är det steg i små riktning.

    Jag är glad att mina ord kan ge dig lite glädje, stöd och värme i dessa jobbiga och prövosamma stunder. 💖🙏

    Kram på dig!

    Hej!

    Låter verkligen som du haft det fasansfullt och under lång tid. Själv har jag också varit väldigt trasig. Jag vill bara dela med mig av en sak som varit till stor hjälp för mig. Jag har tränat mental träning och lyssnat på positiva affirmationer. Det har verkligen läkt stora delar av mitt inre och idag mår jag mycket bättre. Jag spelade in positiva stödjande fraser på band som t.ex jag är älskad, jag duger etc. Med tiden började jag mer och mer att tro på detta. Jag kände mig också helare inombords. Detta har hjälpt mig mer än allt annat. Det gäller bara att inte ge upp för det är en process och det går inte över en natt. Massor av styrkekramar från mig till dig.

    Hatten av att du överlevt detta! Du måste vara en väldigt stark person i grund och botten som tagit dig igenom det här. Blir även arg å dina vägnar på förövarna! Vilka ynkryggar till människor.

    Bra att du skriver här. Vill också säga stort tack för att jag fick läsa din historia!

    Tusen kramar till dig

    Trådstartaren

    Men tack 😥 det var fint skrivet av dig.  Svårt när man inte känner sig stark bara :'(

    Trådstartaren

    Tack snälla för dina ord och ditt stöd ❤ ibland kan man skriva hur mycket som helst ,och ibland är allt bara tomt .. som att hjärnan slutar fungera, som att den är övertrasserad

    Det är helt sjukt hur mycket en människa kan gå igenom, och helt otroligt att du är så jäkla stark som fortfarande kämpar trots allt hemskt. Du är helt fantastisk. Att allt det här har hänt dig är inte ditt fel, långt ifrån ditt fel, du råkade hamna fel redan från början och då är det så svårt att hitta rätt väg igen.
    Ja, helt ärligt vet jag inte vad jag ska skriva, men jag kände att jag behövde svara på detta. Din historia rörde mig så otroligt mycket, och jag beundrar hur stark du är och har varit under ditt liv. Är så innerligt glad över att vi har dig på vår jord, och att du delar med dig här.

    Fortsätt kämpa, jag och alla andra i det här forumet ser dig, och vi tänker på dig. Miljontals styrkekramar <3

    Trådstartaren

    @redvygado

    Det här var något av det finaste någon har skrivit till mig. Jag både grät och log när jag läste ditt svar och kommer läsa detta när jag har mina katastrofala dagar, ❤ dina ord betydde så mycket, tack för att du fick mig att känna så 🙏

    ❤️❤️❤️

    Vill bara skicka lite kärlek <3 Tycker texten är modig! kram

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.