Yes, det är det. Ja men samma här pratar mest om neutrala saker med de, för det är typ säkrast så. Smart, jag försöker bara då låta de prata klart och säga ”okej” typ till att och sen helt enkelt låta det gå ut ur andra örat, men inte alltid det går men ja. Har perioder där jag knappt pratar med de och det är skönt, när jag var sjukskriven tog jag extra avstånd från de bara för att kunna liksom fokusera på mig, mamma tyckte det var skumt då vi innan pratade rätt mycket men kom på ursäkter varför jag inte ville prata med henne.
Nä, har insett det nu så slutat det. Ja men exakt så! Väldigt frustrerande. Man pratar om det för man vill känna sig förstådd eller accepterad med dåliga måendet men nope. Så ja haha inte till hjälp alls.
Ja, försöker det. Försöker fokusera på min resa men svårt när mamma å hennes man ofta lyfter min bror och vill att jag ska lyckas som honom, men är inte han liksom. Jo, ja hoppas det. Dock de stressar väldigt mycket att jag borde skaffa jobb nu, för hur ska jag annars klara mig ekonomiskt liksom? Så det gör inte saker lättare med ångesten osv. Det låter ju bra! Hoppas det blir så för mig med!
Jo, antar det men det är svårt! Liksom de får mig inte alltid att må bra men känns som att de är min typ enda trygghet, för de förstår på något vis inte att de har gjort fel och vet att de på ett sätt aldrig kommer överge mig på ett sätt så vet att jag alltid kommer ha de där fysiskt även om de inte är schyssta och utan de är jag rätt ensam för har inte så många andra runtomkring mig vilket gör saker ännu värre. Många har frågat varför jag inte brutit kontakten med de men det är just för att de är på något vis en falsk trygghet för mig. Men du har en poäng, jag måste på något vis klara mig utan dem mentalt och som du säger hitta andra sätt men vet inte vad det skulle kunna vara isåfall, men bra råd, tack!
Ja, jag kan nästan tänka mig det och låter som en tuff diagnos att leva med så är ganska medveten om det men tack för upplysandet angående det. Tack, det får man se om jag tar mig igenom det så kommer man ju bli starkare av det, så du har en poäng. Jag har förstått att behandling kan minska symtomen och kan göra att diagnosen till slut avskrivs, något jag hört men kanske mer att man lär sig leva med det och hantera den på ett bra sätt än att den försvinner helt. Men jag hoppas den kommer försvinna helt eller att det blir lättare att hantera så man kan få leva ett bra liv i slutändan.
Jag vet väl en del, nu uppnådde jag inte alla kriterier för EIPS diagnos utan mest alla kriterier för en personlighetsstörning så fick mest drag av EIPS men skulle väl på ett sätt säga att jag på något vis har det ändå då det är behandling som man använder för EIPS som jag ska få, så bör kunna säga att det är typ det jag har men uppfyller då inte alla kriterier tydligen så ja. Men har förstått att det innebär starka intensiva känslor som växlar vilket jag mestadels upplever mest i form av irritation/ilska hållet och ledsenhet typ som man kan hantera med destruktiva sätt som inte är bra i längden vilket jag har gjort mest de senaste två åren, sen att känna en rädsla av att bli övergiven vet jag är vanligt, vilket jag kan känna av typ ibland men får lätt separationsångest som jag också förstått en del av diagnosen typ och känslan av tomhet är också en normal känsla som jag känna ofta. SÅ har ungefär koll nog på diagnosen typ men inte helt och hållet. Jag har nog på ett sätt accepterat det, jag förnekar det inte iallafall. Jag tyckte det blev en lättnad att få diagnosen mer. Att veta vad som är ”fel” på en och att det finns behandling att få så att jag kan få rätt hjälp för en gång skull. Detta fick mig att äntligen ha möjlighet att gå en längre terapi vilket var rätt svårt att få innan jag fick diagnosen, fick knappt någon samtalskontakt då och det har varit en jobbig grej. Har kämpat med att få terapi och samtal senaste två åren med någon men man har vägrat typ att ge mig trots att de själva sagt att det vore bra för mig att prata med någon men de gjorde inget. Därför blev det på ett sätt skönt att få diagnosen så man förhoppningsvis äntligen kan få rätt hjälp. Men man har såklart haft en del blandade känslor, speciellt den dag jag fick diagnosen men mest lättnad då.
