Hem > Forum > Arbete & Skola > Håll min hand när jag dör

Håll min hand när jag dör

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Trådstartaren

    Rädsla

    Dödsångest

    Föraningar

    Vet inte vad det är, men nåt är påväg.

    Varför skriver jag?

    Helt ärligt så är det nog för att jag alltid tyckt om att skriva men har inte gjort det sen i skolan för 20 år sen.

     

    Kanske kan det vara för att jag har ett riktigt akut behov av att göra nåt så någon kommer komma ihåg mig när jag inte finns kvar.

    Kanske kan det vara för att senaste tiden har min rädsla för att dö gått igång på högvarv. Rädslan för att dö, rädslan för att bli bortglömd… jag vet verkligen inte vilket som är värre eller vilket som kollar på uppmärksamhet just nu. Tänkt i månader på att sätta mig ner och skriva ner mina tankar. Hade allt planerat i tankarna. Sätta sig med datorn, ett tänt ljus, nåt gott att dricka och tugga på. Istället så ligger jag i kallingar på soffan och kollar på reklam när jag väl börjar detta. Datorn blev istället en mobil. Kanske har den som uppfann Smartmobilen tänkt på mig.

    Jag har inga barn. Kommer inte få några barn. Vem kommer komma ihåg mig och sakna mig?

    Måste jag bara acceptera att slutet verkligen finns där? Eller….??

    Funderat på detta med att frysa ner sig. Bara för att börja skriva någonstans. Det är så himla lockande. Frys ner dig idag, vakna när dom vill väcka dig. Kanske inte riktigt så enkelt. Kanske inte enkelt alls. Konkurs, jordbävningar och pengar… Kanske är lättare att bara dela med sig så mycket som möjligt av sig själv till så många som bara möjligt så man alltid blir ihågkommen. Vilket är värst? Döden eller glömskan??

    Döden, hmm. Det jobbiga med detta är allt man, nej, JAG, kommer missa. Är extremt nyfiken av mig och vill inte missa alla framtida under. Tänk att vara där när det första utomjordingen möts. Se alla underverk vi kommer klara av. All drama runt alla man känner. Blir tom i själen bara av att tänka på allt man inte kommer få vara med om.

    Tycker hela detta upplägget med livet och döden suger. Suger riktigt illa. Riktigt riktigt illa. Vet att många säger att dom är rädda för döden och inte vill dö. Men det känns som så jävla mycket mer. Så jävla mycket värre.

    Döden har varit med mig sen tonåren. Har alltid varit rädd. Men senaste månaderna går motorn på allt annat än tomgång. Sista tankarna när man lägger sig i sängen. Flera gånger per dag. Har försökt lugna ner det med att tänka på att livet är för kort för att fundera och tänka på döden hela tiden. Det hjälper lite för stunden. Har en känsla, nästan som en föraning om att den är runt hörnet. Om man bara visste eller anade om det var gällande mig själv eller nån jag älskar.

    Men prata med någon om detta, tänker du då.

    En kurator eller vad som.

    Jag tänker kanske snarare en präst. En kurator känns lite som att man går dit för att klaga av sig. Lite mer djup i det hela är nog ett måste för mig.

    Känner alla såhär? Går alla igenom detta?

    Är detta min medelålderskris? Är 34 år och har inte direkt åstadkommit nåt speciellt. Har ett jobb som många andra. Husdjur som många andra. Ett förhållande inte så likt många andra, vilket är helt härligt. En vanlig Svensson minus Volvon, villan och barnen.

    Sambon kom på mig för ett par veckor sen när jag googlade på nedfrysning efter döden. Också nåt man tänkt på länge att det är nån man ska kolla upp. Självklart så var det vid helt galet tillfälle jag väl gjorde detta. Sambon sa inte så mycket. Inget alls faktiskt. Rykte på axlarna och klappade lite på benet. Eller frågade han om varför jag kollade på just det just då? Kommer inte ihåg. Men hallå, tänker inte nån annan på detta någongång? Är det bara jag som är dödsrädd för döden? Hade jag bara vetat att det fanns nåt att uppleva efter detta så hade jag varit coollugn. Ett äventyr. Lite som att flytta till en ny stad. Men hur i hela helvete kan människan ha levt i hundratusentals år, åkt till månen och uppfunnit allt detta inte lyckats klura ut vad fan som kommer sen? Arg blir jag. Varför kan ingen svara på detta? Ska man bara acceptera att kh ska dö och bli bortglömd?! Måste jag verkligen bli bortglömd. Dödsångesten hade nog varvat ner om jag visste att jag lämnade nåt efter mig som alla kommer känna till. Så folk kommer ihåg mig. Som Picasso eller moder Theresa. Skulle skriva “Shakespeare” men mobil kunde såklart inte stava till det. Kanske borde äta nåt nu. Låt oss säga att nästa del blir ett kapitel som vi kallar 1. Och som handlar om bara mig och mig före detta.

    Håll min hand när jag dör

    2 månader senare.

    Hade stora planer i mitt huvud på hur jag skulle börja denna del. Det hade gått typ som såhär: “Och nu till den tråkiga delen. Den om mig själv. Men tänker inte dra ut på lidandet och dra alla 34 år för er, utan bara det lilla som jag kommer ihåg.”

    Men. Så blir det inte.

    Tänker mer och mer på död, död och åter död. Kvällarna är hemska. Det värsta. Överallt blir man påmind om denna jävla död. Är mer övertygad än någonsin om att det är min framtida död som skickar signaler. Men hur och varför?

    Har alltid sen jag var ung haft déja vú känslor väldigt ofta. Ganska läskigt. Väldigt läskigt!

    Kommer ihåg en gång när jag var ung och min mamma ville prata om hur hon skulle vilja ha det när hon väl gick bort. Jag kunde knappt lyssna. Fick en hemsk känsla i magen att jag verkligen inte ville att hon skulle dö. Ett stort svart, slukande hål i bröstet som skriker och drar in en.  Precis som en föraning om att jag skulle behöva uppleva det som jag absolut inte ville.

    Ett par år senare hände det.

    Nästa månad är det 17 år sen. 17 År med mamma. 17 år utan mamma.

    Är det därför min hjärna går i cirklar runt detta? Hoppas verkligen det. Antar att hålla en annan människa i ens famn när den personen tar sitt sista andetag kan sätta såna spår.

    Nu har jag samma känslor igen. Fast denna gången är det om mig själv. Men när?

    Vill inte dö. Vill inte bli bortglömd.

    Vill inte missa saker. Tänk allt jag inte kommer uppleva. FAAN!

    Jag har alltid haft attityden om ångest att man ska “skaka av sig det” och “kom igen nu”.

    Sen för 8 år sen trillade jag ner i träsket. En jobbig tid med arbetet utlöste det. Nog om det. Min poäng är att jag då var så övertygad om att det som jag gick igenom skulle kunna skrivas ner i ord och finnas för andra. Kanske som en liten manual för hur man kommer må när det händer.

    I det typiska jag så var tankarna stora, men det som skrevs ner desto mindre.

    Inte denna gången. Kanske kommer dessa tankar om död och hemskhet lätta om man skriver av sig. Kanske en glödlampa tänds och problemet får en lösning.

    Kanske kommer jag ändå att dö, men det finns nåt kvar av mig för framtiden.

    Mina tankar är lite som att försöka förstå hur stort universum är. Oändligt. Vad finns bortom rymden? Nånstans måste det ta slut.

    När jag dör kommer ingen att komma ihåg mig efter ett kort ögonblick.

    När jag dör kommer jag missa en massa.

    Om man bara kunde koppla en kamera till ett moln och vara säker på att man kunde se allt den kameran filmade efter man gått vidare så hade nog allt lugnat sig.

    Att bli bortglömd och missa en massa är det värsta.

    Det finns en till tanke. Dessa tankar och känslor kanske inte gäller mig. Kanske är det nån i min närhet som kommer försvinna. Men det känns verkligen inte så.

    Jag blir så frustrerad! Här har vi en extremt liten tid att faktiskt leva och se världen runt omkring oss. Och den lilla tiden spenderar vi på att titta in i skärmar och ägna åt oss så onödigt tjafs att om det faktiskt fanns en gud, så tror jag han hade försökt klura ut vad fan som gick fel!

    Man kanske skulle försöka skaffa sig en tro. Få en övertygelse om att nåt större faktiskt finns. Min tro har alltid kommit och gått, för att sen landa i svenssontron – karman.

    Snälla gud- lös detta lilla bekymmer så kommer jag vara evigt tacksam och lova att vara en bättre människa bla bla bla….

    Det är skönt att skriva. man ser som framför sig hur “löjligt” det är när man upprepar sig gång på gång. Men jag vill verkligen komma på nåt som kommer finnas kvar efter mig. nåt som andra kan ta del av. nåt som gör att folk kommer ihåg en liten, liten person som igentligen var ett strå av hö i världens största stack. Jag vill sticka ut. Jag vill vara saknad.

    Kom till min grav, berätta för mig om dig. om din dag. om alla runt dig. om det som händer i världen. Glöm inte bort mig. Låt mig inte försvinna ensam och rädd. Håll om mig, håll min hand och torka mina tårar när jag försvinner.

    Och var nära mig, för jag är så säker på det jag nu skriver, att tårarna rinner:  Snart kommer jag att dö.

    Och jag vill verkligen inte dö.

    Nej, detta är inget självmordsbrev!

    Så du som kanske läser detta innan domedagen kommer behöver inte få panik och låsa in mig.

    Tillbaka till livet igen.

     

    Rädsla Dödsångest Föraningar Vet inte vad det är, men nåt är påväg. Varför skriver jag? Helt ärligt så är det nog för att jag alltid tyckt om att skriva men har inte gjort det sen i skolan för 20 år sen. Kanske kan det vara för att jag har ett riktigt akut behov av att göra nåt så någon kommer komma ihåg mig när jag inte finns kvar. Kanske kan det vara för att senaste tiden har min rädsla för att dö gått igång på högvarv. Rädslan för att dö, rädslan för att bli bortglömd… jag vet verkligen inte vilket som är värre eller vilket som kollar på uppmärksamhet just nu. Tänkt i månader på att sätta mig ner och skriva ner mina tankar. Hade allt planerat i tankarna. Sätta sig med datorn, ett tänt ljus, nåt gott att dricka och tugga på. Istället så ligger jag i kallingar på soffan och kollar på reklam när jag väl börjar detta. Datorn blev istället en mobil. Kanske har den som uppfann Smartmobilen tänkt på mig. Jag har inga barn. Kommer inte få några barn. Vem kommer komma ihåg mig och sakna mig? Måste jag bara acceptera att slutet verkligen finns där? Eller….?? Funderat på detta med att frysa ner sig. Bara för att börja skriva någonstans. Det är så himla lockande. Frys ner dig idag, vakna när dom vill väcka dig. Kanske inte riktigt så enkelt. Kanske inte enkelt alls. Konkurs, jordbävningar och pengar… Kanske är lättare att bara dela med sig så mycket som möjligt av sig själv till så många som bara möjligt så man alltid blir ihågkommen. Vilket är värst? Döden eller glömskan?? Döden, hmm. Det jobbiga med detta är allt man, nej, JAG, kommer missa. Är extremt nyfiken av mig och vill inte missa alla framtida under. Tänk att vara där när det första utomjordingen möts. Se alla underverk vi kommer klara av. All drama runt alla man känner. Blir tom i själen bara av att tänka på allt man inte kommer få vara med om. Tycker hela detta upplägget med livet och döden suger. Suger riktigt illa. Riktigt riktigt illa. Vet att många säger att dom är rädda för döden och inte vill dö. Men det känns som så jävla mycket mer. Så jävla mycket värre. Döden har varit med mig sen tonåren. Har alltid varit rädd. Men senaste månaderna går motorn på allt annat än tomgång. Sista tankarna när man lägger sig i sängen. Flera gånger per dag. Har försökt lugna ner det med att tänka på att livet är för kort för att fundera och tänka på döden hela tiden. Det hjälper lite för stunden. Har en känsla, nästan som en föraning om att den är runt hörnet. Om man bara visste eller anade om det var gällande mig själv eller nån jag älskar. Men prata med någon om detta, tänker du då. En kurator eller vad som. Jag tänker kanske snarare en präst. En kurator känns lite som att man går dit för att klaga av sig. Lite mer djup i det hela är nog ett måste för mig. Känner alla såhär? Går alla igenom detta? Är detta min medelålderskris? Är 34 år och har inte direkt åstadkommit nåt speciellt. Har ett jobb som många andra. Husdjur som många andra. Ett förhållande inte så likt många andra, vilket är helt härligt. En vanlig Svensson minus Volvon, villan och barnen. Sambon kom på mig för ett par veckor sen när jag googlade på nedfrysning efter döden. Också nåt man tänkt på länge att det är nån man ska kolla upp. Självklart så var det vid helt galet tillfälle jag väl gjorde detta. Sambon sa inte så mycket. Inget alls faktiskt. Rykte på axlarna och klappade lite på benet. Eller frågade han om varför jag kollade på just det just då? Kommer inte ihåg. Men hallå, tänker inte nån annan på detta någongång? Är det bara jag som är dödsrädd för döden? Hade jag bara vetat att det fanns nåt att uppleva efter detta så hade jag varit coollugn. Ett äventyr. Lite som att flytta till en ny stad. Men hur i hela helvete kan människan ha levt i hundratusentals år, åkt till månen och uppfunnit allt detta inte lyckats klura ut vad fan som kommer sen? Arg blir jag. Varför kan ingen svara på detta? Ska man bara acceptera att kh ska dö och bli bortglömd?! Måste jag verkligen bli bortglömd. Dödsångesten hade nog varvat ner om jag visste att jag lämnade nåt efter mig som alla kommer känna till. Så folk kommer ihåg mig. Som Picasso eller moder Theresa. Skulle skriva “Shakespeare” men mobil kunde såklart inte stava till det. Kanske borde äta nåt nu. Låt oss säga att nästa del blir ett kapitel som vi kallar 1. Och som handlar om bara mig och mig före detta. Håll min hand när jag dör 2 månader senare. Hade stora planer i mitt huvud på hur jag skulle börja denna del. Det hade gått typ som såhär: “Och nu till den tråkiga delen. Den om mig själv. Men tänker inte dra ut på lidandet och dra alla 34 år för er, utan bara det lilla som jag kommer ihåg.” Men. Så blir det inte. Tänker mer och mer på död, död och åter död. Kvällarna är hemska. Det värsta. Överallt blir man påmind om denna jävla död. Är mer övertygad än någonsin om att det är min framtida död som skickar signaler. Men hur och varför? Har alltid sen jag var ung haft déja vú känslor väldigt ofta. Ganska läskigt. Väldigt läskigt! Kommer ihåg en gång när jag var ung och min mamma ville prata om hur hon skulle vilja ha det när hon väl gick bort. Jag kunde knappt lyssna. Fick en hemsk känsla i magen att jag verkligen inte ville att hon skulle dö. Ett stort svart, slukande hål i bröstet som skriker och drar in en. Precis som en föraning om att jag skulle behöva uppleva det som jag absolut inte ville. Ett par år senare hände det. Nästa månad är det 17 år sen. 17 År med mamma. 17 år utan mamma. Är det därför min hjärna går i cirklar runt detta? Hoppas verkligen det. Antar att hålla en annan människa i ens famn när den personen tar sitt sista andetag kan sätta såna spår. Nu har jag samma känslor igen. Fast denna gången är det om mig själv. Men när? Vill inte dö. Vill inte bli bortglömd. Vill inte missa saker. Tänk allt jag inte kommer uppleva. FAAN! Jag har alltid haft attityden om ångest att man ska “skaka av sig det” och “kom igen nu”. Sen för 8 år sen trillade jag ner i träsket. En jobbig tid med arbetet utlöste det. Nog om det. Min poäng är att jag då var så övertygad om att det som jag gick igenom skulle kunna skrivas ner i ord och finnas för andra. Kanske som en liten manual för hur man kommer må när det händer. I det typiska jag så var tankarna stora, men det som skrevs ner desto mindre. Inte denna gången. Kanske kommer dessa tankar om död och hemskhet lätta om man skriver av sig. Kanske en glödlampa tänds och problemet får en lösning. Kanske kommer jag ändå att dö, men det finns nåt kvar av mig för framtiden. Mina tankar är lite som att försöka förstå hur stort universum är. Oändligt. Vad finns bortom rymden? Nånstans måste det ta slut. När jag dör kommer ingen att komma ihåg mig efter ett kort ögonblick. När jag dör kommer jag missa en massa. Om man bara kunde koppla en kamera till ett moln och vara säker på att man kunde se allt den kameran filmade efter man gått vidare så hade nog allt lugnat sig. Att bli bortglömd och missa en massa är det värsta. Det finns en till tanke. Dessa tankar och känslor kanske inte gäller mig. Kanske är det nån i min närhet som kommer försvinna. Men det känns verkligen inte så. Jag blir så frustrerad! Här har vi en extremt liten tid att faktiskt leva och se världen runt omkring oss. Och den lilla tiden spenderar vi på att titta in i skärmar och ägna åt oss så onödigt tjafs att om det faktiskt fanns en gud, så tror jag han hade försökt klura ut vad fan som gick fel! Man kanske skulle försöka skaffa sig en tro. Få en övertygelse om att nåt större faktiskt finns. Min tro har alltid kommit och gått, för att sen landa i svenssontron – karman. Snälla gud- lös detta lilla bekymmer så kommer jag vara evigt tacksam och lova att vara en bättre människa bla bla bla…. Det är skönt att skriva. man ser som framför sig hur “löjligt” det är när man upprepar sig gång på gång. Men jag vill verkligen komma på nåt som kommer finnas kvar efter mig. nåt som andra kan ta del av. nåt som gör att folk kommer ihåg en liten, liten person som igentligen var ett strå av hö i världens största stack. Jag vill sticka ut. Jag vill vara saknad. Kom till min grav, berätta för mig om dig. om din dag. om alla runt dig. om det som händer i världen. Glöm inte bort mig. Låt mig inte försvinna ensam och rädd. Håll om mig, håll min hand och torka mina tårar när jag försvinner. Och var nära mig, för jag är så säker på det jag nu skriver, att tårarna rinner: Snart kommer jag att dö. Och jag vill verkligen inte dö. Nej, detta är inget självmordsbrev! Så du som kanske läser detta innan domedagen kommer behöver inte få panik och låsa in mig. Tillbaka till livet igen.

     

    Fint skrivet! Håller din hand viralt. Du behöver inte vara rädd. Du är aldrig ensam. Kram!

    Härligt, bra skrivet. Gillar det!

    Fint skrivet! Håller din hand viralt. Du behöver inte vara rädd. Du är aldrig ensam. Kram!

    Beklagar verkligen din mammas bortgång.

    Det är en av mina fasor att förllra min mamma,hon vet om att jag känner så.

    Hon vet också jag vill vi hittar varandra efter döden.

    Jag hoppas på något bra efter döden.

    Jag är varken troende eller icke troende.

    Vill som du få bevis.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.