Gravid och en dotter som hatar mig.

Varför har hon fått detta beteende, tror du? Beror det bara på att du vill skaffa ett till barn?

Det låter som att hon kanske känner sig sviken eller bortvald på något vis, och därmed skyddar sig genom ilska och att stöta bort dig.

Detta började tidigare. Kom hem en dag efter jobbet. Ser att hon är där, vilket gör att jag blir super glad. Jag utbrister ”Oh vad kul att du är här, jag blir alltid så glad när jag ser dig” Jag ser då hur hon packar ihop allting och frågar vad hon håller på med. Hon svarar att hon ska ta med alla sina saker till pappa. Hon packar ihop allt ifrån sina kläder samt bilder jag har på henne. Jag blir arg och säger att det är mina bilder och att hon inte kan ta andras saker. Hon börjar smälla i dörrar na och skrika åt mig.

Hennes pappa är väldigt speciell. Pratar illa om mig hela tiden. Både han och hans fru har förstört så mycket för mig och min dotter.

jag saknar henne så mycket. Jag håller på att gå under av all saknad. Varje kväll gråter jag mig till sömns när jag tänker på henne.

Tror definitivt inte hon hatar dig, utan mer vilsen i sig själv. Det är ju en känslig ålder på många sätt och vis, men ingen ursäkt för ett dåligt beteende gentemot dig som förälder. Tycker du verkar vara en varm och ömmande förälder som visar att du älskar och uppskattar din dotter men får vrede och förakt tillbaka, och det är definitivt inte okej. Ärligt talat så anser jag att du måste steppa upp lite och inte nappa på hot och anklagelser när det gäller ditt liv och dina beslut utan verkligen visa att du är den som är vuxen i sammanhanget och orkar stå upp för dig själv och inte låta dig utsättas för någon slags manipulation. Att ha tonåringar som ”kungar och drottningar” inom familjen kan inget annat än sluta med katastrof. Dom har inte förmågan att kunna ta rätt beslut, och det ska dom inte heller. Deras tid kommer. Till dess måste dom lära sig att det är dom vuxnas regler som gäller, och att visa respekt och hänsyn till sina medmänniskor, inklusive föräldrar. Det är inte din dotter, hennes pappa eller hans fru som ska ta beslut åt dig. Jag tycker inte heller att du ska göra abort om det inte absolut är det du vill själv, för att låta någon annan ”vinna”. Det verkar mer som ett hot för att du ska känna dig ensam och övergiven, och någon man kan bestämma över och trampa på. Du är definitivt inte gammal, men som kvinna finns det en sista förbrukningsdag till att få barn som man givetvis måste ha i åtanke, för sen finns det ingen återvändo. Men du ska göra det som känns rätt för dig, och inget du senare kan komma att ångra. Det finns inga garantier att din dotter kommer förändras även om du inte behåller barnet… Tror inte det är haken på ert problem egentligen när det kommer till er relation. Jag skulle nog vara mer ledsen av att känna mig illa behandlad av någon som borde stå mig nära än känna någon slags saknad….

Det är det som gör det så svårt för mig. Jag har alltid gjort allting för att hon ska må bra. Hör av mig, stöttar berättar hur mycket hon betyder för mig och hur glad hon gör mig.

Tro mig jag sätter tydliga gränser. Men så fort hon bråkar med mig så ringer hon till sin pappa eller hans fru. Sist hon var hemma hos mig så rev hon ner alla bilder på sig själv. Jag blev både förbannad och besviken. Jag får inte alla närma mig henne. Så fort jag närmar mig henne så knuffar hon bort mig. Hon vill inte alls vara här hemma och besvarar nästan aldrig någonting jag skriver. Försöker att visa mig stark dock är det svårt när hon säger ”min bonusmamma är min mamma”

Känner mig väldigt ofta både ensam och övergiven. Kommer att få höra hur hemsk jag är som inte har en far till barnet jag väntar. Jag gör detta själv och ångrar inte det. Det som gör allt svårt är att jag inte vet hur jag ska berätta för henne att jag väntar barn. Hon vill absolut inte träffa mig vilket gör det ännu svårare att berätta. Har också fått min bil äggad ett flertalet gånger. Jag har en stor misstanke och känsla att det är hon och hennes vänner som ligger bakom detta. Är väldigt tråkigt då jag har en ny bil.

En kväll när hon skulle sova hos mig så hörde jag hur hon grät inne på sitt rum. Hon både grät och hade panik. Jag går in på hennes rum och börjar klappa henne i håret. Hon blev helt hysterisk och påstod att jag var äcklig hon nämnde även flera gånger att hon hatade mig och att jag skulle köra henne till pappan. Jag sa till henne att jag inte kommer att köra henne till hennes pappa då det både är sent samt att jag vill ha henne hos mig. Hon ringde sin pappa och han kom och hämtade henne direkt.

Ni verkar befinna er i två läger, och boven i dramat kan nog tänkas vara pappan till er dotter. Det är så klart svårt att behöva välja vilken förälders sida man ska stå på, och inget man egentligen ska behöva göra oavsett vilken ålder man befinner sig i. Verkligheten visar något annat, och där många barn olyckligtvis hamnar i kläm. Även många föräldrar anpassar sig nog till barns vilja för att inte hamna i onåd, kanske för att inte få dåligt samvete eller bli anklagad för att vara en dålig förälder, som kan mynna ut i att barn triggas och utvecklar narcissistiska drag genom att ständigt få sin vilja igenom. Det gynnar ingen. Det är förstås ledsamt att du inte tycks nå fram till din dotter oavsett vad du gör eller säger. Och förskräckligt om det är din egen dotter med kompisar som ger sig på din nya bil… Det är inga sundhetstecken. Det är svårt att ta in varför någon känner ilska och hat om man inte får någon förklaring, och man kan då inte heller hitta någon lösning. Tids nog kanske din tonårsdotter mognar och lär sig kommunicera på ett sätt som du förstår. Till dess får du nog tyvärr lägga er relation på is. Förstår att du känner dig villrådig, men hoppas att du ändå känner hopp om framtiden med att bli förälder igen. Se det som en ny chans och början på någonting som kan ge dig en annan slags lycka.

Jag försöker att tänka så, dock har jag väldigt svårt att acceptera att kontakten mellan oss är så dålig som den faktiskt är. Jag skäms och känner väldigt ofta att jag misslyckats i min roll som förälder.

Jag är väldigt glad över det barn jag väntar. Det som gör ont är när jag ser hur kärleksfull hon är mot sin pappas barn. Självklart är jag glad över det dock känns det i hjärtat. Jag önskar ju så innerligt att hon även kunde va glad över sitt syskon jag bär på.

Varje natt gråter jag mig till sömns. Jag har svårt att sova och slappna av. Jag försöker att skriva ett mail till henne om att jag ska bli mamma. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag hittar inga ord. Jag vet inte om jag vill berätta samtidigt som jag vill berätta för henne.

Detta funderar jag på att skicka men känns fel. Jag vet inte vad jag ska göra. Men skrev ihop en liten del.

Hej världens bästa dotter. Det känns fel att du ska få ta del av denna information via mail. Jag skulle vilja berätta det för dig genom att träffa dig. Eftersom att du inte vill träffa mig så får jag informera dig om detta här. Du vet att jag länge drömt om att bli mamma igen. Att få älska en till person, jag har väldigt svårt att se hur jag ska älska någon så högt som jag älskar dig. Jag vill berätta att jag väntar barn. Jag hoppas att du mår bra. Jag tänker på dig hela tiden. Jag finns alltid här och mina armar står alltid öppna för att ta emot dig. Du är alltid välkommen hit, jag hoppas att du vet och känner det. Tack för att jag fick äran att bli just din mamma. Du är det vackraste jag någonsin sett. Jag älskar dig och saknar dig så mycket. Älskade stora fantastiska och underbara unge. //Din mamma

Jag förstår fullkomligt att du önskar att ni hade en bättre relation och tycker du visar det på alla möjliga sätt. Det sorgliga är att vissa personer stöter bort andra personer när man just visar kärlek och ömhet. Bland annat personer med vissa personlighetsstörningar ser det som en svaghet hos andra, och eftersom dom själva inte förstår och har känslor på samma sätt så ser dom ner på dessa människor. Att man ser sig som en förälder som misslyckats är nog ganska vanligt, samtidigt så har du inte haft eget ansvar då det funnits en annan förälder med i bilden, och vi formas även på andra sätt. Kanske din dotter har tagit rygg på sin pappa mer och därför blivit vad hon är idag? Och om du har svårt att acceptera att ni har så dålig kontakt, vad finns det för alternativ? Att försöka prata med en mur är oftast totalt meningslöst. Då kan det förstås vara ett alternativ att maila eller sms:a. Fint skrivet av dig det du eventuellt har tänkt skicka…Jag hoppas och önskar att du får någon slags positiv respons. Men även om du inte får det måste man fortsätta leva, och allt brukar lösa sig med tiden hur svårt man än tycker det är i nuläget.

Jag skickade detta mail till min dotter igår natt. Blev bara ännu mer ledsen och besviken. Detta fick jag som svar. Har gråtit hela dagen idag. Visst var jag beredd på att hon inte skulle jubla. Dock hade jag hoppats på lite glädje ifrån hennes sida. Jag försöker att prata med hennes pappa. Vilket absolut inte funkar då han hatar mig.

Dotterns svar.

Varför skriver du dt till mig. Jag kunde inte brytt mig mindre om att du har en bebis i magen haha. Vill varken ha med dig eller den att göra. Stackars barn som ej får en pappa bara för du är så egoistisk. Men lycka till du med din favorit unge till barn.. Hör inte av dig igen mår dålig varje gång du hör av dig. Skriv heller nt mamma älskar dig.. Du ger mig ångest. Hejdå till både dig och din bebis i magen. Kul för det barnet att ha en gammal mamma, kommer ju skämmas över dig. Du är skit jobbig och sluta skriv till min pappa och fråga hur jag mår han tycker bara du är konstig. Jag kommer aldrig vilja träffa dig och verkligen inte din jobbiga unge. Du kan tömma allt i mitt rum och lägga det i flyttlådor så hämtar vi allt. Hejdå…

Du får absolut vara ledsen. Att få ett sådant svar tillbaka måste kännas som pilar rakt in i hjärtat… Det värsta är nog att den personen du fick din dotter med inte tycks ha något hjärta, och inte heller är speciellt mogen som ärligt kan säga att du är ”konstig” till ert gemensamma barn?! Konstigt att man skaffar barn ihop då. Och att man inte kan vara vuxen nog att trots att man inte lever ihop längre försöka enas. Det är ju ett gemensamt ansvar, där man måste se till barnens bästa och inte föra över sina egna tankar och känslor oavsett hur den tidigare relationen sett ut. Negativa ord och uttryck hör inte hemma i det sammanhanget. Jag hoppas du återhämtar dig, och inser att det inte är du som gjort eller gör något fel. Skulden kan du med gott hjärta lägga hos din dotter och hennes pappa. Dom verkar vara på samma nivå och sakna empati båda två. Annars försöker man lösa problemet och inte stoppa huvudet i sanden. Tids nog hinner allt ikapp en ändå, och det blir jobbigare att ta itu med saker och ting ju längre tiden går. Vi kan tyvärr inte fly från det förgångna.
Önskar jag kunde göra ditt liv lättare, men tankar och känslor är något vi måste hantera på egen hand. Med bra hjälp och stöd kan det givetvis kännas bättre…har du någon att anförtro dig åt? Som familj eller vänner? Annars tycker jag verkligen att du ska söka stöd på din vårdcentral. Du kan eventuellt behöva det nu för att orka hålla ihop. Ge inte upp. ❤️‍