Hem > Forum > Arbete & Skola > Gravid och en dotter som hatar mig.

Gravid och en dotter som hatar mig.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 28 totalt)
27
  • Jag har ett stort problem. Jag är gravid och väntar mitt andra barn. Jag känner att jag är äldre. Vilket gjorde att jag kände en enorm stress inför att bli gravid. Jag har fått missfall ett flertal gånger samt haft väldigt svårt att bli gravid.

    Jag har alltså valt att bli mamma ensam denna gången vilket jag absolut inte ångrar. Jag längtar efter min bebis och känner redan hur mycket jag älskar det lilla livet som växer inuti mig.

    Det som gör att jag mår dåligt är min 15 åriga dotter. Hon är otroligt elak och respektlös mot mig. Hon har inte pratat med mig på 5 månader. När jag har hört av mig till henne så har hon valt att ignorera mig. Jag saknar henne så mycket att jag går sönder. Jag vill ha min dotter nära mig. Det som gör ännu mer ont är att jag vet med säkerhet att jag alltid har gjort allt i min makt för att hon ska känna sig älskad. Min dotter har alltid kommit först och kommer alltid att komma först.

    Hon vet även om att jag alltid velat ha ett till barn och jag har pratat om inseminering med henne. Hon har alltid varit arg när jag nämnt det ämnet. Och hotat mig att skulle jag bli gravid skulle hon hata både mig och barnet. Samt att jag är en äcklig kärring som vill ha barn. Att jag är gammal ”du är 38” säger hon hela tiden. Jag har fortfarande rätt att göra en abort. Jag vill verkligen inte det. 🙄 Kanske borde jag göra det ändå? För att jag och min dotter inte ska få en ännu sämre kontakt. Hon vet ännu inte om att jag väntar barn. Och jag vet inte om jag skulle våga berätta det.

    Jag mår så dåligt och känner mig hela tiden bortvald. Träffade på henne på affären en dag. Hon var där med sin far. Fick inte ens ett hej. Jag gick fram till henne för att ge henne en kram, det jag fick var bara en arg blick. Hon hatar mig och jag vet inte vad jag ska göra?

    Varför har hon fått detta beteende, tror du? Beror det bara på att du vill skaffa ett till barn?

    Det låter som att hon kanske känner sig sviken eller bortvald på något vis, och därmed skyddar sig genom ilska och att stöta bort dig.

    Trådstartaren

    Varför har hon fått detta beteende, tror du? Beror det bara på att du vill skaffa ett till barn? Det låter som att hon kanske känner sig sviken eller bortvald på något vis, och därmed skyddar sig genom ilska och att stöta bort dig.

    Detta började tidigare. Kom hem en dag efter jobbet. Ser att hon är där, vilket gör att jag blir super glad. Jag utbrister ”Oh vad kul att du är här, jag blir alltid så glad när jag ser dig” Jag ser då hur hon packar ihop allting och frågar vad hon håller på med. Hon svarar att hon ska ta med alla sina saker till pappa. Hon packar ihop allt ifrån sina kläder samt bilder jag har på henne. Jag blir arg och säger att det är mina bilder och att hon inte kan ta andras saker. Hon börjar smälla i dörrar na och skrika åt mig.

    Hennes pappa är väldigt speciell. Pratar illa om mig hela tiden. Både han och hans fru har förstört så mycket för mig och min dotter.

    jag saknar henne så mycket. Jag håller på att gå under av all saknad. Varje kväll gråter jag mig till sömns när jag tänker på henne.

    Tror definitivt inte hon hatar dig, utan mer vilsen i sig själv. Det är ju en känslig ålder på många sätt och vis, men ingen ursäkt för ett dåligt beteende gentemot dig som förälder. Tycker du verkar vara en varm och ömmande förälder som visar att du älskar och uppskattar din dotter men får vrede och förakt tillbaka, och det är definitivt inte okej. Ärligt talat så anser jag att du måste steppa upp lite och inte nappa på hot och anklagelser när det gäller ditt liv och dina beslut utan verkligen visa att du är den som är vuxen i sammanhanget och orkar stå upp för dig själv och inte låta dig utsättas för någon slags manipulation. Att ha tonåringar som ”kungar och drottningar” inom familjen kan inget annat än sluta med katastrof. Dom har inte förmågan att kunna ta rätt beslut, och det ska dom inte heller. Deras tid kommer. Till dess måste dom lära sig att det är dom vuxnas regler som gäller, och att visa respekt och hänsyn till sina medmänniskor, inklusive föräldrar. Det är inte din dotter, hennes pappa eller hans fru som ska ta beslut åt dig. Jag tycker inte heller att du ska göra abort om det inte absolut är det du vill själv, för att låta någon annan ”vinna”. Det verkar mer som ett hot för att du ska känna dig ensam och övergiven, och någon man kan bestämma över och trampa på. Du är definitivt inte gammal, men som kvinna finns det en sista förbrukningsdag till att få barn som man givetvis måste ha i åtanke, för sen finns det ingen återvändo. Men du ska göra det som känns rätt för dig, och inget du senare kan komma att ångra. Det finns inga garantier att din dotter kommer förändras även om du inte behåller barnet… Tror inte det är haken på ert problem egentligen när det kommer till er relation. Jag skulle nog vara mer ledsen av att känna mig illa behandlad av någon som borde stå mig nära än känna någon slags saknad….

    Trådstartaren

    Tror definitivt inte hon hatar dig, utan mer vilsen i sig själv. Det är ju en känslig ålder på många sätt och vis, men ingen ursäkt för ett dåligt beteende gentemot dig som förälder. Tycker du verkar vara en varm och ömmande förälder som visar att du älskar och uppskattar din dotter men får vrede och förakt tillbaka, och det är definitivt inte okej. Ärligt talat så anser jag att du måste steppa upp lite och inte nappa på hot och anklagelser när det gäller ditt liv och dina beslut utan verkligen visa att du är den som är vuxen i sammanhanget och orkar stå upp för dig själv och inte låta dig utsättas för någon slags manipulation. Att ha tonåringar som ”kungar och drottningar” inom familjen kan inget annat än sluta med katastrof. Dom har inte förmågan att kunna ta rätt beslut, och det ska dom inte heller. Deras tid kommer. Till dess måste dom lära sig att det är dom vuxnas regler som gäller, och att visa respekt och hänsyn till sina medmänniskor, inklusive föräldrar. Det är inte din dotter, hennes pappa eller hans fru som ska ta beslut åt dig. Jag tycker inte heller att du ska göra abort om det inte absolut är det du vill själv, för att låta någon annan ”vinna”. Det verkar mer som ett hot för att du ska känna dig ensam och övergiven, och någon man kan bestämma över och trampa på. Du är definitivt inte gammal, men som kvinna finns det en sista förbrukningsdag till att få barn som man givetvis måste ha i åtanke, för sen finns det ingen återvändo. Men du ska göra det som känns rätt för dig, och inget du senare kan komma att ångra. Det finns inga garantier att din dotter kommer förändras även om du inte behåller barnet… Tror inte det är haken på ert problem egentligen när det kommer till er relation. Jag skulle nog vara mer ledsen av att känna mig illa behandlad av någon som borde stå mig nära än känna någon slags saknad….

    Det är det som gör det så svårt för mig. Jag har alltid gjort allting för att hon ska må bra. Hör av mig, stöttar berättar hur mycket hon betyder för mig och hur glad hon gör mig.

    Tro mig jag sätter tydliga gränser. Men så fort hon bråkar med mig så ringer hon till sin pappa eller hans fru. Sist hon var hemma hos mig så rev hon ner alla bilder på sig själv. Jag blev både förbannad och besviken. Jag får inte alla närma mig henne. Så fort jag närmar mig henne så knuffar hon bort mig. Hon vill inte alls vara här hemma och besvarar nästan aldrig någonting jag skriver. Försöker att visa mig stark dock är det svårt när hon säger ”min bonusmamma är min mamma”

    Känner mig väldigt ofta både ensam och övergiven. Kommer att få höra hur hemsk jag är som inte har en far till barnet jag väntar. Jag gör detta själv och ångrar inte det. Det som gör allt svårt är att jag inte vet hur jag ska berätta för henne att jag väntar barn. Hon vill absolut inte träffa mig vilket gör det ännu svårare att berätta. Har också fått min bil äggad ett flertalet gånger. Jag har en stor misstanke och känsla att det är hon och hennes vänner som ligger bakom detta. Är väldigt tråkigt då jag har en ny bil.

    En kväll när hon skulle sova hos mig så hörde jag hur hon grät inne på sitt rum. Hon både grät och hade panik. Jag går in på hennes rum och börjar klappa henne i håret. Hon blev helt hysterisk och påstod att jag var äcklig hon nämnde även flera gånger att hon hatade mig och att jag skulle köra henne till pappan. Jag sa till henne att jag inte kommer att köra henne till hennes pappa då det både är sent samt att jag vill ha henne hos mig. Hon ringde sin pappa och han kom och hämtade henne direkt.

    Ni verkar befinna er i två läger, och boven i dramat kan nog tänkas vara pappan till er dotter. Det är så klart svårt att behöva välja vilken förälders sida man ska stå på, och inget man egentligen ska behöva göra oavsett vilken ålder man befinner sig i. Verkligheten visar något annat, och där många barn olyckligtvis hamnar i kläm. Även många föräldrar anpassar sig nog till barns vilja för att inte hamna i onåd, kanske för att inte få dåligt samvete eller bli anklagad för att vara en dålig förälder, som kan mynna ut i att barn triggas och utvecklar narcissistiska drag genom att ständigt få sin vilja igenom. Det gynnar ingen. Det är förstås ledsamt att du inte tycks nå fram till din dotter oavsett vad du gör eller säger. Och förskräckligt om det är din egen dotter med kompisar som ger sig på din nya bil… Det är inga sundhetstecken. Det är svårt att ta in varför någon känner ilska och hat om man inte får någon förklaring, och man kan då inte heller hitta någon lösning. Tids nog kanske din tonårsdotter mognar och lär sig kommunicera på ett sätt som du förstår. Till dess får du nog tyvärr lägga er relation på is. Förstår att du känner dig villrådig, men hoppas att du ändå känner hopp om framtiden med att bli förälder igen. Se det som en ny chans och början på någonting som kan ge dig en annan slags lycka.

    Trådstartaren

    Ni verkar befinna er i två läger, och boven i dramat kan nog tänkas vara pappan till er dotter. Det är så klart svårt att behöva välja vilken förälders sida man ska stå på, och inget man egentligen ska behöva göra oavsett vilken ålder man befinner sig i. Verkligheten visar något annat, och där många barn olyckligtvis hamnar i kläm. Även många föräldrar anpassar sig nog till barns vilja för att inte hamna i onåd, kanske för att inte få dåligt samvete eller bli anklagad för att vara en dålig förälder, som kan mynna ut i att barn triggas och utvecklar narcissistiska drag genom att ständigt få sin vilja igenom. Det gynnar ingen. Det är förstås ledsamt att du inte tycks nå fram till din dotter oavsett vad du gör eller säger. Och förskräckligt om det är din egen dotter med kompisar som ger sig på din nya bil… Det är inga sundhetstecken. Det är svårt att ta in varför någon känner ilska och hat om man inte får någon förklaring, och man kan då inte heller hitta någon lösning. Tids nog kanske din tonårsdotter mognar och lär sig kommunicera på ett sätt som du förstår. Till dess får du nog tyvärr lägga er relation på is. Förstår att du känner dig villrådig, men hoppas att du ändå känner hopp om framtiden med att bli förälder igen. Se det som en ny chans och början på någonting som kan ge dig en annan slags lycka.

    Jag försöker att tänka så, dock har jag väldigt svårt att acceptera att kontakten mellan oss är så dålig som den faktiskt är. Jag skäms och känner väldigt ofta att jag misslyckats i min roll som förälder.

    Jag är väldigt glad över det barn jag väntar. Det som gör ont är när jag ser hur kärleksfull hon är mot sin pappas barn. Självklart är jag glad över det dock känns det i hjärtat. Jag önskar ju så innerligt att hon även kunde va glad över sitt syskon jag bär på.

    Varje natt gråter jag mig till sömns. Jag har svårt att sova och slappna av. Jag försöker att skriva ett mail till henne om att jag ska bli mamma. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag hittar inga ord. Jag vet inte om jag vill berätta samtidigt som jag vill berätta för henne.

    Detta funderar jag på att skicka men känns fel. Jag vet inte vad jag ska göra. Men skrev ihop en liten del.

    Hej världens bästa dotter. Det känns fel att du ska få ta del av denna information via mail. Jag skulle vilja berätta det för dig genom att träffa dig. Eftersom att du inte vill träffa mig så får jag informera dig om detta här. Du vet att jag länge drömt om att bli mamma igen. Att få älska en till person, jag har väldigt svårt att se hur jag ska älska någon så högt som jag älskar dig. Jag vill berätta att jag väntar barn. Jag hoppas att du mår bra. Jag tänker på dig hela tiden. Jag finns alltid här och mina armar står alltid öppna för att ta emot dig. Du är alltid välkommen hit, jag hoppas att du vet och känner det. Tack för att jag fick äran att bli just din mamma. Du är det vackraste jag någonsin sett. Jag älskar dig och saknar dig så mycket. Älskade stora fantastiska och underbara unge. //Din mamma

    Jag förstår fullkomligt att du önskar att ni hade en bättre relation och tycker du visar det på alla möjliga sätt. Det sorgliga är att vissa personer stöter bort andra personer när man just visar kärlek och ömhet. Bland annat personer med vissa personlighetsstörningar ser det som en svaghet hos andra, och eftersom dom själva inte förstår och har känslor på samma sätt så ser dom ner på dessa människor. Att man ser sig som en förälder som misslyckats är nog ganska vanligt, samtidigt så har du inte haft eget ansvar då det funnits en annan förälder med i bilden, och vi formas även på andra sätt. Kanske din dotter har tagit rygg på sin pappa mer och därför blivit vad hon är idag? Och om du har svårt att acceptera att ni har så dålig kontakt, vad finns det för alternativ? Att försöka prata med en mur är oftast totalt meningslöst. Då kan det förstås vara ett alternativ att maila eller sms:a. Fint skrivet av dig det du eventuellt har tänkt skicka…Jag hoppas och önskar att du får någon slags positiv respons. Men även om du inte får det måste man fortsätta leva, och allt brukar lösa sig med tiden hur svårt man än tycker det är i nuläget. 🖤

    Trådstartaren

    Jag förstår fullkomligt att du önskar att ni hade en bättre relation och tycker du visar det på alla möjliga sätt. Det sorgliga är att vissa personer stöter bort andra personer när man just visar kärlek och ömhet. Bland annat personer med vissa personlighetsstörningar ser det som en svaghet hos andra, och eftersom dom själva inte förstår och har känslor på samma sätt så ser dom ner på dessa människor. Att man ser sig som en förälder som misslyckats är nog ganska vanligt, samtidigt så har du inte haft eget ansvar då det funnits en annan förälder med i bilden, och vi formas även på andra sätt. Kanske din dotter har tagit rygg på sin pappa mer och därför blivit vad hon är idag? Och om du har svårt att acceptera att ni har så dålig kontakt, vad finns det för alternativ? Att försöka prata med en mur är oftast totalt meningslöst. Då kan det förstås vara ett alternativ att maila eller sms:a. Fint skrivet av dig det du eventuellt har tänkt skicka…Jag hoppas och önskar att du får någon slags positiv respons. Men även om du inte får det måste man fortsätta leva, och allt brukar lösa sig med tiden hur svårt man än tycker det är i nuläget. 🖤

    Jag skickade detta mail till min dotter igår natt. Blev bara ännu mer ledsen och besviken. Detta fick jag som svar. Har gråtit hela dagen idag. Visst var jag beredd på att hon inte skulle jubla. Dock hade jag hoppats på lite glädje ifrån hennes sida. Jag försöker att prata med hennes pappa. Vilket absolut inte funkar då han hatar mig.

    Dotterns svar.

    Varför skriver du dt till mig. Jag kunde inte brytt mig mindre om att du har en bebis i magen haha. Vill varken ha med dig eller den att göra. Stackars barn som ej får en pappa bara för du är så egoistisk. Men lycka till du med din favorit unge till barn.. Hör inte av dig igen mår dålig varje gång du hör av dig. Skriv heller nt mamma älskar dig.. Du ger mig ångest. Hejdå till både dig och din bebis i magen. Kul för det barnet att ha en gammal mamma, kommer ju skämmas över dig. Du är skit jobbig och sluta skriv till min pappa och fråga hur jag mår han tycker bara du är konstig. Jag kommer aldrig vilja träffa dig och verkligen inte din jobbiga unge. Du kan tömma allt i mitt rum och lägga det i flyttlådor så hämtar vi allt. Hejdå…

    Du får absolut vara ledsen. Att få ett sådant svar tillbaka måste kännas som pilar rakt in i hjärtat… Det värsta är nog att den personen du fick din dotter med inte tycks ha något hjärta, och inte heller är speciellt mogen som ärligt kan säga att du är ”konstig” till ert gemensamma barn?! Konstigt att man skaffar barn ihop då. Och att man inte kan vara vuxen nog att trots att man inte lever ihop längre försöka enas. Det är ju ett gemensamt ansvar, där man måste se till barnens bästa och inte föra över sina egna tankar och känslor oavsett hur den tidigare relationen sett ut. Negativa ord och uttryck hör inte hemma i det sammanhanget. Jag hoppas du återhämtar dig, och inser att det inte är du som gjort eller gör något fel. Skulden kan du med gott hjärta lägga hos din dotter och hennes pappa. Dom verkar vara på samma nivå och sakna empati båda två. Annars försöker man lösa problemet och inte stoppa huvudet i sanden. Tids nog hinner allt ikapp en ändå, och det blir jobbigare att ta itu med saker och ting ju längre tiden går. Vi kan tyvärr inte fly från det förgångna.
    Önskar jag kunde göra ditt liv lättare, men tankar och känslor är något vi måste hantera på egen hand. Med bra hjälp och stöd kan det givetvis kännas bättre…har du någon att anförtro dig åt? Som familj eller vänner? Annars tycker jag verkligen att du ska söka stöd på din vårdcentral. Du kan eventuellt behöva det nu för att orka hålla ihop. Ge inte upp. ❤️‍🩹

    Trådstartaren

    Du får absolut vara ledsen. Att få ett sådant svar tillbaka måste kännas som pilar rakt in i hjärtat… Det värsta är nog att den personen du fick din dotter med inte tycks ha något hjärta, och inte heller är speciellt mogen som ärligt kan säga att du är ”konstig” till ert gemensamma barn?! Konstigt att man skaffar barn ihop då. Och att man inte kan vara vuxen nog att trots att man inte lever ihop längre försöka enas. Det är ju ett gemensamt ansvar, där man måste se till barnens bästa och inte föra över sina egna tankar och känslor oavsett hur den tidigare relationen sett ut. Negativa ord och uttryck hör inte hemma i det sammanhanget. Jag hoppas du återhämtar dig, och inser att det inte är du som gjort eller gör något fel. Skulden kan du med gott hjärta lägga hos din dotter och hennes pappa. Dom verkar vara på samma nivå och sakna empati båda två. Annars försöker man lösa problemet och inte stoppa huvudet i sanden. Tids nog hinner allt ikapp en ändå, och det blir jobbigare att ta itu med saker och ting ju längre tiden går. Vi kan tyvärr inte fly från det förgångna. Önskar jag kunde göra ditt liv lättare, men tankar och känslor är något vi måste hantera på egen hand. Med bra hjälp och stöd kan det givetvis kännas bättre…har du någon att anförtro dig åt? Som familj eller vänner? Annars tycker jag verkligen att du ska söka stöd på din vårdcentral. Du kan eventuellt behöva det nu för att orka hålla ihop. Ge inte upp. ❤️‍🩹

    Jag har mina föräldrar och systrar. Väldigt många vänner som stöttar. Trots allt detta så saknas ju den personen som betyder allra mest för mig. Och det är min dotter. Jag känner mig så ensam är hemskt att säga jag är mamma. Men känns ofta som att jag inte har några barn. Jag vill inte att min dotter ska tro att jag bryr mig mer om bebisen i magen.

    Jag blir förbannad på hennes pappa. Jag har verkligen gjort allting i min makt för att det ska fungera mellan oss. Jag har bjudit både han och dottern på middag. De har aldrig dykt upp. Jag blir ledsen att det är såhär mellan oss, för min dotters skull. Jag känner mig som en kass förälder. Jag som alltid varit mån om att ha en bra kontakt till min dotters pappa. Inte ens det har jag lyckats med. Ett barn ska inte behöva ha det så. Det gör så ont i mig. Det finns dock ingenting jag kan göra  pappan hatar mig. Han pratar illa om mig framför vår dotter. Nu låter det som att jag skyller i från mig. Det vill jag inte göra. Jag tycker bara det är synd att vi som är vuxna och ska vara hennes föräldrar. Inte kan komma överens. Det påverkar barnet.

    Hej,

    Jag tycker det låter som att dottern inte respekterar dig övh. Och också att pappan eldar på det här att du av olika anledningar inte är någon att ta på allvar. Om jag vore dig skulle jag sluta direkt med att ge den här dottern så mycket kärlek. På riktigt alltså. Jag hade försökt ha is i magen och ifrågasätta lugnt och sakligt vad det här egentligen handlar om. Jag hade även visat när jag blev ledsen och fick tårar i ögonen för att väcka empati hos dottern, att det här är på allvar. Om det inte är så illa att den här tjejen har en personlighetsstörning (vilket vi ju innerligt får hoppas) tror jag inte hon klarar av att syssla med det här länge till. Det kommer göra för ont då. Nu låter det snarare så att hon är så pass avstängd och inne i det här att hon bara skrattar åt det hela. Jag tror också det är pappan som är boven i dramat. Han borde ju säga till och uppmuntra henne också (precis som du gjort omvänt) att visa omtanke och välvälja till dig. Det är också svårt när det är tonåringar eftersom det så lätt kan bli så svart vitt att föräldern är ”antingen emot” eller ”med en”. Mitt tips är också att gör inget dumt eller säg något som du kan ångra, det tror jag inte leder någon vart. Snart är dottern inte tonåring längre <3 Hur många känner man inte till som bråkat med sina föräldrar som unga och sedan fått en supertajt relation när den är över? Jag tror det finns hopp!

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 28 totalt)
27

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.