Hej!
Det känns som livet tagit tvärstopp. Mitt livs kärlek har blivit helt förändrad efter barn. Allt som är viktigt för mig värdesätter han ej till och med till den extenten att jag inte kunde hälsa på min döende farmor andra sidan jordklotet och jag hann aldrig träffa henne en sista gång. Nej det skulle bli för jobbigt att resa med en nästan 2 åring..men min farmor då..han har skadat sig själv förut och får såna raseriutbrott att han slår saker svär skriker och igår svor han åt vår 2 åriga son vilket känns som droppen för mig! Men jag kan inte alls tänka mig vara utan min son med delad vårdnad och allt vad skilsmässa innebär, dessutom har maken sagt att han inte kommer finnas mer om jag skulle försvinna. Tassar på tå kring honom och både jag och sonen blir rädda för honom när han får sina raseriutbrott och samtidigt om vi drar känns som han kommer att ta livet av sig.
Vi har pratat om hans raseriutbrott tidigare och då erkänner han att han gjort fel och säger att han inte ska göra om det men så gör han det igen. En annan grej är att jag så gärna vill ha ett till barn och är 31 år, när vi dejtade pratade vad som var viktigt och så och har han alltid vetat att jag ville ha flera barn och min passion var att resa. Nu bara man nämner 1 till barn så leder det till raseriutbrott att han inte vill ha fler barn att han hatar att han hade barn så tidigt och där kan jag hålla med om att vi borde väntat något år men jag ångrar det inte och skulle aldrig ta ut någon ilska på vår son och säga att jag hatar barn och kalla honom saker, min gräns är nådd. Det här med resa där samma sak innan när vi dejtade sa han att han följer med mig överallt men nu leder alltid till raseriutbrott varje gång man diskuterar eller att vi behöver spara pengar och skjuter upp när vi väl har varit på resor så är han tjurig och bara klagar hur jobbigt det är.
Han var inte alls såhär innan vi fick barn, detta är en helt annan människa och vi har krigat för att få vara med varandra krigat mot våra föräldrar då vi kommer från olika länder och gått igenom så mycket tillsammans varit tillsammans i snart 10 år, gifta i 5 år med en snart 3 åring. Hur bara ge upp allt detta och det faktum att jag aldrig kommer våga lita på en man igen för att inte tala om fula vårdnadstvister och risk för att han tar sitt liv! Vad ska jag göra??
