Hem > Forum > Arbete & Skola > framtidsångest

framtidsångest

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag är en föredetta såkallad ”duktig flicka”, som alltid har kunnat prestera i skolan och haft jobb och vänner. Men de senaste ca två åren har jag mått allt sämre och känt mig så himla tom på insidan. Jag har tappat mycket av mitt självförtroende i skolan som jag alltid har haft då jag har testat ett flertal kurser på universitetet men inte hittat någon som jag tycker passar mig. Nu har jag kommit in på två utbildningar till våren som jag tidigare velat gå på. Båda innebär dock att jag måste flytta och jag vet inte om jag kommer klara av det. Jag har självmordstankar varje dag och gråter för minsta lilla. Samtidigt skäms jag så otroligt mycket för att jag inte klarar av att presentera som jag gjort tidigare eftersom det känns som att det är det alla andra och jag själv förväntar sig av mig. Mina föräldrar försöker peppa mig att börja på utbildningarna och flytta men jag känner att jag behöver vila mig och inte kasta mig in i en 5 år lång utbildning. Så fort jag tänker på framtiden och det här valet får jag sådan otrolig jävla ångest och jag kan inte sova om nätterna för att jag ältar och ältar det här beslutet om och om igen. Jag vill veta hir det kommer bli i framtiden, även om jag vet att det är omöjligt och jag är livräd för att välja ”fel” och misslyckas. För då skulle det betyda att jag är misslyckad.

    Hade lite liknande problem för ett år sedan. För 1.5år sedan förlorade jag allt. Hade en pågående utbildning, jobb, bostad men min psykiska hälsa blev mycket sämre och jag kunde inte upprätthålla någonting. I slutändan blev jag tvungen att flytta tillbaka till min hemstad och till mina föräldrar där jag inte hade bott på många år. Tog det som ett otroligt stort bakslag som att jag inte kunde göra någonting. Gick runt hemma i ett halvår och blev bara sämre att att försöka ”vila”. Sen på ett litet impulsbeslut sökte jag in till universitet och kom in på den utbildning och skola jag verkligen velat gått sedan jag visste vad jag ville bli när jag var yngre. Men det var skrämmande. Jag behövde flytta, börja något på heltid och jag var så rädd för att jag skulle misslyckas meddetta också. Ett år senare nu kan jag säga att allt gått bra. Pluggar fortfarande samt jobbar extra nu också. Mitt mående är fortfarande inte bra, kämpar med självskadebeteende, självmordstankar, diagnoser och lite allt möjligt. Men mitt råd är att ta chansen och testa. Om du har ett mål kan det vara tillräkligt för att vilja fortsätta kämpa. Ta hjälp från psykiatrin i den staden du ska flytta till. Det gjorde jag och jag ser nu en psykolog en gång i veckan och det hjälper något enormt för att fortsätta kämpa vidaremed både skolan och mitt mående. Det blir som ett stöd du kan släppa ut allting på när det känns som stressen blir för mycket.

    Ytterligare en före detta/nuvarande dutig flicka. Det är ett evigt fångenskap det där. Antingen så presterar du och går runt med för höga krav som gör att du känner dig som en bluff för du egentligen inte orkar prestera på den nivå som du satt dig själv på (antingen i jämförelse med hur du en gång var eller en dag vill vara) eller så känner du att du vill fly undan allt och ta en välförtjänt paus eftersom det är helt orimligt vad mycket press du har på dig själv hela tiden och du orkar. helt. enkelt inte. Men då väck de andra spökena fram. Du är ett misslyckande osv..

    Jag hoppas du börjar någon av utbildningarna för att jag har upptäckt att ett bra sätt att ändra på ett destruktivt beteende är i samband med ett miljöombyte som försätter dig i nya situationer. Utan tvekan kommer dessa nya situationer vara obehagliga, jobbiga och ibland outhärdliga men de erbjuder också en chans att aktivt jobba med dessa känslor till skillnad från tidigare när en var fast i samma ruta av ångest.

    Men om du inte känner att det går denna gång så kan du alltid testa igen nästa termin eller terminen efter det. Bara för att du inte är där du vill vara just nu, betyder inte att du inte kommer vara där en dag.

    Det som hjälper mig att gå fram är att ta en vecka, en dag och en timma i taget. Fokusera på ”viktiga saker” i bestämd tid och fokusera på att ta hand om dig själv och ha kul (på det sätt som funkar för dig, för mig är det tv-serer och dagdrömma mig bort i andra fiktiva världar) under resterande tid. Det är svårt på natten. Men tvinga dig själv för att i slutändan så kan du inte lösa något de där sena timmarna utan du kan bara se till att du får en god natts sömn som förbereder dig för nya tag dagen efter.

    Lycka till!

     

    Hej Olivie Leraro. Jag tycker du ska ta dina självmordstankar på allvar. Om du har dem varje dag, menar jag. Har du berättat för någon annan än oss här att du har dem? Det tar ju jätte mycket kraft att dölja sådant, och framför allt tar det kraft att dölja de orsaker som ligger bakom självmordstankarna. Själv har jag gått i psykoanalys. Där fick jag lova min psykoanalytiker att jag inte skulle ta livet av mig medan jag gick. Det rädda livet på mig. Nu går jag i gruppterapi. Och där har jag också lovat att inte ta livet av mig medan jag går. Att prata är alltid rätt väg. Men det finns ju så klart mycket skam inblandat.

    Jag undrar varför du har varit en ”duktig flicka”?

    Du säger att känner ”tom på insidan”. Jag känner igen det. Jag försöker ”måla och rita mörkret”. Då blir jag lite ljusare.

    Hoppas du kan hitta din väg.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.