Förtvivlad. Hopplös. STÅR INTE UT

Imorgon börjar skolan igen för min del och jag är så rädd. Det känns som att jag inväntar min egen död. När skolan börjar så försvinner allt som typ har varit bra de senaste tre veckorna, den kommer förstöra som vanligt.
Bara tanken av att gå till den där helvetesplatsen där jag verkligen INTE hör hemma får mig att vilja gråta och skrika, jag vill verkligen inte. Förra terminen var HEMSK. Aldrig känt mig så felplacerad, förvirrad, pressad, arg, och framförallt psykiskt ostabil i hela mitt liv. Höstterminen var så, så lång, och det var den värsta berg och dal banan jag har suttit i. Jag vet verkligen inte hur jag ska orka ännu en åktur.

Asså jag känner bara RÄDDA MIG innan jag går under. Känner mig helt hopplös. Jag ska inte vara här, hur kan ingen se det? Jag STÅR INTE UT med att vistas ute bland folk längre. Och jag står inte ut med mig själv längre, allt jag har gjort i livet som jag önskar att jag kunde ha gjort annorlunda, mina knäppa jäkla tankar som ingen verkar förstå sig på, och min personlighet som inte är menad att passa in bland folk. Och jag står inte ut av denna ständiga känsla av att vara övervakad och kritiserad för varenda rörelse jag gör. Jag står verkligen inte ut. Jag kan inte ens slappna av hos hästen längre. Nu är det enda jag har mitt isolerade rum plus hörlurar med skithög musik. Min enda flykt från denna värld.

Jag vet inte hur jag ska orka. Allt blir bara värre. När skolan börjar igen vet jag inte hur många dagar jag klarar innan jag tappar greppet helt.

Anonym skrev:

Imorgon börjar skolan igen för min del och jag är så rädd. Det känns som att jag inväntar min egen död. När skolan börjar så försvinner allt som typ har varit bra de senaste tre veckorna, den kommer förstöra som vanligt. Bara tanken av att gå till den där helvetesplatsen där jag verkligen INTE hör hemma får mig att vilja gråta och skrika, jag vill verkligen inte. Förra terminen var HEMSK. Aldrig känt mig så felplacerad, förvirrad, pressad, arg, och framförallt psykiskt ostabil i hela mitt liv. Höstterminen var så, så lång, och det var den värsta berg och dal banan jag har suttit i. Jag vet verkligen inte hur jag ska orka ännu en åktur. Asså jag känner bara RÄDDA MIG innan jag går under. Känner mig helt hopplös. Jag ska inte vara här, hur kan ingen se det? Jag STÅR INTE UT med att vistas ute bland folk längre. Och jag står inte ut med mig själv längre, allt jag har gjort i livet som jag önskar att jag kunde ha gjort annorlunda, mina knäppa jäkla tankar som ingen verkar förstå sig på, och min personlighet som inte är menad att passa in bland folk. Och jag står inte ut av denna ständiga känsla av att vara övervakad och kritiserad för varenda rörelse jag gör. Jag står verkligen inte ut. Jag kan inte ens slappna av hos hästen längre. Nu är det enda jag har mitt isolerade rum plus hörlurar med skithög musik. Min enda flykt från denna värld. Jag vet inte hur jag ska orka. Allt blir bara värre. När skolan börjar igen vet jag inte hur många dagar jag klarar innan jag tappar greppet helt.

Hej!

kan du tala med din mentor om hur du upplever situationen? Kanske kan ni arbeta fram en fungerande strategi? Exempelvis att du kan arbeta på valfri plats med uppgifterna? Gissar att du redan har hjälp utanför skolan. Om inte annat så sök dig till elevhälsan/ungdomsmottagningen eller liknande. Finns det någon vuxen du har förtroende för som kan stötta dig?
Här arbetar gymnasiet och högstadiet för tillfället på distans, är det inte så där du befinner dig?

 

Menar du att du känner dig dömd och övervakad bland andra människor? Jag har inte professionell bakgrund, bara socionomstudent här, så jag ger inga diagnoser. Men det låter lite som social ångest, vilket det finns behandling för. Jag skulle rekommendera och prata med skolkurator om det, ens tankar är mer skrämmande om man går runt och bär de själv utan att prata ut, det blir lätt att älta runt. Ibland kan de bara skrämmande att vi inte står ut, men det är ju bara tankar som hjärnan skapar, själv är man betraktaren.  Skolan är ju ingen lätt period, men det bli bättre. Det var ändå modigt av dig att söka dig hit. Jag hoppas det bli bättre, känner igen mig lite i din berättelse i och med att jag kände mig utfryst i skolan, men det blir bättre.

 

Anonym skrev:

Hej! kan du tala med din mentor om hur du upplever situationen? Kanske kan ni arbeta fram en fungerande strategi? Exempelvis att du kan arbeta på valfri plats med uppgifterna? Gissar att du redan har hjälp utanför skolan. Om inte annat så sök dig till elevhälsan/ungdomsmottagningen eller liknande. Finns det någon vuxen du har förtroende för som kan stötta dig? Här arbetar gymnasiet och högstadiet för tillfället på distans, är det inte så där du befinner dig?

 

Jo min mentor och i princip alla mina lärare vet om min situation, det gör även elevhälsan. Massa samtal, har kortat ner mitt schema en massa, har fått en kontaktperson i skolan, jobbar alltid för mig själv. Samt massa samtal med kurator utanför skolan och med socialen. Det har pratats mycket om distansundervisning, men inget som vår skola har börjat med än. Kommer väl under terminen skulle jag tro.

Anonym skrev:

Jo min mentor och i princip alla mina lärare vet om min situation, det gör även elevhälsan. Massa samtal, har kortat ner mitt schema en massa, har fått en kontaktperson i skolan, jobbar alltid för mig själv. Samt massa samtal med kurator utanför skolan och med socialen. Det har pratats mycket om distansundervisning, men inget som vår skola har börjat med än. Kommer väl under terminen skulle jag tro.

Så bra att du får all den hjälp skolan kan erbjuda dig i alla fall! Har du någon hjälp utanför skolan? Bup eller vuxenpsykiatrin (beroende på ålder)? Finns det något du själv tror skulle hjälpa eller som du har funderat kring? Någon form av yttre stödsamtal, terapi, medicin eller annat?
Du skriver att du har en häst, så underbart. Även om du upplever att det är svårt att slappna av även där, men annars brukar djuren kunna ha en lugnande effekt på oss och jag tror alla mår bättre om vi skulle omge oss av djur mer än vi gör. Vi är trots allt en del av naturen vi med även om vi tycks förstöra merparten av den.
jättebra att du söker stöd här i forumet också, för det kan kännas bra att anonymt kunna prata om hur allt är och här är vi nog många som både kan lyssna men också förstå. Vi är många som går igenom liknande känslor så även om det känns som om du är ensam så är du inte det. Vi är så många oavsett ålder och bakgrund som mår psykiskt dåligt och de stunder jag mår bättre är jag beredd att stötta alla andra som mår sämre. Sen finns det perioder då jag själv dippar, hälsar på Hades i dödsriket, blir oförmögen att ta mig ur sängen osv. Men det går över. Tillslut. Det blir bättre. Det är bara en fråga om när. Och den tiden kan vi nog hjälpa till att med vår egen vilja och styrka ta oss närmare till.
kram

Anonym skrev:

Menar du att du känner dig dömd och övervakad bland andra människor? Jag har inte professionell bakgrund, bara socionomstudent här, så jag ger inga diagnoser. Men det låter lite som social ångest, vilket det finns behandling för. Jag skulle rekommendera och prata med skolkurator om det, ens tankar är mer skrämmande om man går runt och bär de själv utan att prata ut, det blir lätt att älta runt. Ibland kan de bara skrämmande att vi inte står ut, men det är ju bara tankar som hjärnan skapar, själv är man betraktaren. Skolan är ju ingen lätt period, men det bli bättre. Det var ändå modigt av dig att söka dig hit. Jag hoppas det bli bättre, känner igen mig lite i din berättelse i och med att jag kände mig utfryst i skolan, men det blir bättre.

 

 

Jag känner mig alltid övervakad. Exempelvis nu när jag sitter med min mobil och skriver detta. Är säker på att någon kan se mig genom mobilkameran, men just den tanken stör mig inte så mycket då jag alltid har haft sådana tankar. Men när jag är ute bland folk blir denhär känslan av att vara övervakad mycket starkare och jobbigare. Känns som att det alltid är någon som ser mig, följer efter mig, kritiserar mig för att jag beter mig avvikande även fast jag inte gör det.

Har pratat med mina föräldrar på senare tid om att jag tror att jag har social ångest. För kanske ett år sedan tyckte skolans kurator det med, men då nekade jag det för jag trodde att jag inte uppfyllde kriterierna eller något. Men jag vet inte, ingen verkar ta mig på allvar längre.

Jag får väl tro på att det blir bättre i och med att jag ändå är tonåring just nu och mycket händer osv… men har hela mitt liv känt mig udda och felplacerad, tänkt annorlunda, betett mig annorlunda. Trots att jag har vänner och familj som jag älskar och vice versa har jag ingenstans jag känner mig hemma. Får väl bosätta mig i känslan av att vara ensam istället för att försöka fly från den, så kanske jag lär mig att acceptera det tillslut.

Hej Blue,

Du skrev att du lyssnar på musik på hög volym med lurar. Nåt som har varit min räddning är ljudböcker. Vilket skräp som helst. Nåt som inte är så tungt. Jag är över 40 med småbarn och har lyssnat på varenda vampyrbok som finns. Nåt som skingrar tankarna och man kommer in i en annan värld och får tiden att gå. Man har nåt pågående att kanske se fram emot.

Jag vet att det låter som ett lamt tips. Men testa. Kan rekommendera nåt om du vill. Det kan visserligen kosta och om det är ett väldigt stort problem så kan du få lyssna på mitt konto om du vill prova på.

/S