Hem > Forum > Arbete & Skola > Föräldrar till deprimerad och självskadebeteende tonårsdotter

Föräldrar till deprimerad och självskadebeteende tonårsdotter

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Hej, min dotter fyller 15 i år och har mått riktigt dåligt sen hon skulle börja högstadiet. Alla hennes vänner började på Varla skolan men min dotter fick ingen plats där. Vi kämpade för en plats, förklarade att alla hennes vänner ska börja där. Men ingen lyssnade, då började resan mot ett helvete som bara skulle bli värre. Hon blev mobbad och utsatt, fann endast en vän som inte heller mår bra. Detta ledde till depression och självskadebeteende . Idag har hon äntligen fått byta skola till Varla men 2 år för sent:(

    Hon går typ inte i skolan alls, vi föräldrar är beordrade utav Bup att Vabba. Hela familjen mår skit!

    Önskar att det fanns en coaching grupp för oss föräldrar. Skulle gärna träffa andra som lever detta liv dagligen och bolla tips, idéer tankar.

    //Förtvivlad mamma

    Hej. Väldigt tråkigt att er dotter, och ni, behövt gå igenom detta. Det är ibland som att skolan inte ser barnen som människor utan som saker, hon blev placerad i det ”förråd” hon fick plats i utan att se konsekvenserna innan det var för sent.

    Vilken hjälp får er dotter idag?

    Kan tipsa om sidan Familjeliv där chansen att hitta föräldrar i liknande situation antagligen är större. Lämnar en länk direkt till deras ”Förälder” kategori i forumet.
    https://www.familjeliv.se/forum/3

    Trådstartaren

    Hej, min dotter fyller 15 i år och har mått riktigt dåligt sen hon skulle börja högstadiet. Alla hennes vänner började på Varla skolan men min dotter fick ingen plats där. Vi kämpade för en plats, förklarade att alla hennes vänner ska börja där. Men ingen lyssnade, då började resan mot ett helvete som bara skulle bli värre. Hon blev mobbad och utsatt, fann endast en vän som inte heller mår bra. Detta ledde till depression och självskadebeteende . Idag har hon äntligen fått byta skola till Varla men 2 år för sent:( Hon går typ inte i skolan alls, vi föräldrar är beordrade utav Bup att Vabba. Hela familjen mår skit! Önskar att det fanns en coaching grupp för oss föräldrar. Skulle gärna träffa andra som lever detta liv dagligen och bolla tips, idéer tankar. //Förtvivlad mamma

    Trådstartaren

    Känns inte som att vi får någon hjälp😰 Sitter på möten som inte ger något. Bup bara pratar men agerar inte. Vi behöver hjälp i vardagen, här och nu! Jag tog kontakt med United Sisters i förhoppning om aktiv hjälp men tjejen där verkar så upptagen hela tiden. Jag förklarade att min dotter tar inga initiativ till att träffas, hon behöver pushas och få känna sig tillfrågad att någon faktiskt vill träffa henne. Hennes självförtroende existerar inte just nu. Hon vill inte besvära någon. Har efterfrågat en yngre stödperson från socialen också men det finns inga under 40 år. Känner att ytterligare en mamma behöver hon inte. Man känner sig så maktlös och frustrerad😰

    Det är konstigt att de inte har stödpersoner under 40. Har ni kontaktat kommunen och kollat om de kan ordna en kontakt person? Det har de iaf i kommunen jag bor i och de brukar vara yngre som vill tjäna en slant samtidigt som de känner att de gör något bra. Låter verkligen som att hon skulle behöva någon att prata med och det blir extra svårt i den åldern då man kanske inte vill prata med sina föräldrar om allt.
    Har hon någon form av samtalsperson? Kurator/psykolog? Någon som hon vet är okej att prata med och att ni inte är närvarande.

    Hej! Jag förstår att er situation är jobbig. Verkligen. Jag och min familj lever i en rätt lik situation, fast här är det jag som är barnet. Det är jag som är deprimerad och lider av självskadebeteende.

    Jag tycker att det är hemskt att skolledningen/kommunen har rätt att göra så här. Någon måtta får det ju ändå vara, och visst kan de inte ta in hur många elever som helst på varje skola. Men barn ska inte behöva bli deprimerade och utveckla självskadebeteende pga att d e splittras från sitt kompisgäng! Tonåren är redan en känslig ålder, så man behöver liksom inte göra det värre.

    Jag vet inte riktigt vad jag ska säga faktiskt, då jag verkligen inte vill ge dig oönskade tips. Men jag kan säga att i perioder har jag varit i skolan minimalt, typ en dag i veckan. För att överleva. Jag fixade inte mer och var så djupt deprimerad att allt umgänge med folk tog så mycket energi att jag inte orkade mer. För mig var det bättre att vara hemma just då.

    Jag skulle faktiskt vilja påstå att skolan alltid kommer gå att läsa upp. Kan ni be bup att sjukskriva henne? Då slipper hon, och ni föräldrar, tänka på skolan hela tiden och kan fokusera på annat. Att sjukskrivas redan som tonåring, det låter jobbigt. Men det kan vara skönt också. Just för att slippa tankarna på att skolan fortfarande är ett måste, för är man sjukskriven – så går. man inte dit oavsett om man kan eller inte kan.

    Mina föräldrar har ofta känt dig mycket maktlösa (har haft bättre perioder mellan mina dåliga, då har vi pratat mycket om detta) och känt. att de inte räckt till. Medans min uppfattning är att de visst gjort det – genom att bara finnas där och lyssna på mig när jag behövt det som mest. Oavsett tid på dygnet, så har jag kunnat väcka dem och bara prata. Det har varit en enorm räddning för mig, då jag ofta vaknar om nätterna och har mycket ångest. Så istället för att sätta mig och skada mig, så har jag gått och väckt mamma/pappa och bara pratat – medans de bara lyssnat på mig och visat att de har all tid i världen.

     

    Jag hoppas innerligt att jag inte gett dig något oönskat tips nu eller något annat fel. Och jag hoppas även. att detta snart löser sig för er familj!

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.