När jag läser det du skriver tänker jag på att livet ska vara ett straff för vissa människor. Det finns människor som aldrig är med om det man själv är med om, dom tycker livet är härligt och möter bara härliga människor, hittar ett tak över huvudet där de kan vara trygga och trivs. Skaffar familj och vänner, redan en familj som bryr sig och älskar dem, från allra första början, där man själv inte kan påverka. Saker som jag själv aldrig lyckas med hur jag än försöker. Jag har berättat att jag mår dåligt och när jag blir störd där jag bor av oljud, cigarettrök bla. Men jag får aldrig positiv feedback, ofta blir det värre. Jag är vänlig i tonen men ingen lyssnar. Varför lyssnar ingen, inte ens min partner. Nu hände en grej idag att han inte dök upp på en viktig sak vi bestämt. Visst, jag kan göra slut, och har väl iofs redan gjort det mer eller mindre, vi ses sällan.Men det lilla vi gör som “kompisar”blir alltid förstört av något i hans liv, jobbet som är viktigare, att han är sjuk, ja vad som helst. Är själv sjuk men missar aldrig en tid eller glömmer folk, trots att jag verkligen är glömsk och trött..Jag skriver upp lappar där jag sitter så jag inte ska glömma. För mig är andra viktiga. Jag sliter inte ut mig för någon annan, jag anser att sträcka ut en hand är viktigt att göra för våra medmänniskor, om vi ska ha en bra värld.Men det betyder inte att jag aldrig säger nej, jag har lättare med att säga nej än många andra jag känner, som faktiskt fjäskar för folk bara för att de är rädda att bli illa omtyckta. Sånt gör inte jag. Men jag är mycket hjälpsam och lyssnar på folk, ser vad de behöver. Det gjorde jag senast i går, när jag diskuterade med en svårt sjuk person i en verksamhet jag går till. Detta tror jag faktiskt att vi båda hade nytta av! Det kändes så. Blue Veryse, jag känner så igen det du skriver och jag får ingen kläm på hur man ska göra i detta dilemma!
