Hem > Forum > Arbete & Skola > Ensamheten dödar

Ensamheten dödar

Visar 8 inlägg - 49 till 56 (av 56 totalt)
55
  • Trådstartaren

    Jag kryper ur skinnet.

    Chatten är stängd.

    Jourhavande präst är stängt.

    1177 = aldrig i livet

    Vas gör man. Desperationen ligger på huden. Jag vill bara en sak…DÖ

    Kampen i natt är extrem och ingenstans finns någon som kan skicka mig åt än det ena eller andra hållet.

    Jag har städat, lagt fram. Jag kämpar emot.

    Å gud så jag önskar det fanns en enda människa som kom och ringde på min dörr och bara såg mig. Verkligen såg mig.

    Min trötthet, den totala utmaningen, demonerna inom mig som slåss hårt. Den ena skriker ta dina piller allihop ta dom och få lugn och ro. Du får vila du får sova.

    Den andre skriker stå emot. Allt behöver inte vara så här. Orka ett tag till ge dig själv lite mer tid.

    Just nu vill jag bara duscha, lägga fram mina brev och det vita arkivet, sätta på kaffe och med en god varm kopp kaffe ta mina tabletter och veta att nu äntligen får jag ro.

     

    Hmm har du någon psykakut där du bor? Hur skulle det vara om du kontaktade dem nu och bad om hjälp?

    Du mår ju super dåligt.

    Men vi här ser fram emot dina livstecken även om det känns jobbigt just nu – du är inte ensam här

    Trådstartaren

    Tack för er.

    Ja jag finns fortfarande, tyvärr, i mitt huvud.

    Lite lugnare i själen.  Sliter som ett djur för att hålla näsan ovanför vattenytan

    Tack för er. Ja jag finns fortfarande, tyvärr, i mitt huvud. Lite lugnare i själen. Sliter som ett djur för att hålla näsan ovanför vattenytan

    Simma på – jag ser fram emot meddelanden – varje gång du vaknar och tar dig in i cybern har du vunnit en liten seger

    Kram

    Trådstartaren

    Tack

    Tack

    simmar du i dag med?

    Usch, vilken jobbig sits du är i! Vet inte om mina rader kan hjälpa dig, men jag gör ett försök.

    När jag mådde som sämst så försökte jag tro på Gud för att känna mig mindre ensam. Det gick dock inte eftersom jag aldrig tänkt på Gud i hela mitt liv, så det funkade tyvärr inte att bli troende.

    Jag läste i en tidningsspalt något som har fastnat. En man frågade en ”relationsexpert” vad han skulle göra då han kände sig totalt ensam. Han fick svaret att gör inte som nu, gör vad som helst, men något annat mot hur du gör idag. Lättare sagt än gjort, men logiskt sett har han ju rätt.

    När jag var på botten tänkte jag så här: ”Är det någon som klarar av det här, så är det jag. Jag känner ingen starkare än mig själv. Jag har fått det här ödet för att jag klarar av det.”

    Jag fick ett råd av en kollega att fokusera på något bra varje dag. Något litet som ”Åh, vilken god smörgås det här är” eller ”Så duktig jag har varit idag som lyckades lösa korsordet” eller något annat.

    Fick ett annat råd att naturen är läkande, ja det är den, men när man inte orkar lämna sin säng kan man ta till andra knep. Inte som en promenad, men ändå…Titta på naturfilm eller hänga upp en bild på en skog eller vilken sorts natur man än gillar.

    Det bästa tipset jag fick var att tänka ”Ja just nu mår jag för jävligt, jag mår sämre än någonsin. Men sen kommer jag inte att må så här.” (Det hade jag som ett mantra i huvudet när jag hade ångest och ändå försökte jobba. Depression är jobbig, men ångest är outhärdlig om den håller i för länge,som du säkert vet)

    Det mest helande för mig var att lyssna på musik, titta ut på fåglarna som jag matade och sträckläsa böcker för att fly in i någon annans värld. Sova mycket. (Jag tror att hjärnan skyddar kroppen genom att sova sig igenom de värsta dalarna, men förmodligen mår allas kropp bäst av rutiner. )

    Till sist en vädjan, orka lite till. Jag vet att du klarar det!

    Trådstartaren

    tack för dina goda råd.

    Jag försöker tänka att det kan inte bli värre än det är. Men känslan av att inte orka växer sig så stark. Jag vet inte vad som hittills fått mig att inte ta steget. Tror mest det är en rädsla för att misslyckas igen.

    Jag försöker verkligen, verkligen försöker att hålla näsan över ytan. Men det är så svårt när man känner att mörkret är skönare än att ens försöka andas en stund till.

    Det mal i huvudet, tankarna far åt alla håll. Jag sorterar dom och kämpar som en vansinnig för att klara en stund till, en timme till, en dag till. En slitande kamp och egentligen vet jag inte för vad. Finns kanske ett litet hopp om att en dag ska något finnas för mig. Något litet som ger någon värme. Jag vet inte.

Visar 8 inlägg - 49 till 56 (av 56 totalt)
55

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.