Usch, vilken jobbig sits du är i! Vet inte om mina rader kan hjälpa dig, men jag gör ett försök.
När jag mådde som sämst så försökte jag tro på Gud för att känna mig mindre ensam. Det gick dock inte eftersom jag aldrig tänkt på Gud i hela mitt liv, så det funkade tyvärr inte att bli troende.
Jag läste i en tidningsspalt något som har fastnat. En man frågade en “relationsexpert” vad han skulle göra då han kände sig totalt ensam. Han fick svaret att gör inte som nu, gör vad som helst, men något annat mot hur du gör idag. Lättare sagt än gjort, men logiskt sett har han ju rätt.
När jag var på botten tänkte jag så här: “Är det någon som klarar av det här, så är det jag. Jag känner ingen starkare än mig själv. Jag har fått det här ödet för att jag klarar av det.”
Jag fick ett råd av en kollega att fokusera på något bra varje dag. Något litet som “Åh, vilken god smörgås det här är” eller “Så duktig jag har varit idag som lyckades lösa korsordet” eller något annat.
Fick ett annat råd att naturen är läkande, ja det är den, men när man inte orkar lämna sin säng kan man ta till andra knep. Inte som en promenad, men ändå…Titta på naturfilm eller hänga upp en bild på en skog eller vilken sorts natur man än gillar.
Det bästa tipset jag fick var att tänka “Ja just nu mår jag för jävligt, jag mår sämre än någonsin. Men sen kommer jag inte att må så här.” (Det hade jag som ett mantra i huvudet när jag hade ångest och ändå försökte jobba. Depression är jobbig, men ångest är outhärdlig om den håller i för länge,som du säkert vet)
Det mest helande för mig var att lyssna på musik, titta ut på fåglarna som jag matade och sträckläsa böcker för att fly in i någon annans värld. Sova mycket. (Jag tror att hjärnan skyddar kroppen genom att sova sig igenom de värsta dalarna, men förmodligen mår allas kropp bäst av rutiner. )
Till sist en vädjan, orka lite till. Jag vet att du klarar det!
