Ensamheten dödar

Lever? Hmm mera existerar. Går inte ut om jag absolut bara måste. Finns ingenting för mig där ute.

Hmm korrigerar – hur existerar du? Vad gör du under dina vakna timmar? Vad är det du behöver där ute som du inte hittar?

jag vet inte hur jag ska förklara. Jag gör ju ingenting. Vaknar, toa, sover, zappar på tv, sover, vaknar ett evigt kretslopp.

Vad jag behöver där ute???? ja du,,, allt om jag ska orka vidare. Jag har ingen, absolut ingen. Jag bor inte i en tätort, har inga vänner. Jag är faktiskt helt ensam. Javisst mina barnbarn finns, en i norra Sverige, 80 mil härifrån och en i södra Sverige, 40 mil härifrån. De är två trasiga själar med drogproblematik så dom ser jag aldrig.
Jag försöker höra av mig någon gång då och då. Men de är så trasiga att de inte har mer än sin värld att ta hand om. Jag kan inte lägga något på dom. De skulle aldrig klara av annat än sig själva. De har inget behov av mig. Så jag har faktiskt ingenting och vad gör man med det??? jo ingenting.

Tröstlösheten äter upp mig.
Det är som att gå i ett grått, tungt regnmoln. Varje dag ser likadan ut.

Jag har inget att ge och ingen som kan ge mig något. Så det handlar egentligen bara om att fatta beslutet,, beslutet om att idag är dagen.

Så här kan man inte leva, det är inget liv.

Tja det måste vara jobbigt – men jag uppfattar det som att du behöver någon att prata med – och jag uppfattar att du har börjat öppna dig genom att skriva här. Jag är väldigt nyfiken på vad du ser på när ditt zampande stannar för ett ögonblick….

Jag tror inte att det är så att du inte har något att ge – det är din bild av dig själv för att du just nu inte orkar med att ge något.

Är imponerad av att du faktiskt hör av dig till dina barnbarn – de behöver nog höra att du bryr dig även om du inte märker det på deras beteenden. Fy det är tungt när människor missbrukar svårt… vet jag av egen erfarenhet…

Jag uppfattar att du är mycket deprimerad och att din situation kan se hopplös ut. Har du någon läkarkontakt för du ska orka vidare? För hur konstigt det än låter så kan man få bättre dagar även om det ser hopplöst ut. Men som allt skit så tar det lång tid att bli av med och man måste ta mycket små steg för att komma framåt och tillåta sig att det går bakåt ibland.

Jag behöver någon/något.

Jag har inga sociala kontakter.

 

Anonym skrev:

Jag behöver någon/något. Jag har inga sociala kontakter.

Vad skulle du behöva göra för att få sociala kontakter?

jag vet inte

Anonym skrev:

jag vet inte

OK är du intresserad av att gå till någon möteplats av någon sort? Ta hand om hundar på hundpensionat? Hjälpa till att vara värd på en idrottsarena?

Ta ledsagarjobb där du träffar människor som oxå behöver sällskap samtidigt som du får betalt?

Dagliga promenader? Litteraturcirkel? Bilmekanikerkurs?

Hur känns sådana föreningar och uppgifter för dig?

Det känns som stor skräck.

Mycket folk = panikångest

Jag kan inte göra allt. Sitter i rullstol. Så jag är begränsad.

Har ingen energi till något

 

Jag har förstått av din tidigare inlägg att du hade ett funktionshinder… Men jag vet att man kan göra väldigt mycket när man sitter i rullstol – det handlar bara om att se de möjligheter som finns och erbjuds…

Fundera om det inte finns något som du kan göra med lagom folk där du inte får panikångest attacker…

Vi finns här för dej min vän!

Tack…