ensam

jävlar vad jag känner mig ensam. Ingen förstår eller bryr sig. Kämpar vidare med tankarna och känslorna. Kämpar vidare med ångesten. Kämpar vidare med ätstörningen. Är både art, ledsen och besviken att jag inte kommer fram till varken chatten eller tel. Vad fan är det jag kämpar för ? Vad är det jag vill ? Vart är jag på väg ? ja, ensamheten är för jävligt helt enkelt.

Anonym skrev:

jävlar vad jag känner mig ensam. Ingen förstår eller bryr sig. Kämpar vidare med tankarna och känslorna. Kämpar vidare med ångesten. Kämpar vidare med ätstörningen. Är både art, ledsen och besviken att jag inte kommer fram till varken chatten eller tel. Vad fan är det jag kämpar för ? Vad är det jag vill ? Vart är jag på väg ? ja, ensamheten är för jävligt helt enkelt.

Hej

Jag vet precis hur ensamheten äter upp en och det inte finns någon att tala med. Förståelse eller omtanke om andra verkar vara extremt ovanligt i det här samhället, helt sjukt egentligen.

Skickar en kram, du är inte ensam om att vara ensam iaf

Anonym skrev:

Hej Jag vet precis hur ensamheten äter upp en och det inte finns någon att tala med. Förståelse eller omtanke om andra verkar vara extremt ovanligt i det här samhället, helt sjukt egentligen. Skickar en kram, du är inte ensam om att vara ensam iaf

 

vi kanske kan vara ensamma tillsammans ? då känns det lite mindre ensamt.

Ja ensamhet är inte kul. Styrkekramar till dig – funderar över om du verkligen är ensam eller om det är så att du känner dig ensam eftersom du har det så jobbigt…

Ensamhet är ganska konstigt egentligen. Ibland vill man inget hellre än att just vara ensam, å vissa gånger så känns det som att ensamheten gnager sönder själen. Å det blir otroligt svårt för vännerna runt omkring att veta vilken ensamhet man har i dag. Ena stunden stöter man bort sina vänner andra skriker hela kroppen kom håll min hand, krama mig, se mig för i dag behöver jag synas å känna att ni bryr er om mig även när jag är så här. Men grejen är att oftast finns det någon där. Själv hade jag en vän jag bara känner genom nätet som följde mig hela dag när jag gick gråtande, frustrerad, arg och ledsen om vartannat mellan olika vård ställen i stan den dag jag kraschade. Personen fans på Skype hela dagen och skickade uppmuntrade ord när jag inte trodde jag skulle klara dagen, å han hängde kvar tills han visste att jag var säker. Så oftast är man inte så ensam som man tror.
Ofta finns det personer där som bryr sig mer än vad man tror.
Så ge inte upp.

Kan man vara vänner över Cybern? Kan man få vänner via Facebook och liknade?

Anonym skrev:

Kan man vara vänner över Cybern? Kan man få vänner via Facebook och liknade?

absolut! Men det gäller att vara försiktig och använda sitt sunda förnuft så att man inte råkar ut för något. Jag har vänner jag bara har kontakt med på Fb som betyder mycket och träffade min man på ett diskussionsforum på nätet. Men när vi skulle ses första gången såg jag till att inte träffa honom ensam :-).

Vet hur det kan kännas. Har varje cyber vänner eller riktiga. Man är inte poppis då man kan prata om hur man mår eller överlag prata om sånt som man inte är van att höra om. Som psykisk ohälsa. En dag får man väl turen att hitta någon vän som tycker om en för den man är. Kanske om man har turen med sig.

Anonym skrev:

Vet hur det kan kännas. Har varje cyber vänner eller riktiga. Man är inte poppis då man kan prata om hur man mår eller överlag prata om sånt som man inte är van att höra om. Som psykisk ohälsa. En dag får man väl turen att hitta någon vän som tycker om en för den man är. Kanske om man har turen med sig.

Visst är det trist att det känns som man inte kan prata om det som är en närmast om hjärtat. Kanske börjar det vända nu när så många har börjat ta upp ämnet på FB och Instagram – kanske oxå i andra sociala medier som jag inte följer.

Forumet ska ju vara en plats där sådant kan diskuteras – kanske kan man få vänskapsförhållanden här trots att vi alla skriver mer nick.