djup förbittring

Jo men precis, och sedan som du säger så kan man ju läsa andras meddelanden och om det väcker tankar så kan man skriva någonting, irl så är det inte alltid att samtalet väcker tankar och då tänker jag vad kan jag säga nu? För jag är ju en sån som alltid måste verka bra och om jag säger något som kanske inte får mig att låta särskilt snäll och trevlig så får jag världens ångest. Det är därför jag är så seg på att svara här för jag måste tänka väldigt mycket innan jag kan skriva någonting. En positiv sak är ju att jag har lärt mig att tänka mindre på vad andra tycker om mig nu när jag har börjat jobba på kundtjänst. Men det kan fortfarande bli bättre.

Jag har läst andras trådar men jag vet inte vad jag kan säga, jag har svårt att uttrycka mig empatisk även om jag känner empati så vet jag inte hur jag kan visa det utan att låta helt oseriös. Jag skulle nästan behöva ett manus. Någon gång kanske jag vågar göra det, jag får helt enkelt bli modigare och bli bättre med orden. Jag får läsa fler trådar och se hur folk formulerar sig så att jag lär mig.

Kram

Är du medveten om hur duktig du är på att formulera dig? Att samtala med hjälp av bokstaven?

Prova att svara på något bara ur hjärtat och se vad som händer nu när du läst och tittat lite på trådar – se till att det är något som ligger nära dig – det kan ju bli något spännande eller hur?

Jag har aldrig tyckt det eftersom jag känner hur stämningen trycks ner så fort jag öppnar munnen eller bara svarar på sms. Men tack ändå 🙂 Jag tycker att jag är lite stel medan du får det att flyta på, på ett sätt jag känner jag inte kan (?). Jag har ännu inte hittat det naturliga sättet andra startar och fortsätter samtal.

Jo, det kan bli intressant men jag vet inte om jag vågar det ännu. Jag får titta på fler trådar och när jag hittat en jag kan relatera till så kanske jag skriver en mening. Fortfarande lite av en fegis.

Anonym skrev:

Jag har aldrig tyckt det eftersom jag känner hur stämningen trycks ner så fort jag öppnar munnen eller bara svarar på sms. Men tack ändå 🙂 Jag tycker att jag är lite stel medan du får det att flyta på, på ett sätt jag känner jag inte kan (?). Jag har ännu inte hittat det naturliga sättet andra startar och fortsätter samtal. Jo, det kan bli intressant men jag vet inte om jag vågar det ännu. Jag får titta på fler trådar och när jag hittat en jag kan relatera till så kanske jag skriver en mening. Fortfarande lite av en fegis.

Fegis är ok -men du här på forumet märks inte din stelhet alls – för mig flyter du på lika bra som jag

 

Tack! Va bra att det inte verkar så stelt i skriftlig form, för det är en annan historia när jag pratar. Jag gjorde ett stort misstag på jobbet, som jag inte kommer att göra om. Jag har kommit fram till att jag bara ska hålla käften för att slippa ångesten och allt övertänkande.

Anonym skrev:

Tack! Va bra att det inte verkar så stelt i skriftlig form, för det är en annan historia när jag pratar. Jag gjorde ett stort misstag på jobbet, som jag inte kommer att göra om. Jag har kommit fram till att jag bara ska hålla käften för att slippa ångesten och allt övertänkande.

Ja övertänkande är ett problem – för det kan förstöra mer än hjälpa – men jag tror att livet som människa skulle vara tråkigt om vi inte var alla sorter.

Gör det i helgen – ta och svara på någon som inte fått något svar alls. Det är ett säkert kort för alla blir så lyckliga när man får svar och då behöver du ju inte skriva så avancerat – det räcker med HEJ hur mår du idag eller Hur är läget eller något annat spirutellt

Sedan kan du ju avvakta svaret och se vad du ska svara…

Glöm inte att klicka i rutan framför MEDDELA MIG VIA MAIL VID SVAR… så du slipper springa in här och kolla

kram från din brevvän i cybern

Ja, vi får se om jag lyckas övertala mig själv till att våga. Jag är bara så rädd för att säga fel saker. Tack för all pepp talk xD

Klart du vågar – till någon som inte har fått något svar kan inget svar vara fel kompis!

Anonym skrev:

Kort sagt så har jag mommy issues. Under hela min barndom så blev jag psykiskt och fysiskt misshandlad, nu när jag har blivit äldre så konfrontera jag henne. Men hon har inte ens anständigheten att erkänna det hon gjorde mot utan leker förvånad när jag tar upp det. Nu så känner jag vara en sån förbittring för henne. När min biologiska far lämna oss så bröt helvetet lös. Hon blev arg och tog ut ilskan på mig. Jag försökte alltid hjälpa henne och ge henne stöd men ändå så gjorde hon som hon gjorde. En av mina tidigaste barndomsminnen är hur hon brännmärkte mig som femåring, hon tog en gaffel, satte på spisen och höll gaffeln mot spisplattan tills den blev brännhet sen så tryckte hon den mot min hand. Det här påminns jag om fortfarande för brännmärkena är kvar på min hand. Hon blev kontrollerande. Hon bestämde över det jag skulle ha på mig, hur jag skulle bete mig, vad jag ska och inte ska göra, hur jag skulle vara. Jag var tvungen att följa de reglerna annars så blev jag slagen. Ett annat minne var att jag blev slagen bara för att jag prata och skratta under en kväll. Jag var inte duktig nog, inte bra nog för henne. På grund av hennes kontrollerande sätt så utveckla jag social fobi, när jag var liten så trodde alla att det var lite blyghet. Det här hindra mig från att vara som hennes vänners duktiga barn som servera te när hon kom på besök och som hälsade på henne. Jag kunde inte prata med främmande människor för jag fick panik varje gång och ändå så tvinga hon mig att göra det och jag blev hotad med stryk. När jag var 12 så åkte hon iväg på en resa och lämna mig med hennes pojkvän som inte kan svenska så bra och när han behövde gå någonstans när hon var bortrest så bad han mig att följa med för att översätta men som sagt jag vågade inte. Och vad sa min mamma? Jo hon sa till honom säga till mig ”gör du inte detta nu så kommer jag kasta ner din kanin från balkongen”. Så jag på grund av rädslan för vad som skulle hända min kanin följde med och tvingades genom hot att prata med främlingar. Det här är bara några stycken av de starkaste barndomsminnen jag har och när jag tänker på hur hon inte ens har bett om ursäkt och vägrar att ens erkänna det, så jag blir så jävla arg. Hon har målat upp sig en fin bild av vilken bra barndom jag har haft och säger att jag borde vara mer tacksam. Hon vet om allt det här och att det inte känns toppen direkt, jag mår dåligt och har hamnat i ett ställe jag inte vill vara på. När jag berättade för henne att jag ville dö så sa hon ”prata inte om sånna här negativa saker med mig” och vände bokstavligen ryggen till mig. Jag har inga vänner som jag kan prata med det här om. Och min kanin, han som var det ända ljuset i mitt liv är död så nu är jag lämnad helt själv med denna förbittringen. Min personlighet är inte gjord för den här världen. När jag söker jobb så letar alla efter en extrovert människa som alltid har ett leende på läpparna men jag är så långt ifrån det man kan komma. Jag vet nu att jag kommer att få uthärda, jag kommer att få uthärda livet och när jag tänker på det så varför ska jag försöka?

Hej! Nu var det ju ett tag sedan du delade den här historien, (modigt av dig, btw), men när det kommer till jobb och sådant! Försök att komma i kontakt med personligt ombud. Dom kan hjälpa dig med det mesta. Att prata, ringa till ställen, hitta bra jobb till dig, hjälpa dig med papper och sådant som behöver fyllas i. Vissa erbjuder även att komma till dörren för att hjälpa med disk och liknande om du själv känner att du sitter i skiten så du inte har tid eller ork att göra det. (Men det låter som att du bor hemma för tillfället så det kanske inte är ultimat, men ändå). Mitt personliga ombud hjälpte mig att komma i kontakt med psykiatrin, skatteverket, arbetsförmedlingen och ungcenter. (För åldrar 16-25) Ungcenter gör liknande saker men fokuserar mer på att hjälpa dig att tillslut kunna ge dig ut i arbets livet, trots eventuella hinder, som till exempel social fobi. I min erfarenhet så är dom mycket förstående och dom tar inte kontakt med någon förutom dig utan din tillåtelse så dom kan inte ringa upp din mamma eller liknande om det skulle vara något. Allt går genom dig så länge du är villig att försöka bli bättre eller få struktur på ditt liv.

Hoppas saker är lite bättre nu iaf.

Anonym skrev:

Klart du vågar – till någon som inte har fått något svar kan inget svar vara fel kompis!

 

Har inte varit inne här på ett tag, jag har inte lyckats skriva någonting i någon annans tråd. Har lärt mig att det är bäst att jag bara håller käften.

Det är bättre i och med att jag har ett jobb men det är ett pissjobb! Där jag behöver låtsas vara någon jag inte är, så det blir som ett extrajobb att hålla upp fasaden av att jag inte alls känner mig obekväm och bara vill tillbaka till mitt rum igen. Finns det ett jobb där de inte “bara måste ha en glädjespridande extrovert?” Kan jag kontakta ett personligt ombud för att få lite tips och hjälp för att hitta ett sådant jobb? Tror dock det inte finns sådana jobb där den sociala biten bara är att säga hej när man passerar. Som man kan höra så är jag negativ och ingen vill höra negativitet hela tiden men vad kan jag säga? Som inte blir till ett skådespeleri, för det kommer med 100% vara rena lögner. Tack föresten 🙂

 

 

Anonym skrev:

Har inte varit inne här på ett tag, jag har inte lyckats skriva någonting i någon annans tråd. Har lärt mig att det är bäst att jag bara håller käften.

Kanske dax att du övar dig att inte hålla käft – jag tror inte på det där att det är bäst för någon att hålla käft så länge man inte kränker någon eller beteer sig som ett troll.

kram