Hem > Forum > Arbete & Skola > Det här med att må bra

Det här med att må bra

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Jag blev retad hela skolgången, jag har blivit retad på ett gäng arbetsplatser och under tiden var jag arbetslös i fyra år. Jag har ett jobb numera som jag trivs väldigt bra på, men jag märker att när jag av olika skäl mår sämre än jag brukar ska jobbet vara svårare för det. Jag får inte ihop det riktigt. Uppgifterna är inte svårare eller sämre för att jag är grinig, men mina kamrater och chefer är rätt obekväma med mitt hemmaliv och mina känslor. Jag vågar bara berätta mindre aggraverande epsioder till några som frågar, men jag pratar aldrig med någon längre om hur jag känner mig och vad det innebär. För mig är det rätt logiskt vad jag mår dåligt av och vad det innebär för mig, men vare sig jag känner för det eller inte har jag ju skit att få gjort. Chefer och vänner har ibland velat att jag ska ta tag i mina känslor, men jag vet inte heller vad de dillar om. De vill inte veta vad jag mår bra av. De vill inte hjälpa mig må bättre. Jag är inte viktigare för någon än att om jag hamnar på psyket så struntar man i det, lämnar det till vem det gäller och hoppas jag beter mig bättre när jag kommer ut igen. Det känns för mig som att det här med och må bra är viktigare för att folk ska kunna strunta i att folk mår dåligt av saker än att verkligen vilja att folk ska ha det bra. Och då har jag trots allt lagt ner betydande mängder tid till att lyssna och prata med alla om kring mig om vad DE mår dåligt över och hur vi kan lösa det.

    Hej Blue Tefobo!

    Tycker precis som du att det finns något märkligt i att inte vilja ta reda på hur andra kanske kan må bättre och att heller inte anstränga sig för att få någon att må bättre! När man inte får gehör för sina känslor varken på arbetsplatsen eller av vänner kan det skapa så himla starka ensamhetskänslor. Hur känner du där? Är du ok eller far du ganska ordentligt illa av denna ”tysthet” du drabbas av från omgivningen?

    Tänker också att när man inte får säga så mycket om hur man mår på riktigt på jobbet så är det som att tvingas in i en ofrivillig känslomässig avstängning varje dag man kliver in på arbetsplatsen. Blir som en dubbel smärta av avvisning.

    Jag vill gärna veta vad du mår bättre av!

    Skickar massa kramar om du vill ha

    Trådstartaren

    Jag har det bättre nu än jag någonsin haft det. Jag är igång med körkort, jag kan försörja mig jag har ett fantastiskt arbetslag jag verkligen bryr mig om, men mina privata kretsar varierar. Jag har autism och jag försöker mest ta tillvara på de relationer jag har som de ser ut, ta hänsyn till att jag ingår i större sammanhang och hitta någon naturlig grogrund för diskussionen, en del känslor är faktiskt jävligt privata även om jag själv skulle ha mer att berätta fall folk hade fler frågor att ställa. Jag har aldrig nekat någon ett uppriktigt svar om man glidit in på ett lagom obehagligt ämne och jag är aldrig rädd att fråga rakt ut om jag har anledning att misstänka något.

    I viss utsträckning kan den här glädjekulturen vara befriande i att det händelsevis låter oss skvatt skita i våra problem till dess att vi kommer av jobbet. Jag lider mer av att jag inte har någon att vända mig till utanför jobbet fall jag råkar ut för något eller bara har en mindre kris för ingenting. Jag brukar beskriva mig själv som en ultra-nivå tönt. Jag gillar saker som historia, litteratur, kulturpolitik och religion, ofta och gärna i obskyra, fiktionella eller experimentella sammanhang. Jag brukar få kritik för att jag är tråkig eller excentrisk i och med att jag ofta kan läskigt detaljerade saker om märkligt ockulta ämnen och strukturer. Roligt nog när jag applicerar samma nästan maniska studieintresse till någon annans intresseämne verkar det vara minst lika obehagligt -.-

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.