Hem > Forum > Arbete & Skola > Deprimerad

Deprimerad

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Hej, jag har råkat riktigt illa ut det senaste åren. Jag hade till att börja med en ganska jobbig uppväxt där jag var väldigt blyg. På dagis blev jag jagad av ett handikappat barn som vrålade, varför jag fick en fobi för att ta kontakt med nya människor. Det kändes som om jag blev jätterädd varje gång jag såg en människa, men jag blev ju tvungen att vara i skolan och så, varför jag sakta men säkert övervann den rädslan. Jag fick en diagnos på Aspergers syndrom när jag var sex år gammal, vilket också gjorde att jag led mycket under uppväxten för att jag inte lyckades få till det med kompisar. Jag blev knäckt när jag var elva av att jag fick höra att jag var så konstig så jag inte förtjänade att känna någon, så jag uppfann en falsk personlighet som alltid gjorde alla regler.

    I tonåren började jag intressera mig mer för relationer, men det var som sagt svårare än jag trodde när jag hade den bakgrunden. Jag led mycket av att jag inte lyckades med kärleken någon gång, jag blev ganska hårdhänt avvisad av alla killar jag tyckte om för att jag inte verkade så tjejig och cool. Det verkar som jag ger intrycket av att vara en kylig typ, vilket jag var ledsen över, för jag var egentligen en blyg person som hade en ganska skojig personlighet.

    Jag tog mig till högskolan där jag trodde jag skulle börja ett nytt liv. Där valde jag fel linje på grund av tryck hemifrån. Jag gick först en IT-utbildning och var aktiv i ett studentspex. Det gick bättre för mig än tidigare då jag åtminstone hade samma vänner i två år, men sen blev folk kära i mina kretsar så att det strulade med relationerna. Jag fick depression, studierna gick dåligt och jag hade inga vänner kvar. Det gjorde att jag bestämde mig för att hoppa av.

    Jag började på läkarprogrammet istället, där det gick bra till en början. Jag bestämde mig för att inte få någon crush på någon alls, fick det ändå och var kylig mot honom hela tiden för att inte få problem. Sen försökte jag närma mig honom och fick problem direkt. Det kom ut att jag var tafflig, jag blev misstolkad som en störig tjej och blev lite mobbad. Jag gissar att det var början på resten av historien, som jag inte riktigt hängde med på.

    Samtidigt hade jag konflikter i studentspexet som jag inte riktigt var medveten om. Jag fick höra lite antydningar om den killen jag var intresserad av på IT-linjen, som hade kopplingar till föreningen. Jag förstod inte hur det hängde ihop riktigt, men en dag så började mobilens appar inte riktigt vara som de brukade. Jag misstänkte att telefonen var hackad, men inte kunde det vara den killen? Jag visste inte hur jag skulle tro om det. Sen hände det tydliga sabotage på datorn. Jag visste en kille i läkarklassen som tidigare hade varit en webbutvecklare, som jag inte hade velat dejta. Jag visste inte vad jag skulle tro men det spökade på min dator sen dess. När jag frågade runt så visste ingen någonting, varför jag tvivlade på mina sinnen och blev gränspsykotisk. Jag listade ut att det var båda killarna men jag kunde inte fatta poängen. Då han aldrig ville sluta så kände jag mig sexuellt trakasserad, jag försökte kontakta vänner men jag hade inte så nära relation med nästan någon så jag ville ta upp det. Jag försökte närma mig alla jag kände och alla dissade. Därför blev jag aldrig av med honom någon gång.

    I alla fall, jag fick sluta igen i klassen för att jag var mobbad. Sen blev jag arbetslös, hade inga vänner och ingen partner. Jag känner inget vidare hopp vid nästan 25 års ålder.

    Usch, det låter kämpigt 🙁 fantastiskt att du kämpat på så och tagit dig framåt!

    men vilka är dessa andra att definiera dig? Du känner dig, du vet vad du är och vad du är värd. Alla de andra, oavsett antal, har ingen rätt och ska inte få makten att definiera dig!

    relationer är det svåraste som finns, både med och utan NPF eller diagnos eller bakgrund eller historia.. relationer trasar sönder, rinner ut i sanden, sätts på paus mm mm. Men människor tar inte slut och det finns massa fler där ute som du bard inte träffat än. Det finns snälla, pålitliga människor som kan ge värme, förståelse och möjlighet att bygga relationer, du ska bara springa på dem och plötsligt gör man det. Lägg dom andra bakom dig, stå rakryggad och ha siktet framåt. Vid 25 är det tufft. Man har hunnit få en hel del brända broar men du blir starkare till slut. The best is yet to come!

    Usch det låter som du haft det jättejobbigt. Du verkar vara duktig inte lätt att komma in på de utbildningar du gått och du har ju klarat av en del av dem. De är ju inte lätta heller. Det är faktiskt inte så mycket att vara 25 år. Du har livet framför dig. Du kan säkert få ett hyfsat jobb trots att du inte gick klart utbildningarna. Vad det gäller vänner så är det svårare när man blir äldre men kanske du kan gå med i någon förening. Man kan ofta hitta vänner om man har gemensamma intressen. Hoppas att det vänder för dig det är du värd. Styrkekramar❤️

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.