Hej, jag är 25 år gammal. För ungefär ett år sen hamnade jag i en kris så gammalt började komma ikapp mig. Jag har för ett par år sen levt i en 6 år lång destruktiv relation och för ett år sen träffade jag mannen i mitt liv. Han vill mig allt gott och försöker så gott han kan stötta mig i allting. Därför tror jag att gammalt börjat komma ikapp mig nu när jag äntligen fått ro och landat i en trygghet.
mina föräldrar slog mig och min storebror när jag var liten. Hade vi varit olydiga så drog som in oss (framförallt mamma) på toaletten, la oss över mitt knä och slog oss hårt i rumpan flera gånger. Jag minns att jag varje gång var jätterädd och det gjorde så himla ont.
Både jag och min bror är väldigt introverta, kanske kan bero på bristen av tillit till våra föräldrar. Vi blev aggressiva, aldrig att vi slogs eller var utåtagerande men psyket tog liksom över och man tog ut sin frustration i tex skrik, ångestattacker, slag i kudden, gråt osv.
min bror var snäppet aggressivare än jag, och när mina föräldrar fick nog så kunde pappa dra ut honom i soffan i vardagsrummet och brotta ner honom i den. Allt jag ville var att hjälpa min bror.
åren gick, jag blev ca 10 år. Jag började chatta med vuxna män som fick mig att visa mig naken i webcam på msn. Som visade sig för mig också. Detta pågick i flera år. Ingen visste något. Jag blev några år äldre, jag fick ätstörning, anorexia. Jag började självskada. Rispade mina handleder och mina vrister.
jag har på senare år blivit våldtagen och dragits till destruktiva förhållanden pga att jag varit så skör.
nu står jag här idag med ett tungt bagage och vågar inte berätta detta för någon. Det jag tänkte på mest är just mina föräldrar. Hur dom skulle vara min trygghet men var istället motsatsen.
Annars har det liksom varit bra, men det har varit väldigt hårda ord från dom, mamma kunde skrika på oss att vi var korkade, dumma i huvudet och att hon hade fått oss för sina synders skull tex.
aldrig varit knapert ekonomiskt, har alltid fått vad vi behövt och alltid funnits mat på bordet.
Min pappa har alltid menat på att han hade det fattigt när han växte upp och att han aldrig skulle vilja sätta sina egna barn i samma fattiga uppväxt.
och nu står jag här, 25 år, gravid.
Mina föräldrar har börjat lägga sig i. Vad vi inte bör köpa till bebis, vi bör inte köpa vissa saker för att då är vi laga och märkvärdiga. Vi kastar pengar på SKIT enligt dom. Pappa skällde ut mig BOKSTAVLIGEN. Han SKREK ut mig att jag är så jävla märkvärdig, på deras tid när jag var liten så hade man minsann inte såna saker och då gjorde man istället såhär och så borde jag och min sambo också göra.
jag börjar få klartecken i allting som sker nu.
jag vill verkligen att jag och mina föräldrar ska kunna ha en bra relation nu när jag ska ha barn men jag blir rasande när som lägger sig i våra val och att vi inte blir respekterade för hur vi väljer att göra med vårt barn.
jag är livrädd för att bli nedtryckt igen och få min egen talan ifrån mig. Jag vill inte bli osäker för jag vet redan nu hur jag ALDRIG vill att mitt barn ska växa upp.
jag vill ge mitt barn en trygg uppväxt och jag vill aldrig någonsin att mitt barn ska känna den otrygghet och den brist i tilliten jag kände som barn…
snälla hjälp mig… jag är förvirrad. Vad bör jag göra? Jag vill sätta mig ner med mina föräldrar och prata om detta. Men jag tror inte att dom tror att jag vet. Att jag minns. Jag tror att dom kommer spela dumma och återigen kalla mig blåst. Jag vill bara att det ska vara lugnt och att mitt barn får en bra uppväxt.
