Dålig uppväxt

Hej, jag är 25 år gammal. För ungefär ett år sen hamnade jag i en kris så gammalt började komma ikapp mig. Jag har för ett par år sen levt i en 6 år lång destruktiv relation och för ett år sen träffade jag mannen i mitt liv. Han vill mig allt gott och försöker så gott han kan stötta mig i allting. Därför tror jag att gammalt börjat komma ikapp mig nu när jag äntligen fått ro och landat i en trygghet.
mina föräldrar slog mig och min storebror när jag var liten. Hade vi varit olydiga så drog som in oss (framförallt mamma) på toaletten, la oss över mitt knä och slog oss hårt i rumpan flera gånger. Jag minns att jag varje gång var jätterädd och det gjorde så himla ont.
Både jag och min bror är väldigt introverta, kanske kan bero på bristen av tillit till våra föräldrar. Vi blev aggressiva, aldrig att vi slogs eller var utåtagerande men psyket tog liksom över och man tog ut sin frustration i tex skrik, ångestattacker, slag i kudden, gråt osv.
min bror var snäppet aggressivare än jag, och när mina föräldrar fick nog så kunde pappa dra ut honom i soffan i vardagsrummet och brotta ner honom i den. Allt jag ville var att hjälpa min bror.
åren gick, jag blev ca 10 år. Jag började chatta med vuxna män som fick mig att visa mig naken i webcam på msn. Som visade sig för mig också. Detta pågick i flera år. Ingen visste något. Jag blev några år äldre, jag fick ätstörning, anorexia. Jag började självskada. Rispade mina handleder och mina vrister.
jag har på senare år blivit våldtagen och dragits till destruktiva förhållanden pga att jag varit så skör.
nu står jag här idag med ett tungt bagage och vågar inte berätta detta för någon. Det jag tänkte på mest är just mina föräldrar. Hur dom skulle vara min trygghet men var istället motsatsen.
Annars har det liksom varit bra, men det har varit väldigt hårda ord från dom, mamma kunde skrika på oss att vi var korkade, dumma i huvudet och att hon hade fått oss för sina synders skull tex.
aldrig varit knapert ekonomiskt, har alltid fått vad vi behövt och alltid funnits mat på bordet.
Min pappa har alltid menat på att han hade det fattigt när han växte upp och att han aldrig skulle vilja sätta sina egna barn i samma fattiga uppväxt.
och nu står jag här, 25 år, gravid.
Mina föräldrar har börjat lägga sig i. Vad vi inte bör köpa till bebis, vi bör inte köpa vissa saker för att då är vi laga och märkvärdiga. Vi kastar pengar på SKIT enligt dom. Pappa skällde ut mig BOKSTAVLIGEN. Han SKREK ut mig att jag är så jävla märkvärdig, på deras tid när jag var liten så hade man minsann inte såna saker och då gjorde man istället såhär och så borde jag och min sambo också göra.
jag börjar få klartecken i allting som sker nu.
jag vill verkligen att jag och mina föräldrar ska kunna ha en bra relation nu när jag ska ha barn men jag blir rasande när som lägger sig i våra val och att vi inte blir respekterade för hur vi väljer att göra med vårt barn.
jag är livrädd för att bli nedtryckt igen och få min egen talan ifrån mig. Jag vill inte bli osäker för jag vet redan nu hur jag ALDRIG vill att mitt barn ska växa upp.
jag vill ge mitt barn en trygg uppväxt och jag vill aldrig någonsin att mitt barn ska känna den otrygghet och den brist i tilliten jag kände som barn…

snälla hjälp mig… jag är förvirrad. Vad bör jag göra? Jag vill sätta mig ner med mina föräldrar och prata om detta. Men jag tror inte att dom tror att jag vet. Att jag minns. Jag tror att dom kommer spela dumma och återigen kalla mig blåst. Jag vill bara att det ska vara lugnt och att mitt barn får en bra uppväxt.

Hej,

<3 Tror på att testa att prata med de om det förflutna. Kanske även sätta ett tidigt ultimatum att kritik och liknande vad ni köper eller hur ni uppfostrar era barn är ovälkommet. Min lillasyster gjorde så som gravid att hon gick ut med ett meddelande till hela ursprungsfamiljen att det rådde nolltolerans och den som inte kunde respektera det skulle hon helt enkelt klippa kontakten med. Det var jättebra! Gränser tror jag är extremt viktigt i dysfunktionella ursprungsfamiljer. Vad är det som gäller? Vem är det som bestämmer? När de vuxna barnen får egna barn behöver helt enkelt kartan ritas om, till föräldrarnas stora skräck och vrede. Där börjar oftast kriget igen är min erfarenhet. Stå på dig är min uppmaning till dig. Det är du som bestämmer allt om hur du vill skapa ditt liv med lilla barnet och din partner. Dina föräldrar har noll att säga till om när det gäller det. Du kan bestämma allt och behöver inte rådfråga eller be om lov om något. Vilket är fantastiskt <3 Grattis förövrigt till att du ska få ett barn! Wow!

Tack för dina fina ord ♥️
Jag får nog faktiskt överväga att göra som du säger. Samla till mig kraft och mod att våga ta upp detta med dom.
Och det du berättade om din syster lät så klockrent! Jag hade verkligen velat göra det men är nog lite för feg där.. men jag kommer absolut börja försöka våga att säga ifrån mer.

Även om du är osäker nu så är min tro och förhoppning att du kommer steppa upp, tuffa till dig och faktiskt kunna sätta ner foten och sätta gränser när du väl blir mamma. Du får en anledning att kriga för någon annan än dig själv.
Ledsen för det du behövt gå igenom…. Att bli hjärntvättad och satt ur spel av personer som man trodde vill en väl och lycka skalar av ens riktiga jag. Att intala sig själv att man är värd mer än det kan man få fightas med livet ut. Försök göra dig av med skulden, det är inte ditt fel det du fått gå igenom, ge tillbaka den till dom som gjort dig orätt genom livet. Det är där skulden ska läggas. Blicka framåt och bli den mamman och föräldern som du själv önskade att du hade haft i din uppväxt. Det är så man måste göra för att bryta dåliga beteenden och låta det förgångna gå i graven. Lycka till, hjärtat❣️

Tack så mycket!! Blir tårögd 🥺♥️

[Green Jolala]

Något jag nyligen hörde var ”lyssna på dina egna råd”, för det är du som har upplevt allt. Hur ska någon annan veta bästa möjliga agerande? Jag tror att om du innerst inne känner att något är fel så gå på den känslan.

Lita på din inre styrka. Den finns där! Och prata bara ”djupt” med människor som ser dig och låter dig vara den du är. Jag tycker det låter som att du blir gaslightad.

skickar lite styrka!

 

För det första vet jag inte om jag gör rätt när jag svarar på era kommentarer, gör jag fel så får någon gärna rätta mig! 😊

Och tack, jag vet egentligen vad jag själv vill och vad jag tror på. Men det känns som att, om jag gör på ett sätt så ska jag bli rättad och bli tillsagd att ”såhär gör man istället” när jag innerst inne vet att det är HELT fel egentligen.
Det är väl där min osäkerhet och tvivlan på mig själv träder fram.
Jag uppskattar verkligen era svar, det ger mig pushar i rätt riktning och det bekräftar mycket för mig att det inte är jag som är galen.

[Green Jolala]

Jag känner igen det där. Det finns tyvärr människor som vill få en att tro att man är galen eller ”sjuk”. Men det är nog bara ett tecken på att människan tappat kontrollen över en. Kan människan inte längre bestämma/kontrollera dig så ska alla tro att du är ”fel”/galen osv.

Känner man sig mindre än människa när man är med någon så är det nog ingen bra människa att vara med.

Tyvärr så sänks självkänslan och självrespekten ofta om det blir såhär… tror jag… så ta hand om dig och ge inte bort din energi till vem som helst!

Ska ta med mig det du skrivit och ha i bakhuvudet och försöka tänka mig för i framtiden. Tyvärr stämmer ju det du skriver, men så blir man så osäker just när situationerna uppstår.

[Green Jolala]

Ja, det är svårt ibland, lycka till!