Bluffsyndrom

Pratade lite med en kompis för en tid sedan som sa att han lider av “impostor syndrome” i sitt yrke. Alltså bluffsyndrom. Han är ju lite av ett geni – på riktigt. Och jag känner att jag är en bluff, jag också, men med den betydande skillnaden att jag är det på riktigt i arbetssammanhang,

Det är som att jag just nu umgås med så mycket extremt begåvade personer och kan inte för mitt liv förstå vad jag har i det sammanhanget att göra. Alltså privat sitter jag nu och pratar med tre genier – jag menar allvar. Alltså det är så starkt förknippat med mitt yrke och vad vi gör där. Jag måste upp några nivåer till.

Jag är alltså en bluff på riktigt om vi ska kolla på kompetenser kring det.
Det finns bara ett sätt att bota det och det är genom att läsa på och bli bättre. Men jag är så lat?

Samtidigt så pratar jag med dessa genier som bara badar i sin kompetens och sitt kunnande – de är så jävla begåvade! Får sån ångest av det. Känner mig som en outvecklad 10-åring. Tänker därför att jag inte är en tillräckligt kul samtalspartner. Vem vill prata med en tom idiot?

Alltså jag kompenserar för detta genom att vara enormt charmig och ha en kul personlighet. Men blir ju helt slut av det också. Det är inte hållbart. Måste kunna få slappna av också.

Är det någon annan här som också är en sk. riktig bluff på arbetet?

Bluffsyndromet är en informell psykologisk term som myntades på 1970-talet för att beskriva hur vissa personer har svårt att internalisera sina förmågor eller prestationer. Trots yttre tecken på kompetens är de som lider av bluffsyndromet övertygade om att de är “bluffar” och inte förtjänar den framgång de har nått. Tecken på framgång avfärdas som tur, tajming eller att ha lurat andra att tro att de är mer kompetenta än de själva tror att de är. Bluffsyndromet är lika vanligt bland könen, tidiga studier fokuserade dock på högpresterande kvinnor.
Källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/Bluffsyndromet

[Pink Hufehe]

Hej,🙂 jag hoppas jag inte tar över din tråd nu men jag känner bara wow det lider jag av, hade aldrig hört talas om bluffsyndrom, men jag känner igen mig till 100% ,tack för infon, jag ältar sådär i huvudet hela tiden, och säger nån att dem tycker om mig så beror det på nåt annat tänker jag genast, det är för att..  men det är bara för att… osv osv .

Men jag känner igen mig med att vara ( i mitt fall ) TOTALT kunskapslös ,och att det måste vara som att prata med en tio åring som du säger . Jag skäms oerhört för min låga utbildnings nivå om allt möjligt, min far som kan väldigt mycket  tillexempel ,när han pratar känner jag mig som en total idiot. Ord som jag inte vet vad de betyder … händelser i historia som jag inte känner till och nej alltså usch vad lite jag vet.

om man mår dåligt kanske man inte sätter igång och matar hjärnan med kunskap, det behöver ju inte vara lathet tänker jag,

<3 Ja, det är fan sant! Känner också mig som en bluff rent personlighetsmässigt. Tänker där med att andra måste missförstått vem jag är eller att jag lurat de på något vis. Eller att det är tur när man drar ett skämt och det råkade landa rätt. Att andra har väldigt låga krav på en?

Ok, fuck, då är det både yrkesmässigt och privat som man känner av det här med “impostor syndrome”. Kul..

Bra poäng också att när man mår dåligt är kunskap kanske det sista man pallar med att ta in, i ett redan överbelastat system.
Om jag har ADD så är det förmodligen förklaringen också till denna “lathet”.

[Blue Vevepo]

Jag relaterar starkt. Inte på jobbet dock, utan inom dejting.

Jag har impostor syndrome inom seriös dejting.

Grejen är att jag typ från och med att jag ”blev sexuellt aktiv” typ 2016 fram till 2022 hade ett väldigt kaotiskt relations/sexuellt/kärleksliv. Många one night stands, alldeles för låga krav på de jag träffade och mina gränser överskreds gång på gång. Väldigt låg självkänsla och noll känsla av intrinsiskt värde.

Nu pallar jag inte med det livet längre. Fy fan för det. Går i terapi för flera jobbiga upplevelser.

På jobbet lever typ alla i lyckliga familjen med stabila relationer. Terapeuter, vänner och familj säger att jag måste fokusera på mig själv, att jag är värdefull och inte ska acceptera att bli behandlad dåligt. Jag drömmer om att ha ett stabilt, långvarigt förhållande med ömsesidig respekt.

Här är dock grejen. Om jag träffar någon, som får reda på att jag har haft låga standards innan, varför skulle den personen anstränga sig för mig? Jag tänker att den borde tänka ”men vafan, om hon gick med på att ha sex med vilken idiot som helst innan så behöver jag inte respektera hennes gränser”, eller ”varför måste jag anstränga mig och behandla henne bra när ingen annan gjort det tidigare?”. Jag är rädd att om jag har gränser så ska ingen tycka att jag är värd besväret. Jag är rädd att mitt värde har minskats så mycket pga mitt tidigare kaos att ingen ”bra” ska tycka att jag är värd mödan. Eller så kanske mitt värde redan var så lågt från början att jag bara förtjänar/kan ”få” personer som ingen annan ändå vill ha för att de beter sig så illa. Basically jag är rädd för att ställa krav på en person att vara seriös med mig när jag har så mycket skit i bagaget, och därmed bli dömd till ensamhet om jag upprätthåller kraven.

Jag är rädd att inse en dag att alla ”bra” redan är i relationer och jag är just en av de ”dåliga” som ingen vill ha.

<3 Åh, känner igen det där en del. Verkligen alltså! Tänker att det i grund och botten kan handla om tillit? Ska det hålla om jag är ärlig? Om jag är mig själv fullt ut – kommer den andra fortsätta att vara intresserad? Det är en skrämmande upplevelse varje gång man står i det läget. Skulle jag spola tillbaka bandet många år hade jag önskat av mig själv mycket, mycket mer ärlighet i vem jag är som person, typ mer en inställning i dejting att det får bära eller brista. Tror det är så många som visar en bild av sig själva (det har iaf jag gjort – big time) och som den andra blir intresserad av, man kanske blir ihop, sedan börjar den “riktiga versionen” komma fram och då kan motparten bli hemskt bitter pga. det, för det är inte vad den sökte. Lite så känner jag att jag iaf måste tänka och påminna mig om, nuförtiden. Ärlighet, ärlighet och ärlighet. Kan jag vara lite mer ärlig i den här situationen och bilden av mig själv? Oftast kan man det. Jag tycker det om något är fan självutveckling på riktigt. Det är också mod.

Sedan behöver man inte kasta fram sina skelett i garderoben det första man gör, men jäklar vad fina kontakter man kan få när man är sig själv och har berättat om sådant man egentligen vill dölja. Tror ofta det är hela grejen för att ha relationer som man blir välmående av.

Om någon dömer en och behandlar en annorlunda när man berättat något – är det också viktig information att få hyfsat tidigt? (innan man utvecklat djupare känslor). Vet att en kompis hade en coach som ofta sa att dejting handlar om att “samla data” om motparten. När man har en hel del av denna data så kan man ta ett beslut ifall man vill bli ihop. Så det där går ju också två vägar. Blir man dömd pga. sin historia tänker jag att man själv kanske inte tycker det är en sån himla kul person heller, som visar sig vara så pass snäv i vad man “får ha gjort, och inte”?

Tänker också att du kanske kan lägga fram det som att du har experimenterat? Litegrann också att om du inte gör det till en stor grej, kommer den andra förmodligen heller inte lägga särskilt stor vikt vid det? Visa att du valt att bryta den banan och är stolt över dig själv som lyckades med det. Det är en enorm styrka du kan visa upp.

[Green Sanana]

@Indigo Fijylo

jag uppfattar dig som högpresterande med väldigt höga krav på dig själv, kanske för höga? Jag vet inte alls vilken bransch du jobbar inom eller hur många år du har jobbat. Men erfarenhet är ofta en stor del av jobbet inom många yrken. Och erfarenhet är inget man kan läsa sig till i skolan.
jag tror inte att någon av dina kollegor ser dig som en bluff, och jag hoppas att du med tiden kommer att känna dig mer komfortabel i ditt yrke ju mer erfarenhet du samlar på dig.

Tack för fina ord!

Menar du litegrann att du läser in prestation i det som jag skriver här ovan? Hehe. Ja det är ju inte en helt tokig spaning.

Grejen är väl att jag umgås med så mycket begåvade personer.
Vill inte kalla dem för högpresterande, det är liksom ingen kamp och press de utgår ifrån, utan det handlar om talang och fallenhet – något man kanske haft som en hobby sedan barnsben och sedan fortsätter utöva (typ ett instrument, språk osv).

Det är kanske inte en fejk så, utan mer avsaknad av begåvning, som jag känner. Kan förstå om det på ytan ser ut som om jag är enormt prestationsinriktad, men egentligen handlar det ofta om ambition och lust. Är ingen duktig flicka, precis. Sedan är det ju detta med ord och att uttrycka sig som kan vara lite vilseledande. Har nämligen skrivit mycket de senaste nästan femton åren. Det är klart som fan att jag därför har ett mer utvecklat språk än vad jag hade haft annars. “Ett vackert inre” som folk kan kalla det. Men i arbetet, det jag jobbar med, där använder vi inte sådant språkligt vokabulär, det handlar om helt andra färdigheter. Där har jag inte mycket till begåvning. Och inte i livet i övrigt heller, faktiskt. Det är väl något jag har en del komplex för har jag upptäckt på senare år.

Hade jag inte umgåtts med alla dessa begåvade personer hade jag nog slappnat av mer själv, men man blir väl som man umgås? Det är naturligt att vilja hålla jämna steg? Av någon lustig anledning umgås jag även med jävligt intelligenta personer, vilket inte precis gör saken bättre. Jag har ångest.

Oftast skiter jag faktiskt i arbetet och yrket, är mer stressad över min fritid. Att jag är så obegåvad i största allmänhet. Det skrämmer mig faktiskt en aning. Nåt måste jag väl ändå kunna och behärska? Det verkar ärligt talat inte så. Kanske att jag är en smula bättre än genomsnittet på det emotionella planet. Skulle vara det då. Men så futtigt ändå? Haha. Vilken liten klen tröst. I det här samhället behandlas även sådan typ av kunskap, färdighet och fallenhet som djupt styvmoderligt. Samtal på tu man hand, djupa fina samtal. Folk ryggar gärna undan.

Man ska väl hellre vara logisk och rationell? Distansera sig från andra? Vara individualistisk?
Eller typ kunna spela ett instrument? Språk? Fakta?

Sedan finns ju de som övh inte har några ambitioner här i livet, och det förstår jag mig inte på alls, faktiskt. Kanske har jag något att lära från dem?