Hej!
Jag skrev här för ungefär ett år sen när livet rämnade. Har sen dess fått jättebra hjälp av en psykolog som främst har stöttat mig i mitt föräldraskap under depressionen men också att kämpa för rätt vård, vilket ledde till en remiss till psykiatrin och jättebra hjälp. Jag fick för ett par månader sedan diagnosen bipolär typ 2 och medicinerar med lamotrigin, vilket fungerat jättebra och mitt familjeliv rullar på igen.
Efter 10 mån heltidssjukskrivning och en lite påfrestande semester är jag nu tillbaka till mitt jobb på 25% fram till mitten av september då jag ska gå upp till 50% om allt fungerar. Jag hade faktiskt längtat tillbaka och hade hög självkänsla.
Jag jobbar som familjebehandlare inom socialtjänsten, ett spännande och givande jobb. Har en jättebra arbetsplats och sex års erfarenhet som socionom. Men jag hade kanske inte förväntat mig att gå in i familjer igen första veckan. Jag har nu jobbat tre dagar. På tisdagen fick jag mitt första ärende. Ett rätt tufft ärende som pågått i många år där flera av våra erfarna behandlare varit inblandade utan att ha lyckats särskilt väl. Men jag tyckte det kändes lite spännande och jag har träffat familjen tidigare så jag vet ungefär vad jag kan förvänta mig av samtalen. Jag kände mig dock ändå lite förvånad över att jag fick ett uppdrag så fort och dessutom utan medbehandlare, vilket vi brukar ha. Jag tror tanken var att det skulle bli lättare för mig att planera i min tighta kalender utan medhandläggare. Jag är lite kluven där över vad som känns bäst för mig, men det finns nog en liten gubbe på axeln som vill säkra upp för en eventuell ny dipp och då känns det tryggt med en medbehandlare. Nästa dag trillade nästa ärende i knät. Första mötet redan inbokat i början på nästa vecka, bråttom att komma igång att ringa handläggaren, max 5 samtal. Ingen medbehandlare. Ett ämne som jag inte har nån direkt erfarenhet av och dessutom från en annan kommun så alla våra journalrutiner blir annorlunda.
Jag kände direkt stressen välla upp i bröstet. Min kollega frågade om jag skulle fika men jag sa att jag inte hinner det och då började jag gråta. Det tog en bra stund att lugna mig och sen gick jag till min samordnare och sa att det blir för mycket och lämnade tillbaka uppdraget.
Nu ligger jag vaken på natten och funderar över om jag ens kan jobba med det här. Ledsen, hopplös och ångestfylld. Om det är rimligt att tänka att jag borde leverera åtminstone två ärenden på 25%. Jag känner att jag kanske klarar ett. Dels är jag ju uppenbarligen fortfarande skör, och dels så äts ju så mycket av tiden upp av administrativt när man kommer tillbaka efter så här lång tid. Eller är det jag som vilselett min chef? Jag tänkte från början att jag säkert kan gå in som medbehandlare i några ärenden, hjälpa till med skrivgöra och lite sånt. Men det känns som att förväntningarna är att jag ska fungera som vanligt.
Jag kanske borde ringa min läkare, eller företagshälsovården och planera min återgång tillsammans med min chef lite mer ingående. Ibland önskar jag att omgivningen kunde bromsa mig men det kommer dom ju inte göra. Men om dom inte förstår vad mina svårigheter handlar om så har dom ju inte en chans. Jag förstår ju knappt.
I nästa andetag tänker jag att jag kanske inte borde bromsa. Jag kanske borde försöka lugna katastroftankarna och köra. Men. Jag. Kan. Inte. Lugna. Mig. Själv.
Kommer ha helt svullna ögon imorgon på jobbet. Jag kanske borde dö ändå? Ja, men ni hör ju. Tankarna snurrar så fort och jag vet inte vad jag ska göra av dem. Jag som trodde att det här skulle gå så bra.
