Hem > Forum > Arbete & Skola > Barn som blir stora

Barn som blir stora

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Jag har två barn, 16 och 18 år. Jag har sedan de föddes varit först och främst mamma, och satt både mig själv och förhållandet till min man i andra hand. För att jag har velat det! Jag älskar mina barn så att det gör ont. Nu när de är på väg att bli stora mår jag så sjukt dåligt över ”bli bortvald”… Det är ju helt naturligt och som det ska vara, men det är så jobbigt. Jag ifrågasätter hela mitt föräldraskap och undrar vad jag gjort för fel, varför vill de inte umgås? Jag känner mig helt värdelös och ångesten är total. Sover inte, äter inte – vad ska jag göra?

    Hej

    Även om man har barn,så kanske man inte ska glömma bort att man har ett eget liv också.Annars finns risken att när barnen blir stora och ”flyger ut” att man står kvar utan någonting alls.Som du själv säger,är det helt naturligt att man vill ut i livet och bygga egna relationer och ett eget liv och om barnen känner sej redo för det,så har man nog gjort helt rätt som förälder.Sen kanske man ska göra sina barn medvetna om,att man alltid finns kvar om de behöver hjälp eller stöd.Förälder är något man är hela livet.

    Dina barn är i en ålder då man ofta vill frigöra sig och skapa sig ett eget liv, vilket kan yttra sig i att man väljer bort att umgås med sina föräldrar oavsett hur bra föräldrarna varit. När de kommit förbi den livsfasen kanske de kommer att vilja börja umgås igen.

    Lika naturligt är det att du känner som du gör, då föräldraskapet under lång tid ju varit en stor del av ditt liv och din identitet. Tids nog kommer du att hitta intressen och relationer som kan uppfylla dig på nytt.

    Hej,

    Jag känner igen mig i det du skriver! Mina barn är yngre men jag fasar för den dagen de kommer att flytta och när vi inte kommer ha samma relation längre.

    Jag ser på det du skriver att du rationellt FÖRSTÅR hur cyklerna ser ut, att det är så det blir (att barn ”väljer bort” en), men att känslorna inte hänger med i det. Såklart blir det kaos när det rationella och känslomässiga är i obalans! Jag tänker att det är naturligt, när man investerat så mycket i en relation och den andra parten långsamt glider ifrån en, att det gör ont. Er relation förändras ju… Vilket du har varit så nöjd med. Att vara deras självklar stöttepelare och behovsperson. Den som sett till att de lever och överlever. Och nu är det på väg att ändras.

    Ofta hör jag detta från föräldrar där barnen flyttar ut eller börjar frigöra sig.

    Du har ju haft en så självklar uppgift i livet och nu känns det inte lika självklart längre.

    Om det äter upp dig så mycket att du inte kan sova eller äta så låter det som något mer än lie deppighet… Kanske du kan fundera över hjälp att hantera detta. Sjukvården har garanterat varit med om detta tidigare och vet bästa vägen.

    Modigt av dig att erkänna det du känner och tänker!

    Har en syster och svåger jag tappat kontakten med sedan två av deras vuxna barn flyttade ut.

    Rollerna ändrades i deras liv och ett tomrum uppstod. De behövde söka sig själva igen och hade bara ungdomens erfarenheter av att vara självständiga. Det var inte härligt att umgås med två femtioåringar som betedde sig som tonåringar.

    Det kan vara rätt obehagligt kan jag tänka mig att upptäcka någonting nytt när en roll inte behövs längre. Du är inte värdelös utan det du ska se fram emot är möjligheter att utveckla nya saker och upptäcka livet.

    Har en syster och svåger jag tappat kontakten med sedan två av deras vuxna barn flyttade ut. Rollerna ändrades i deras liv och ett tomrum uppstod. De behövde söka sig själva igen och hade bara ungdomens erfarenheter av att vara självständiga. Det var inte härligt att umgås med två femtioåringar som betedde sig som tonåringar. Det kan vara rätt obehagligt kan jag tänka mig att upptäcka någonting nytt när en roll inte behövs längre. Du är inte värdelös utan det du ska se fram emot är möjligheter att utveckla nya saker och upptäcka livet.

    Usch, tänk att inte få vara ”ung och glad”  som 50-åring – låter som om dagens ungdom inte hänger med korrekt, varför är det bara kändisar som får vara ”kuliga” ?  Idag lever man ju längre och då bör ju det finnas utrymme att bli ”ungdomlig” längre 🙂

    Hej, Jag känner igen mig i det du skriver! Mina barn är yngre men jag fasar för den dagen de kommer att flytta och när vi inte kommer ha samma relation längre. Jag ser på det du skriver att du rationellt FÖRSTÅR hur cyklerna ser ut, att det är så det blir (att barn ”väljer bort” en), men att känslorna inte hänger med i det. Såklart blir det kaos när det rationella och känslomässiga är i obalans! Jag tänker att det är naturligt, när man investerat så mycket i en relation och den andra parten långsamt glider ifrån en, att det gör ont. Er relation förändras ju… Vilket du har varit så nöjd med. Att vara deras självklar stöttepelare och behovsperson. Den som sett till att de lever och överlever. Och nu är det på väg att ändras. Ofta hör jag detta från föräldrar där barnen flyttar ut eller börjar frigöra sig. Du har ju haft en så självklar uppgift i livet och nu känns det inte lika självklart längre. Om det äter upp dig så mycket att du inte kan sova eller äta så låter det som något mer än lie deppighet… Kanske du kan fundera över hjälp att hantera detta. Sjukvården har garanterat varit med om detta tidigare och vet bästa vägen. Modigt av dig att erkänna det du känner och tänker!

    Tänk om sjukvården kunde börja med ”sorgbearbetning” som behandling, inte bara piller och hänvisningar till psykologer – sorgbearbetning är något som borde ingå i skolan, sorg uppstår så många gånger i livet och det handlar inte bara om död och människor, sorg är brett perspektiv på många områden. Om det började ingå i lärandet tidigt kanske många skulle må lite bättre, kanske skulle det blir mindre ohälsa och gå fortare att komma över dom olika sorgerna som alla faktiskt genomgår under sin livstid.

    Usch, tänk att inte få vara ”ung och glad” som 50-åring – låter som om dagens ungdom inte hänger med korrekt, varför är det bara kändisar som får vara ”kuliga” ? Idag lever man ju längre och då bör ju det finnas utrymme att bli ”ungdomlig” längre 🙂

    Alla individer i alla åldrar har fullständiga rättigheter tycker jag att få vara unga och glada. Problemet i det här fallet är att det inte har gått så bra att upptäcka nya vägar. Individer har olika sätt att lösa problem men här var förutsättningarna dåliga från början med barndomstrauman och missbruk i bakgrunden. Jag kunde inte hjälpa till men det är inte alltid det finns en plikt eller skyldighet att kunna göra det.

    Tänk om sjukvården kunde börja med ”sorgbearbetning” som behandling, inte bara piller och hänvisningar till psykologer – sorgbearbetning är något som borde ingå i skolan, sorg uppstår så många gånger i livet och det handlar inte bara om död och människor, sorg är brett perspektiv på många områden. Om det började ingå i lärandet tidigt kanske många skulle må lite bättre, kanske skulle det blir mindre ohälsa och gå fortare att komma över dom olika sorgerna som alla faktiskt genomgår under sin livstid.

    Jag håller helt med dig! Något jag tagit upp på många föreläsningar och seminarier, dock inte specifikt gällande sorg utan ”livet” rent allmänt.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.