Att rinna ut i Sanden

Nu ger jag upp jag orkar inte bry mig om något längre, jag har get upp allt.
jag har inga drömmar, inga framtidsutsikter, inget som får mig att må bra och känna ett välbeffinande i denna värld av måsten och prestige.

Jag är 38 år och har inte åstadkommit något i mitt liv som kan få mig att känna mig glad och stolt, jag har inte uppfyllt något som får mig att vilja gå vidare med mig själv. Mina misslyckanden av den tid jag har varit så många och har fått så stora konsekvenser i mig så att jag inte kan reparera mig längre.

Jag är trött på att kämpa vidare och tro att jag någon gång ska känna mig tillfreds med problem som jag kan akseptera i mitt liv.

Jag har alltid levt ensam, ett förhållande skulle jag aldrig klara av och jag är helt säker på att jag aldrig kommer får uppleva det, dels för att jag inte har prestigen för det som krävs, dels för att jag är så oerfaren av förhållanden och samspel, samt att jag inte når upp till dem kraven som ställs på oss män idag. vi ska ha körkort, vi ska ha bil, vi ska ha en bra utbildning, vi ska ha ett bra jobb, vi ska ha rest till främmande länder för att ha upplevt saker.

Jag uppfyller inte något av dess krav för att jag är så inkompetent, Jag har aldrig lyckas göra något av det som mina vänner kan. Jag har aldrig rest för att jag har igen att resa med och att resa själv är meninslöst det skulle bara kännas tragiskt att resa själv om det är det ända alternativet.

Jag har aldrig lyckats ta körkort för att jag är för inkompetent när det gäller att lära sig trafik det finns inte en möjlighet att detta någonsin ska kunna genomföras och jag får ångest varje gång jag tänker på det och när någon nämner det och det ända jag får höra är att “det är klart att du kan försök igen”. Jag har försökt i sex år utan lyckas har aldrig kommit till uppkörning.

Förut gjorde jag saker själv i min ensamhet, promenader, gick på konserter och bio. Det gick bra ett tag men sedan slutade det med att jag bara ligger i sängen/soffan och inte har lust att göra något.  Vad är meningen med att göra saker ensam och tro att man känner sig bra med det för att det är det ända alternativet.

Jag kommer inte söka terapi för att jag är helt säker på att det inte skulle hjälpa mig. Skadan är redan för stor och om det skulle reparera mig så skulle det ta så lång tid att jag skulle vara så gammal när jag är färdig så att jag skulle väcka en ångest och depression när jag är gammal av allt jag skulle ha missat.

Från och med idag kommer jag inte lägga ner något engagemang för att kunna leva ett “normalt” med normala problem.

Jag önskar verkligen att jag kunde resa mig och gå vidare och utvecklas men jag orkar inte, motståndet är bortom min förmåga och jag kommer få leva med det.
När alla försök slutar i misslyckanden ger man tillslut upp och låter livet rinna ut i sanden.

Jag har aldrig varit mobbad eller liknande, jag har ingen yttre kroppslig avvikelse.
Jag bara inte kan leva upp till normen som skapats. Jag skyller inte på någon, jag ger ingen annan skulden för min livssituation.

Jag lever själv inte enligt normen och har heller inte uppfyllt något Och jag är mkt äldre än du.Jag har inga vänner att umgås med.  Man läser ofta att tjejer har så lätt med att hitta vänner.  Det stämmer inte på mig. De man trodde var kompisar hittar roligare sällskap.Det finns alltid något som saknas,något jag längtar efter. Som gör mig olycklig.Man kan ha en relation och ändå vara ensam. Vad är det för mening om man måste tigga om att bli sedd och lyssnad på? Jag passar inte in.  Människor omkring  mig har det bra ekonomiskt och möjligheter i livet som inte jag har. Så jag förstår din känsla! Önskar att man värdesätter egenskaper som lojalitet, hederlighet, medkänsla för människa, djur och miljö mer än bra ekonomi, körkort, bil och hög utbilning. Men tyvärr är det inte så.

Det är lite sorgligt,att se och läsa om människor,som hela tiden går på,att man måste leva efter “normen”.Man ska vara normal,vad nu det är?Varför kan det aldrig räcka att vara den man är?Om man har träffat människor som inte kan acceptera att man är den man är,så är det ju bara att inse att man träffat fel människor.Alla de yttre statusprylarna,ytan,vad man äger,vilket jobb man har eller vilken bil man kör,betyder ju ingenting.Det är ju de inre egenskaperna hos människor,som är viktiga.

Om en människa saknar empati,så spelar det ju ingen roll om den kör en porsche och är snyggt klädd och har gott om pengar.Men tyvärr så får man nog inse att vi har skapat ett rätt så ytligt samhälle,som många inte trivs nåt vidare i.Om man försöker leva upp till en norm som inte passar en,så är det ju väldigt lätt att känna sej misslyckad,men om man lyckas se igenom normfenomenet och lyckas hitta ett sätt att leva,som man trivs med,så angår det ju egentligen ingen annan än en själv om det råkar vara annorlunda än “normen”.Tyvärr så älskar ju de flesta att ha åsikter om andras sätt att vara och leva istället för att fokusera på sina egna liv.

Känslan att inte passa in och att vara annorlunda,att känna sej osedd och ohörd är såklart jobbig.Det vet jag av egen erfarenhet.Och jag tror vi är många som delar den erfarenheten,men då får man försöka hitta andra sammanhang,med andra typer av människor,som kanske värdesätter samma saker som man själv och de finns faktiskt.Det gäller bara att hitta dom och det kan såklart ta tid och lite ansträngning.

Det är lätt att bli bitter och besviken på livet,om man har fått en dålig hand att spela,men man får nog försöka göra det bästa av de förutsättningar man fått.Det går ju alltid att få ut nåt av livet.En människa som fötts blind,kanske kan njuta av att lyssna på musik.Någon kanske tycker om att sitta på en sten i skogen och titta på ett träd.Allt det yttre som vi omger oss med,karriär,prylar och statusgrejer betyder ju i sista änden ingenting.Det gäller bara att inse det.