Att inte vilja leva

Hej,

Jag är en kille på snart 25 år och har sedan en lång tid gått med tankar av att inte vilja leva (första gången jag vet att jag kände dessa tankar var jag 8 år).

När jag var 12 år försökte jag ta mitt liv, men okunskap ledde till ett för syftet misslyckat försök.

Jag levde vidare, fortsatt med många tunga tankar. Vet att jag skämtade mycket om att ta mitt liv, kanske lite som ett rop på hjälp…

När jag var 15/16 flyttade jag hemifrån för att plugga på ett gymnasium på annan ort. Och nu började jag må riktigt dåligt igen, jag slutade äta, tränade så mycket jag bara kunde för att döva min ångest. Jag utsatte mig för farliga situationer, vet inte om avsikten var att dö eller om det bara var något som för stunden gjorde att jag kände mig levande…

Jag kom igenom gymnasiet, detta trotts allt med höga betyg… (har alltid haft höga krav på mig och varit väldigt prestationsinriktad)

Efter gymnasiet började jag utbilda mig till civilingenjör, allt i hopp om att bara jag har en utbildning kommer jag må bra… Prestationsångesten var fortsatt på topp och jag la all min tid på studier och träning. Efter 5 år tog jag min examen och var nu en 24 årig civilingenjör med jobb på ett stort konsultföretag.

Jag var nu klar med det som skulle leda till min lycka i livet, men jag vill fortfarande inte leva… och nu har jag inte längre energi eller hoppet om att det “bakom nästa krön” ska bli bra.

Nu vill jag bara avsluta livet, orkar inte mer. Jag lever av en anledning just nu, och det är för att mina föräldrar (som jag älskar över allt annat) ska slippa begrava sin egen son.

Jag förstår att min situation inte är unik, kan någon hjälpa mig se något ljus i vardagen för just nu drunknar jag i mörka tankar som slukar upp hela min vakna tid.

 

Du är verkligen inte ensam, både jag och många andra känner på samma sätt. Mitt tips är att upplev något, gör något som gör dig så pass glad att det får dig att vilja fortsätta leva för det

 

Jag ser att du har satt fingret precis på problemet: man säger till oss redan I barndomen att vi kommer att bli lyckliga när vi har uppnått XYZ. Du är inte ensam om att ha kämpat hårt och sen upptäcka att lyckan inte ligger “där borta” bakom nästa krön. Och faktum är att det är helt meningslöst att leva på det sättet, i en ständig jakt efter lyckan! Så jag förstår dina mörka tankar!

Nej min vän. En sak jag har upptäckt efter kanske sådär 30 år (jag är 56 nu) och som kanske kan hjälpa dig är att lyckan inte går att jaga efter. Däremot går det att upptäcka lyckan i sig själv! Vet du hur jag har hittat den? Den dagen när jag fick nog av jakten på lycka satte jag mig ner och frågade mig själv vad jag själv ville vara och göra med mitt liv. För livet känns tomt och meningslöst när man gör det man har blivit tillsagt, men är däremot helt meningsfullt när man lever för det man själv känner för.

Du är inte här för krav och prestation, utan för att uppleva dig själv och livet. Du är här för att upptäcka vem du är och vad som är i din kraft, för att ha roligt och skratta, för att titta på himlen och känna sanden under dina fötter. Du är inte här för att bevisa dig, utan för att uppleva och älska det du upplever, och kanske för att skapa något som du själv tycker är meningsfullt.

Jag tror att du behöver nya frågor, min unge vän. Men jag vet att det kan vara svårt att komma på dem. Låt mig då fråga dig, ifall du har lust… inte att svara, men att undra tillsammans med mig:

– vem är du egentligen, bortom allt man har sagt till dig?

– vem vill du vara? Vad vill du göra med ditt liv? Nej, kasta bort livet vill ingen egentligen, inte om man inser att man kan leva det hur man vill!

-vad är du tacksam för? Det finns säkert många saker, och ju mer du påminner dig, desto mer får du också klarhet i vad som är meningsfullt för just dig!

Du har naturligtvis inte svaret på allt detta än, det är inte meningen att svara som på en tenta. Men om man frågar sig verkliga livsfrågor, så brukar de gamla begränsningarna försvinna, dvs de tankarna som var så snäva att man inte kunde leva inom deras grepp.

Du är en fri varelse, fri att leva, älska och skapa. Fri att tänka och känna vad du vill! Och det är så tydligt för mig, som bara är en förbipasserande, hur mycket skönhet och själsvärme som finns i dig! Hur skall då inte de som finns omkring dig, dina kära föräldrar, dina vänner… älska dig?

Ifall du läser detta, vill du då berätta för mig om något du gillar att vara, eller göra? Det kanske är länge sen nu eftersom du har pluggat och jobbat så länge, men kanske tidigare … finns det tillfällen när du har känt att du njuter, eller att det du gör är så roligt eller intressant att tiden bara försvinner?

Anonym skrev:

Jag ser att du har satt fingret precis på problemet: man säger till oss redan I barndomen att vi kommer att bli lyckliga när vi har uppnått XYZ. Du är inte ensam om att ha kämpat hårt och sen upptäcka att lyckan inte ligger ”där borta” bakom nästa krön. Och faktum är att det är helt meningslöst att leva på det sättet, i en ständig jakt efter lyckan! Så jag förstår dina mörka tankar! Nej min vän. En sak jag har upptäckt efter kanske sådär 30 år (jag är 56 nu) och som kanske kan hjälpa dig är att lyckan inte går att jaga efter. Däremot går det att upptäcka lyckan i sig själv! Vet du hur jag har hittat den? Den dagen när jag fick nog av jakten på lycka satte jag mig ner och frågade mig själv vad jag själv ville vara och göra med mitt liv. För livet känns tomt och meningslöst när man gör det man har blivit tillsagt, men är däremot helt meningsfullt när man lever för det man själv känner för. Du är inte här för krav och prestation, utan för att uppleva dig själv och livet. Du är här för att upptäcka vem du är och vad som är i din kraft, för att ha roligt och skratta, för att titta på himlen och känna sanden under dina fötter. Du är inte här för att bevisa dig, utan för att uppleva och älska det du upplever, och kanske för att skapa något som du själv tycker är meningsfullt. Jag tror att du behöver nya frågor, min unge vän. Men jag vet att det kan vara svårt att komma på dem. Låt mig då fråga dig, ifall du har lust… inte att svara, men att undra tillsammans med mig: – vem är du egentligen, bortom allt man har sagt till dig? – vem vill du vara? Vad vill du göra med ditt liv? Nej, kasta bort livet vill ingen egentligen, inte om man inser att man kan leva det hur man vill! -vad är du tacksam för? Det finns säkert många saker, och ju mer du påminner dig, desto mer får du också klarhet i vad som är meningsfullt för just dig! Du har naturligtvis inte svaret på allt detta än, det är inte meningen att svara som på en tenta. Men om man frågar sig verkliga livsfrågor, så brukar de gamla begränsningarna försvinna, dvs de tankarna som var så snäva att man inte kunde leva inom deras grepp. Du är en fri varelse, fri att leva, älska och skapa. Fri att tänka och känna vad du vill! Och det är så tydligt för mig, som bara är en förbipasserande, hur mycket skönhet och själsvärme som finns i dig! Hur skall då inte de som finns omkring dig, dina kära föräldrar, dina vänner… älska dig? Ifall du läser detta, vill du då berätta för mig om något du gillar att vara, eller göra? Det kanske är länge sen nu eftersom du har pluggat och jobbat så länge, men kanske tidigare … finns det tillfällen när du har känt att du njuter, eller att det du gör är så roligt eller intressant att tiden bara försvinner?

Hej!

Att läsa din text fick mig (kanske lite konstigt) att känna mig sedd och hörd. Jag uppskattar dina ord och ska jobba med att ställa mig frågor som ger en ljusare bild av tillvaron.

I nuläget kan jag ärligt bara säga att träningen är det jag har som jag verkligen gillar. Men det har också blivit ett “beroende”. All min lediga tid lägger jag på träning, när jag tränar kan mina tankar bara flyga iväg och jag känner mig fri. Med träningen  har jag dock börjat isolera mig för att kunna träna mer och få känna ruset av att vara lyckad i träningen. (Så när jag tänker på det kanske även träningen blivit prestationsinriktat, där min lycka nästam bara baseras på min träningsprestation.)

Jag försöker tänka i positiva banor, men dras ner i känslor av hopplöshet, “mina dagar går men tar aldrig slut”. Samtidigt känner jag att jag inte får må dåligt för att jag inte söker hjälp.

Vet inte riktigt var jag försöker komma med det jag skriver, men du ska vet att jag uppskattar ditt svar!

Mvh