Att hata sig själv.

Hej,

Jag har nu under längre tid gått omkring bokstavligen känt ett enormt hat jämt emot mig själv.

Det finns ingen logisk förklaring till varför känner så, det enda jag vet säkert är att det är som värst på kvällar och nätter eller när jag varit med vänner och dem gått hem eller om jag går hem ensam.

Så jag undrar om jag är ensam om att känna så?
Är jag konstig som känner så?

Jag kan liksom inte se det bra i mig som andra tycks prata om.

Hej!

Först vill jag bara säga att du verkligen inte är konstig, eller ensam om att känna så. Tyvärr!

Känslan av att inte känna igen sig i andras positiva beskrivning av en själv gör lätt också att en känner sig än mer ensam med känslorna, vilket kan förstärka de andra negativa känslorna.

Så bra att du ställer frågan här, jag tror att många känner igen sig i dina tankar och känslor – hoppas att fler svarar. Det låter som om du känner just ensamhet kring de här frågorna, finns det någon i din närhet (eller samtalskontakt) som du kan berätta om dina känslor för? Någon som du tror kan lyssna och försöka förstå hur du känner, som inte automatiskt peppar dig med sådant du ändå inte kan känna igen dig i (just nu i alla fall).

Anonym skrev:

Hej! Först vill jag bara säga att du verkligen inte är konstig, eller ensam om att känna så. Tyvärr! Känslan av att inte känna igen sig i andras positiva beskrivning av en själv gör lätt också att en känner sig än mer ensam med känslorna, vilket kan förstärka de andra negativa känslorna. Så bra att du ställer frågan här, jag tror att många känner igen sig i dina tankar och känslor – hoppas att fler svarar. Det låter som om du känner just ensamhet kring de här frågorna, finns det någon i din närhet (eller samtalskontakt) som du kan berätta om dina känslor för? Någon som du tror kan lyssna och försöka förstå hur du känner, som inte automatiskt peppar dig med sådant du ändå inte kan känna igen dig i (just nu i alla fall).

 

Jo, du har helt rätt,i det du säger.

Känns som jag inte och/eller ignorerar det bra folk säger.

Anonym skrev:

Hej, Jag har nu under längre tid gått omkring bokstavligen känt ett enormt hat jämt emot mig själv. Det finns ingen logisk förklaring till varför känner så, det enda jag vet säkert är att det är som värst på kvällar och nätter eller när jag varit med vänner och dem gått hem eller om jag går hem ensam. Så jag undrar om jag är ensam om att känna så? Är jag konstig som känner så? Jag kan liksom inte se det bra i mig som andra tycks prata om.

 

Jag håller med dig. Jag är väldigt skiftar dock väldigt mycket i hur jag ser mig själv och världen i övrigt.

Men nu på senaste tiden har jag kommit in i en period av så mycket självhat. Jag är inte bra nog. Jag är inte värd relationer med folk. Jag måste bli bättre. Jag måste förändras. Jag är inte ens vacker nog.  Även när folk tycker om mig. Så känner jag typ att dom inte vet vad dom snackar om. Kanske för att jag inte alltid visar alla nyanser av mig själv längre. Rädd att förlora folk.

Du är inte ensam. Jag önskar att jag kunde se det som vissa andra ser. Så att jag kan sluta gå igenom dagar och totalt slösa bort dom i dessa känslor. Det är bara sjukt svårt. Känns inte alltid som att det är jag som kontrollerar detta heller.

Jag hoppas att du får en bra dag snart och att du får se dig själv ur ett annat ljus. Allt handlar ju ändå om perspektiv.

Kram.

Anonym skrev:

Jag håller med dig. Jag är väldigt skiftar dock väldigt mycket i hur jag ser mig själv och världen i övrigt. Men nu på senaste tiden har jag kommit in i en period av så mycket självhat. Jag är inte bra nog. Jag är inte värd relationer med folk. Jag måste bli bättre. Jag måste förändras. Jag är inte ens vacker nog. Även när folk tycker om mig. Så känner jag typ att dom inte vet vad dom snackar om. Kanske för att jag inte alltid visar alla nyanser av mig själv längre. Rädd att förlora folk. Du är inte ensam. Jag önskar att jag kunde se det som vissa andra ser. Så att jag kan sluta gå igenom dagar och totalt slösa bort dom i dessa känslor. Det är bara sjukt svårt. Känns inte alltid som att det är jag som kontrollerar detta heller. Jag hoppas att du får en bra dag snart och att du får se dig själv ur ett annat ljus. Allt handlar ju ändå om perspektiv. Kram.

 

Jag förstår vad du menar.
Jag vill bara vara tillräcklig och/eller bra nog att förtjäna min underbara extra familj jag har som hjäpt och lärt mig så mycket.
För jag när tänker på dem blir jag rädd att dem en dag skall vakna upp och tycka att inte är värd tiden och energin dem lägger ner på mig.
Kanske är det där med självkänsla som trytar, vad vet jag.

Vet bara att jag inte kan fortsätta så här för det tar kål på mig.

 

Ha en nu en så underbar kväll som möjligt.

Kram

Anonym skrev:

Jo, du har helt rätt,i det du säger. Känns som jag inte och/eller ignorerar det bra folk säger.

Det blir lite som självuppfyllande profetsia (tro om jag stavade det där rätt) som blir en ond cirkel.

Jag vill så gärna vara som andra men jag kan inte.
Jag är en tänkare, jag vrider och vänder på allt angående mig själv och allt bra folk säger om mig och det bra dem ser hos mig så det till en konstig obotbar sjukdom.

Jag är inte en av dem som kan gömma mig i massorna för något inom mig skulle känna sig så inburad även buren är gyllene så är det fortfarande en bur med självhat och annat.

Ha nu en så bra kväll som möjligt.

Kram