Hem > Forum > Arbete & Skola > Att bli utsatt för yttre stress

Att bli utsatt för yttre stress

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Läser en ganska intensiv utbildning och får flashbacks från min gamla arbetsplats när det gäller stressnivån. Det är som att lärarna kräver oerhört mycket av varje student, ganska orimliga krav, och sedan skapar det massor av stress hos oss och så är det lätt att man tappar intresset nästan att ens försöka ta sig i mål. Just nu har vi för andra gången ett grupparbete och jag märker där hur stressad jag blir av de andra i gruppen. Har fått syn på att jag kan bli passiv av stress, för att rädda min hälsa.

    Det här minns jag på min förra arbetsplats skapade oerhörda problem, tillslut. Det var som att två chefer stod och hätsade mig med stress – lade det i mitt knä – medan jag försökte stå emot men efter månader var jag så arg över det beteendet att jag blev tvär, sur och började slarva. I någon slags slutgiltig inre protest. Blev absolut inte så bra och var man inte tillräckligt kritiserad och mobbad innan blev ju detta dödsdomen. Vd:n började spänna blicken i mig. Det blev en ännu tydligare kafkaliknande stämning på kontoret. Fick verbala utskällningar oftare  – inför publik. Tillslut sade jag upp mig.

    Läste häromdagen på LinkedIn hur den där VD:n som var lite av ett skämt, skrev en kontaktannons där de sökte folk och beskrev hur arbetsplatsen är inkluderande. En oerhört trevlig arbetsplats där man kan växa, få stöd och där de håller en hög kvalitativ nivå. Blev faktiskt lite förnärmad när jag läste det. Det är så mycket arbetsmiljöproblem på den där arbetsplatsen att det bara är en tidsfråga innan bomben exploderar ännu mer (kanske det redan gjort, jag har ingen insyn längre). Minns att VD:n en gång var i rätten pga. en anmälan från en arbetstagare. Detta tyckte hela kontoret var ” så lustigt”.

    Stress är ingen bra kombination för mig. Kan i princip inte arbeta eller studera under stora påtryckningar. Jag har PTSD i grunden. Märker att det här grupparbetet har såna tendenser och det oroar mig. Jag blir liksom lätt svart/vit i mitt agerande när jag utsätts för stressoarer. Det triggar mig.

    Nu har jag börjat känna att jag kanske ska ta (unna mig) flera betablockerare som jag har hemma (jag är ju faktiskt fysiskt sjuk egentligen, men låtsas som att jag är i bra form för heltidssysselsättningar) och att det kan lugna systemet. Blir liksom aggressiv av när någon försöker hetsa mig. Jag vet inte varför. Kanske att det påminner om min uppväxt och mina två hysteriska föräldrar. Vill bara sticka och få lugn och ro under en sten, typ. Får såna enorma behov av flykt. Varningsklockorna ringer för mig nu. I det här grupparbetet.

    Var utbränd för många år sedan och det tog år innan jag blev hyfsat frisk. Förra arbetsplatsen höll på göra mig sjuk och därför vägrade jag arbeta 150 procent i veckan. Nu känner jag att den här gruppuppgiften också tar för mycket och att jag är rädd att bli sjuk av stress. Därför ringer mina klockor nu, tror jag. Det kommer aldrig vara värt att arbeta eller plugga så pass mycket att man blir sjuk. Där är vi oense. Ibland jag och arbetsgivare. Ibland jag och andra i grupparbeten. Det är nog kärnan i det här.

    Trådstartaren

    Har varit med i ett politiskt parti också på min fritid och där det var det exakt samma tendenser att man inte fick säga nej till arbetsuppgifter, utan jag fick hur mycket som helst att göra bara jag gav lillfingret. Då ringde mina varningsklockor också så jag har inte orkat vara med sedan i somras pga. det här. Alltså bristen på att man får sätta gränser. Säga nej. Välja själv. Få ha integritet. Precis det var ju problem på min förra arbetsplats också. Jag blev inte hört oavsett hur mycket jag sa att jag inte klarade av mer. Skrek ut mina gränser, både till chefer och arbetare som jag var chef för. Ingen lyssnade. Min uppväxt var så också – ett konstant osynliggörande av mina gränser. Jag fanns i princip inte. Och när jag påtalade något brukade syskon och föräldrar stirra ut genom fönstret. Usch, nu börjar jag gråta.

    Trådstartaren

    Igår blev det otrevligt i gruppen. Fick en såndär isande känsla. Hemskt. Jag tog illa vid mig och ville avsluta mötet på zoom. Höll på börja gråta. Sade det ju inte rakt ut, försökte också mörka hur jag tog deras plötsliga aggressiva beteende, men det märktes nog att jag blev ledsen. Den tredje personen tror jag såg det. Sov på saken och drömde hela natten om en liten kvinna med sadistiska tendenser som försökte fånga mig. Kanske det symboliserar en i min grupp. Har läst massor om mobbing, när det kan uppstå osv, och läste där någonting om att en strategi när man är i en grupp som känns obehaglig och med elakheter (sådan är min grupp nu) kan man försöka hålla låg profil eftersom det bara är en tidsfråga innan man är ute ur den kontexten. Mitt ”tidigare jag” hade försökt prata med de i gruppen, lägga saker och ting på bordet, rensa luften, men efter mina tidigare erfarenheter av mobbing på arbetsplatser och hemma har jag börjat lära mig att ta ett kliv tillbaka. Avvakta. Läsa av de andra. Inte visa känslor. Det stod i en av texterna som jag har läst att man ska agera så. Det står att känslor kan man visa för folk man känner. Inte andra. Blev ett trevligare möte idag. De försökte bjuda till, tror jag. Eller jag vet inte. Kanske. De tror säkert också att jag är ”glad igen” nu. Men det är jag absolut inte. Jag glömmer aldrig såna här mobbingfasoner. Jag låtsas tycka om dem, men precis som under uppväxten tittar jag på de och känner besvikelse, förakt och ilska. Men jag visar inte det. Tycker det i gruppen kändes just som att ju mer man försökte ”tala ut” desto värre blev det. Exakt så tyckte jag det var hemma och på fd. arbetsplatsen också. Det var som att kasta ved på elden. Får väl se detta som ett experiment där jag testar att hålla ”låg profil”-  försökte hålla mig under radarn. Bara göra som jag blir tillsagd. Le (ett falskt leende vill jag starkt understryka).

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.