Att behöva jaga vänskap

Det är en spännande tråd och ämne detta, tycker jag!

Känner inte riktigt egentligen igen mig i att jaga vänskap eller vara den som håller vänskapen vid liv. Tror jag tillhör den kategorin som i stället övh inte inleder relationer med folk. De fåtal vänner jag har är sådana som jag skaffade mig på typ dagis upp till gymnasiet, eller vuxenutbildningar. Tycker dock det finns något oförståeligt i att inte ha nya vänner på ålderns höst. Eller nya personer som kommer in i ens liv på riktigt.

Folk verkar väldigt sociala och träffar på alla möjliga människor som de inleder bekantskap eller vänskapsrelationer med. Det här tycker jag även sträcker sig till kärleksrelationer. Tycker inte att jag blir lämnad eller jagar någon direkt, det orkar inte jag med, men däremot känns det helt omöjligt att hitta krafterna och anstränga sig till att släppa in nya personer i sitt liv och som det visar sig fungera med.

Jag tror jag är rädd  för “nya människor”. Många är lite otäcka på något sätt. Är det värt det? Tänker jag ofta. Blivit bränd för många gånger, antar jag. Alltså inte i att bli lämnad utan snarare att det spårat ur förr eller senare. Typ att den andra blivit elak eller gjort helt oförlåtliga grejer. Vissa personer verkar för sjuka för att man ska kunna ha normala relationer med dem. Det tycker jag är det problematiska. Hur vet man vilka som inte kommer skada en? Då menar inte jag någon liten sårande kommentar utan jag menar när någon plötsligt börjar psykisk misshandla en eller beter sig extremt svinigt.

[Azure Jageko]

Jag blev glad av att jag gick in på den här hemsidan. För att jag hittade denna tråd. Det jag läst i denna tråd har satt ord på tankar jag har men inte riktigt vet hur jag ska uttrycka. Jag ser ett mönster i mitt liv och det är just det att i varje ny epok av mitt liv har jag socialiserat, fått nya vänner, sen passerar tid och dessa vänskapsrelationer rinner ut i sanden. Ibland för att fd vännen går ut ur mitt liv eller att jag går ut ur dennes liv. Troligen för att jag sätter en så låg ribba för hur jag behandlas i vänskapen.

En sak jag vill försöka sätta ord på och bara skriva av mig om är just vänskapen mellan killar. Jag är kille och har i princip hela mitt liv fått höra av andra killar att jag ”övertänker”. Givetvis har jag också hört detta av tjejer, men främst av killar som jag ansett vara mina vänner. Detta är något jag länge accepterat att få ta emot som råd, men det hjälper för mig inte alls att höra den feedbacken. Liksom det sätter käppar i hjulet åt båda hållen. En lose-lose situation. För mig blir jag bara mer frustrerad och förvirrad och tänker att det jag tänker är inte något som jag bör tänka. Inte något jag bör fundera på. I vissa fall är det faktiskt bra att vara eftertänksam. Det är inte en negativ egenskap att ha. Men det är så det känns. För den som säger till mig att jag ”övertänker” ser jag två scenarion:

– Antingen förstår personen min oro men orkar inte ta sig an att formulera ett svar.

– Eller så förstår inte personen min känsla och skyddar sin integritet genom att säga att det är jag som ”övertänker”.

Liksom i vänskaper killar emellan har jag kommit fram till att det aldrig är någon som vill vara dummast, men inte nödvändigtvis alltid någon som vill vara smartast. Att vara dummast innebär att personen är ”the butt of the joke” eller hur man säger på svenska. Den som tar alla nedlåtande kommentarer. Den som blir förlöjligad av att fråga, när den som förlöjligar kanske inte ens förstår varför jag ställer frågan.

Okej jag stannar där och nu har jag skrivit av mig lite om det. Skönt. Tack. Jag känner att det bubblar av ilska inombords av att tänka på det mer. Så jag fortsätter inte. För jag skulle nog kunna skriva dubbelt så mycket mer om det här men jag jagar upp mig. Kanske är det för att jag är kille och aldrig riktigt lärt mig att hantera mina känslor som att jag behöver manifestera i texten jag skriver löpande att sluta skriva om det mer. Det är en väldigt transparant avbildning av det jag tänker på detta i alla fall. Jag skulle bara kunna sluta skriva liksom. Men nu vet jag inte riktigt hur jag ska knyta ihop den här texten. Kanske genom att lyfta att denna vänskapsdynamik inte är unik bland killar, men jag tror ändå att den sker främst (eller sämst) bland killar. Liksom attityden att vara den som är ”bäst på att vara sämst, men fortfarande bäst”. Alltså den mest våghalsiga, modiga, spontana ofta är den som tar kommandot i en vänskapsgrupp med killar, inte nödvändigtvis den smartaste.

Jag är likadan. Övertänker – som andra kallar det. Men ärligt talat så tror jag att många inte orkar tänka särskilt mycket, de vill mest ha det lättsamt och roligt.
Inte för att man inte kan ha roligt trots eftertänksamhet men det tycks vara den uppfattningen människor har, att bara för att man tänker lite mer än vanligt så är det automatiskt djupt och kanske deppigt.
Det är energikrävande såklart men jag intalar mig att vi alla bara är olika sorters personligheter helt enkelt.
Vad är det som gör dig så arg Azure Jageko?

Som trådstartaren skrev så sitter man ensam trots att man ständigt får höra hur smart, rolig och empatisk man är osv. Jag börjar tro att jag helt enkelt möter fel sorts människor.
Kanske är det någorlunda lika man måste vara för att det ska vara hållbart i längden eller om det ska klicka på djupet?
Och dessa människor är ju oftast såna som jag, som kanske inte hörs och syns mest utan faller lite i skymundan vilket gör att de som gärna talar om för en hur de uppfattar en är den mer utåtriktade typen som inte matchar mig egentligen.

Så hur möter man de människorna?
För min del tror jag det handlar väldigt mycket om uppsökande uppmärksamhet. Visat intresse eller tålamod kanske. Och ska jag då vända det utåt så är det alltså de tysta typerna jag ska prata med, de som tittar ut i luften och ser ut att vara någon helt annanstans i tankarna?

[Pink Qytude]

Hej!

Upplever att föreningslivet är ett vettigt alternativ. Speciellt om man har barn. Blir en lite kravlös början på kanske en ny vän eller vänner med tiden om man engagerar sig. Tror tyvärr merparten av folk är väldigt uppe i sig själva istället för att ta sig tiden med relationer…

<3 Det låter sårande att få höra att man övertänker. Snarare är det väl att man har mycket tankar kring något som berör en och som man gärna vill dela med andra? Tycker också att tänka mycket generellt är ett sundhetstecken. Tyder väl snarare på högre intelligens. Det är väl isf bra mycket knäppare att människor som tänker extremt lite inte blir liksom tillrättavisade i det. Om man ska vara den som är den: Börja tänk för bövelen. 

Hänt mig en gång att en lärare sa att jag såg ut att tänka för mycket. Då var jag ju också jävligt deprimerad när han sa så. Då tyckte jag iofs att det var bifogat. Det behövdes att jag skar av mina tankar. Bröt mönstret. Men det är definitivt något helt annat än att av kompisar få höra att man övertänker. Jag tror jag fått höra att jag överanalyserar för mycket. Att allt inte “måste analyseras”. Det tycker folk heller inte alltid om. Vissa gör det. Älskar det. Andra vill inte se det från fler perspektiv utan blir just trötta eller tycker det är för ansträngande. De hakar inte på. Sina egna problem däremot vill de gärna få dissekerade 😉

Själv tycker jag det är extremt svårt att se världen utan att försöka förstå den. Inom universitetsstudier går det ju oftast ut på att utveckla sitt tänkande. Det är själva kärnan i vad man övh pysslar med där. Blir ju konstigt då om man i sociala sammanhang ska göra sig dummare än vad man är. Be folk tänka mindre? Det är ju jättekonstigt. Smarta människor höjer ju kvalitén!

[Azure Jageko]

Först och främst tack Olive Qigyte för svaret jag ska försöka svara på frågan om min ilska.

Ja, jag tror att när jag upplever att mina vänner inte förstår mig så blir jag arg. För att jag tror på deras förmåga att kunna förstå mig. Jag ser de som lata i att de inte försöker mera. Kan bara instämma Red Simyna och tack för att du beskrev det på sättet du gjorde. Precis så är det! Jag blir jättesårad av att de säger att jag övertänker. De förstör förtroendet de fått av mig för att jag öppnar upp mig.

Men mer om ilskan. Jag är rätt tjurig men visar det nog rätt sällan. Vet ju inte hur jag verkar utåt jag har bara mina ögon men av vad jag får för respons av min omgivning så tror jag att jag är rätt otjurig. Lite tvärtom jag tror jag försöker alldeles för mycket att bli omtyckt. Vilket leder till att människor tror att de förstår mig. Där har vi det. Det gör mig så arg att jag skriker i kudden. Att folk antar att de vet eller förstår vad jag känner eller tänker. Främst angående känslor.

Det känns som att jag behöver stå ut. Bara ta emot kärleken. ”Tänk inte så mycket mer.” Om jag tycker att alla är idioter är ju att det är jag som är idioten själv. Men ärligt efter att läst ditt, Olive Qigytes, svar så känns det så bra bara. För så kan det faktiskt vara bara att jag umgåtts med personer som bara inte passar med mig egentligen för jag med mitt beteende umgås med ”utåt”-personer. Vill inte säga extrovert/introvert. För alla är väl båda egentligen? Men klart vissa söker efter att bara umgås för umgåendets skull. Kanske.

För att jag kan ju endast utgå från mig själv. Jag tror jag försökt för hårt att hålla i vänner. Good riddance. Borde jag tänka. Men jag saknar dem. Liksom jag blir så arg av blotta tanken att någon av de skulle säga ”men varför säger du bara inte som det är som du känner”. Ett exempel. En vän (eller bekant) till mig sa ”ta inte dehär fel”. Oj vad arg jag blir av detta. Vad är fel? För i själva verket kan han manipulera det jag säger efteråt hur han vill. Om han inte håller med det jag säger kan han säga ”men nu tog du det ju fel”. Uppenbarligen vågar jag inte säga vad jag känner pga dig. Så blir han defensiv om jag försöker säga detta. Orkar inte.

Ilska är nog den jobbigaste känslan också. Ledsen, apatisk, sur, frustrerad, irriterad, alla dessa känslor kan jag genomlida och ändå fortsätta fungera. Ilskan gör att jag stannar upp och inte kan göra något annat. Det är som att jag fäller krokben för mig själv också. Jag blir arg av vännens potentiella svar ofta redan innan jag hinner säga det jag vill säga. Så när (om) vännen säger det jag tror tappar jag det helt. Skrika har jag gjort ibland pga ilska men jag är rädd för att jag kommer börja slåss ibland. Jag vet inte hur jag inte börjat slåss ibland när jag tänker tillbaka.

Ja jag vet inte hur jag ska avrunda så slutar där. Tack för att ni läste min text. Denna och/eller den jag skrev innan.

Jag känner igen den där ilskan från förr. Det jag kommer att tänka på är känslan av att ingen egentligen känner mig. Det spelar ingen roll hur “bra” vänner man är men så länge de inte engagerar sig i ens “övertänkta” tankar så kommer de aldrig fullt ut vara den där “bästa” eller “bättre” vännen.
De är bara folk man verkar stå ut med för att slippa vara ensam.

Jag är inte arg nu. Men antar att det är för att jag inte har någon överhuvudtaget att vara arg på.

[Indigo Gomijo]

Tack för intressanta inlägg. Viktiga tankar.

Även jag har en tendens att övertänka / analysera. Blir ibland påmind om att jag faktiskt inte alltid mår bra av att analysera allt i detalj.  Jag är en analyserande människa men att begära att folk ska förstå mig fullt ut kan jag inte göra. Förstår stundtals inte ens mig själv och vart jag vill komma med mitt tänkande.

Känner att min inställning till mitt tänkande har blivit mycket bättre de senaste åren. Umgås idag enbart med människor som jag känner är rätt i mitt hjärta. Människor jag inte får ont i magen av att träffa. Människor som accepterar att jag är en tänkare men även kan säga till mig att stanna upp i  mina  tankebanor

Blev förr besviken på de Människor jag upplevde inte förstod mig.

Min känsla är att ingen människa kommer någonsin förstå mig fullt ut. Innerst inne är man alltid ensam vilket stundtals kan vara tungt att bära.

 

 

 

 

 

 

Azure Jageko,

Tänker litegrann på det du skrev om att ta emot kärleken, stå ut. Det låter inte som att dessa kompisar gör såhär av kärlek. Utan där det provokativa är just att de egentligen är förmögna till att lyssna till vad du säger, ta in det, ge en respons, men så väljer de det andra alternativet att kritisera eller säga något ofördelaktigt om dig i stället. Jag tänker ofta i vissa sammanhang på det att människor kan omöjligt vara så kassa som de emellanåt utger sig för att vara. Det måste finnas betydligt mycket mer innehåll i folk. Jag har också lite vettiga kompisar som är mer än kapabla att använda huvudet också, och de gör ju det med. Man blir inte besviken. Sedan finns det andra som också håller på sådär att de är snåla som in i helvete i sin respons till en. Säger istället något taskigt. Damned if you do, and damned if you don’t. Man kan aldrig göra rätt. Jag tror inte såna personer vill än väl, ärligt talat. Jag tycker inte det låter som att du har särskilt trevliga kompisar. De är ju passivt aggressiva, är de inte det? Kanske lite också gaslighting att de försöker förvirra dig? Skapa en dimridå?

[Azure Jageko]

Olive Qigyte, allt du säger är på pricken vad jag känner också. Oengegemanget från deras sida gör att vänskapen aldrig ”levlar upp”. Det är en väldigt intressant och rakt av rolig tanke att folk bara går omkring och är endast bekymrade om sig själva. För så är det ju! Vänskaper finns därute där ingen ens försöker lära känna varandra. Är den ens mer ensamt att bara inte umgås då? Alla är ju givetvis inte alltid så men påriktigt är det ens någon idé att försöka. För försökt har jag gjort.

Red Simyna, både ja och nej givetvis är det ju det jag befarar. Att de sen dag 1 inte velat mig väl och allting är en fasad. Men precis som du säger är ju en människa mer komplex än så. När ska man sluta leta? För det går och hitta bra sidor hos alla gör det inte det? Är det deras oförmåga att förstå mig och ovilja att se deras misstag lathet eller förstår de bara inte och kan inte hjälpa det? Gaslighting och manipulering är odiskutabelt inte okej och jag känner verkligen att jag har belägg pga detta att bara helt säga upp kontakten. Men det gnager i mig liksom att jag verkligen tror att de kan se dehär om de bara lyssnar. Jag önskar att jag kunde slippa bli arg av deras responser. Liksom om jag bara kunde sätta min integritet åt sidan för ett tag och ge de en ärlig chans att förstå i alla fall. Men skulle jag klara av att motstå känslan att stå upp för mig själv? Jag vet inte.

Indigo Gomilo, skönt för dig att du har vänner som du känner respekterar dig. Jag ifrågasätter dock om jag någonsin fått en tillsägelse av någon att stanna upp i mina tankar och känt att det hjälpt. Det är lite som ett korthus. Om jag stannar upp blir jag mer förvirrad och kommer ingen vart. Även känner jag att mitt problem är just att jag förväntat mig för mycket. Men hur lite kan man förvänta sig från sina vänner? Räcker det med att de dyker upp? Ibland? Givetvis håller jag med om att man på ett sätt alltid är ensam och inte kommer bli förstådd till 100%. Men det tycker jag inte att jag begär. Ensamhet är ett så konstigt begrepp måste jag säga bara också. För du kan ju alltid gå in på en hemsida (som denna) och skriva av sig. Det finns andra sätt liksom. Nu till exempel känner jag mig väldigt oensam. Jag tror typ att det går att uppnå fullständig oensamhet själv. Men livet är roligare att dela med andra.

Jag tror något är rejält fel i vänskapsrelationer när man reagerar så starkt på sådant de gör att man vill slåss.

Har tidigare haft exakt såna känslor med människor i mitt liv som jag sedan med lite distans insett visat sig vara toxiska. Även om sådana personer har förbättringspotential kan man ju drivas till vansinne under tiden. Är det värt det, är väl frågor som man kan behöva ställa sig? <3

Man märker även när du skriver hur du blir lugnad av vissa kommentarer. Det säger också något om hur relationer och samtal kan pågå, vara och landa i en. Påverka en annorlunda. Det finns hopp i det.

För egen del har jag på senare år blivit observant på när jag blir upprörd. Tidigare påstod ju folk att man reagerade kanske på skitsaker så jag lyssnade inte riktigt på mina egna reaktioner. Idag vet jag att jag blir inte arg för “ingenting”. Jag menar, varför skulle man bli det? Det är också magstarkt att påstå. Som att man inte kan lita på sina egna sinnen och sitt eget omdöme. De ber en i princip att sluta bry sig om sig själv. Att man inte är viktig och har något vidare värde.

Tänker även på de som säger att man är “överkänslig” när de precis gjorde något taskigt. Att det är väl någon tvillingkategori till att “övertänka”. Någon gör en först förvirrad och sedan menar på att man tänker/analyserar det för mycket. Det är väl lite härskarteknik-varning.

Jag hoppas du hittar en bra lösning iaf! Du verkar vara på väldigt god väg.

Den där “du blir arg för ingenting” eller “du är så känslig” gör mig riktigt förbannad. Det räknas nog rakt av som härskartekniker, de försöker kontrollera situationen för att dom tänker då fan inte ändra på sig, vi ska bara ta emot vad de tycker att de har rätt till att säga.

Hellre ensam i mitt eget sällskap än ensam med andra. Men jag tror inte man ska ge upp så lätt på folk, samtidigt så tänker jag att om de skapar känslor som ilska osv så finns det belägg nog att avsluta relationen. Eller? Kanske finns olika sorters ilska att ta hänsyn till? Hur många chanser ska man ge folk?

Bryter vi ned känslan ilska är det väl egentligen mest rädsla?