Är det fel att vara UNG och vilja ha vänskap i enbart äldre ålder?

Hej Mind Forum.

* Är det fel att vara UNG och vilja ha vänskap i enbart äldre ålder?

* Blev avvisad/ratad av min f.d. vän pga hennes dotter tyckte att det var oerhört märkligt att hennes mamma i 64 års åldern träffade en ung man i 33 års åldern.

* Vad är det för fel om man har ett medmänskligt hjärta åt en äldre människa oavsett ålderskillnader/nivå?

* Jag saknar att prata sååå med henne och hon gjorde mig lugn plus att hon var en oerhört trevlig människa…

* Jag fick kännslor för henne och visste att jag aldrig skulle kunna ens visa och sägs något överhuvudtaget alls för då får jag inte ha kvar henne som vän som nu iallafall har skett fast per mailbrevsvägen ifrån hennes sida efter jag frågade VARFÖR vi aldrig kan träffas/ses som vi förut gjorde. Jag var sååå rädd att ens fråga henne (pga hon har genomgått cellgiftsbehandling och strålningsbehandling pga bröstcancer) ovanstående frågor och gjorde detta i början av denna veckan. Sedan gick jag i tusen bitar i Onsdags och har sedan dess bara gråtit timme ut och timme in. Mina ögon är totalt förstörda plus att kroppen värker sååå…

* Jag vet på förhand att jag kommer inte komma över detta, det är jättetufft pga mitt fotografiska minne jag lever med.

* Är det någon i detta Mind Forum som har några förslag på vad jag ska göra, tänka även fast jag har lång erfarenhet pga är utbildad flera gånger om inom psykiatri, psykologi och övriga områden?

Vem är det som förbjuder er att träffas? Dottern eller modern som du gillar?

// kram

Anonym skrev:

Vem är det som förbjuder er att träffas? Dottern eller modern som du gillar? // kram

* Det är hennes Dotter som inte alls vill att vi ska fortsätta träffas pga den stora åldersskillnaden.

* Hon, alltså min f.d. vän låter det som att hon måste respektera hennes dotters vilja och jag läggs i papperskorgen så känns det, är en ordentlig man som har totalt gått under jorden/isen och blivit så deprimerad av min f.d. väns mailbrev.

* En sak som jag verkligen vet om är att ORD har en oerhörd påverkan på människors liv och hur man kommunicerar mellan varandra/mellan 4:a ögon eller flera vänner tillsammans etc och just nu känns det som jag var absolut INTE människa överhuvudtaget alls och att jag skulle enbart ta mailbrevet som vilket mailbrev som helst med dessa ord-meningar men jag vet absolut INTE alls hur jag som har fotografiskt minne ska kunna vända på nytt blad och gå vidare efter detta känns sååå oerhört jobbigt…

* Bara fortsätter att gråta och ser svart…

Ja det måste vara tufft att bli bortvald.  Jag tror att man ska tillåta sig att sörja det man förlorat – och du har förlorat något betydelsefullt. Det är sunt att sörja och fortsätt att skriva för jag läser allt du skriver och kommer att svara eller fråga när jag tycker det behövs – forumet är ett bra ställe att vara själsligen naken på eftersom det inte finns någon som vet vem du är eller var du bor.

Stor Kram

Har fått svar via Mind;s Självmordslinjechatt att jag inte skulle ge upp hoppet än både LIVET men också vänskapen men hur ska man gå vidare är den absolut jobbigaste frågan och spelar upp flera gånger den ena bilden i mitt s.k. fotografiska minne och är sååå oerhört jobbigt att se min vän och vet inte ut eller in hur jag ska gå tillväga… Har en vän som är också är arbetskollega med denna f.d. vän… Jag har gått en jättelång promenad på sena e.m./kvällen och tänkte bara svarta tankar och vågade inte ens gå till Kyrkogården även fast jag ville dra mig åt detta håll… Bara dö, för att bli av med mitt fotografiska minne för jag ser henne hela tiden, denna underbara kvinnan jag verkligen bryr mig som vän… Tårarna kommer…

Ja du verkar vara full med sorg och då känns det förjävligt helt enkelt. Självmordslinjen har nog rätt – du kommer att få liv som är värt att leva men det kommer ju inte se ut som det gjorde med henne. Du kan ju inte styra andra människors val eller hur? Du kan inte styra att hon valde att lyssna på sin dotter eller hur?

Hur påverkas du av den här vännen som är arbetskollega med din kärlek?

Promenader är bra – jag har gjort många i mina dar – det är bättre än alla andra alternativ. För skrivande och rörelse får distans till det man känner.

Nyfiken fråga – varför är du rädd för att gå på kyrkogårdar? Själv har jag gått många timmar och tittat på stenar när jag velat tänka. Att gå på kyrkogården kanske rent av hjälper dig att sortera dina tankar.

Men låt din sorg ta tid – för själsliga sår tar tid att läka – men du kommer att kunna hantera det med tiden.

KRAM

Jag vänder på frågeställningen: Oavsett vem jag nu har haft Mind forum konversationer med undrar jag hur tror ni oavsett det är att leva med “fotografiskt minne” det är verkligen på både gott och ont och nu känns det som ALLT är på den sidan, alltså på den ONDA sidan och därför ser jag enbart svart… Jag har inte alls skrivit av mig inom Mind Forum som jag gjorde via chattkonversationerna under den gångna helgen som nu varit, jag skrev av mig något oerhört till s.k. Mind Volontärerna där. Jag har berättat mer för Mind Volontärerna än här på Mind Forum pga enorm rädsla att för många människor/personer dömmer mig… Jag har gjort sååå mycket åt min f.d. vän jag nu aldrig kommer få möjligheten att få säga det jag tänkt säga och känns sååå oerhört jobbigt inombords att jag inte får nu säga något även fast den Kvinnan/tjej/dam jag chattkonvera med igår Söndag och var Mind Volontär verkligen sa något helt annat än din Mind Forum konversersationssvar vet jag snart inte ut eller in även fast jag fullständig ser och förstår dina meningar fullt ut… En annan sida av myntet av hennes dotters krav som reflekterades igår var att det kan ha med att dottern tror jag vill enbart åt mammans pensionspengar och jag är absolut inte alls sådan person/människa, jag har tagit hand om min kära mormor som gick bort i obotlig smärtsam cancersjukdom. Denna f.d. vän var min mormors Överläkare. Och nu hoppar jag långt fram; Orsaken till att jag är jätterädd att gå till en specifik Kyrka och som också har en intilliggande Kyrkogård är både pga min f.d. väns man ligger där och jag har ALDRIG fått chansen att säga att jag har haft onaturliga kontakter med hennes man i mitt hem flera gånger under hösten 2017 och ser honom i mitt fotografiska minne flera gånger om dagen… Allt är en plåga för mig men vet inte vad jag ska göra… Den andra orsaken är att jag verkligen försökt få enbart komma till kvinnliga kyrkomedarbetare som t.ex. präst / diakon för själavårdssessioner att tala ut men ingen mailsvarsresponds, är jag en man som enbart ska genomgå tuffa händelser i livet hela tiden jämt och ständigt än att få uppleva någon form av lycka i livet t.ex. det jag saknar mestadels är så pass enkelt som en kram eller två. Jag tänker absolut inte på sex överhuvudtaget i första hand och vill inte ens detta av andra orsaker… Det jag också saknar är så pass enkelt som en puss på kinden men allt känns så långt borta och dessa kramar och pussar söker jag från EJ / INTE någon anhörig överhuvudtaget alls, enbart ifrån någon man ev. vill vara med eller bli ihop med etc… Jag vet att jag nu inte har svarat på alla dina frågor, förlåt mig men de kändes för tuffa att svara på. Jag ska ev. träffa hennes kollega som är också min vän och prata ut om detta som inträffade förra Onsdagen, alltså jag inte får träffa henne mer pga dotterns vilja etc. Önskar dig en fortsatt trevlig Måndag oavsett om jag pratar med en kvinna eller man i Storstockholms olika kommuner eller någon annanstans i vårt avlånga land Sverige…

Hmm som jag tolkar din text så har du helt normalt behov av fysisk beröring – det är verkligen kämpigt. Jag tycker att du gav ett bra svar varför du är rädd för kyrkogårdar.

Har du ett perfekt fotografiskt minne – jag minns själv allt i bilder men har inte fotografiskt minne så att jag ser exakt vad som skrivits i en text.

Jag uppfattar att du skriver om flera saker

1. om din saknad efter din vän som du upplever sagt upp bekantskapen på grund av ålderskillnad

2. om att du saknar närhet till kvinnor

3. att du har parapsykologisk förmåga och har någon slags kontakt med din väns döda man

4. att du har tagit kontakt med självmordschatten för att du mår dåligt och haft en lång chattkonversation med chattvolontaren

5. att du mår riktigt dåligt just nu

Har jag förstått dig rätt?

God sen f.m. igen här på Mind Forumet.

Ja, har för bra fotografiskt minne om du frågar mig, jag ser exakt vart jag stått i trafiken oavsett lokaltrafiken eller egen bilkörning, vilka människor jag ser runt om mig på stan, allt registreras, jag ser både döda och levande patienter ifrån den Palliativa avdelning där min mormor dog. Jag t.o.m. pratat/pratar med döda patienter fortfarande då och då när de dyker upp i mitt hem plus att jag ser dem fortfarande i mitt fotografiska minnes hårddisk som inte går att bara byta ut… Kort sammanfattning om mitt tuffa fotografiska minne…

Du slog huvudet på spiken och gjorde en oerhört bra analys på hur jag tänker, mår och saknaden till fysisk kontakt med någon kvinna… Det jag nu saknar fruktansvärt är vänskap och få bara sitta t.ex. fika/lunch/middag etc eller ta en långpromenad med en vän, det är något jag högt värderar och nu när jag är för UNG och tydligen en person/människa som INTE är värd att ha en god vänskapsrelation oavsett åldersskillnad/nivå och drar mig helst till äldre pga ser dem mera erfarna och har ett mognare sätt att uttrycka sig i ord plus att jag söker mig till personer som har ett stort ordförråd än personer som säger ett ord jag absolut INTE alls gillar, indirekt hatar och är; “Liksom” som har blivit en oerhört våg hos unga barn, ungdomar och t.o.m. vuxna… Skolan måste bryta denna förskräckliga ORD-trend innan vi snart inte har någon/ra som har s.k. bra ordförråd på sig så att säga… Nog om det.

* Igår sena e.m. gick jag en jättelång promenad som sagt i Kommunen och åt en stadsdel och när jag sedan gick tillbaka fast i denna vackra stadsdel gick jag en omväg, först förbi Begravningsbyrån och sedan förbi församlingshuset (som inte vill svara mig per mailbrevsvägen) och efter de huset/fastigheten kommer både den praktfulla Kyrkan som är sååå oerhört vacker när den är upplyst på kvällarna/nätterna och runt om denna kyrka ligger själva kyrkogården. Jag har som sagt stått vid min f.d. väns mans grav både ihop med henne och städat graven men också när hon skulle resa bort tagit hand om att rensa ogräs, kratta graven, tända nytt gravljus och sedan stått där och faktiskt pratat med honom som jag fick göra och frågade om hennes tillåtelse och hon tyckte det var sååå omtänksamt och inget konstigt med detta även fast jag är inte släkting/anhörig till dem men det är detta jag inte fått möjligheten / chansen att få prata med min nu f.d. vän. En dag för bra tag sedan år 2016 på våren innan sommaren skulle ta fart så fick jag för första gången gå ihop med henne till hennes avlidne man och var sååå påfrestande på mitt psyke pga innan jag ens närmar mig graven förstod jag att han ville tala med mig och säga saker till mig. Hon undrade följande t.ex. vad är det och sa mitt namn och hur mår du osv??? Jag orkade inte säga något alls men höll god min och hjälpte henne med att göra graven vacker och ren och snygg inkl. nytt gravljus och sååå klart tänd… Han fortsätter att prata med mig och frågade mig hur mår min fru, säg åt min fru att jag vill att ni ska ha en bra vänskap och han har fortsatt med övriga svar och frågor plus vad han själv vill ha sagt osv… Den dagen jag själv skulle på våren 2016 gå på uppdrag av henne när hon var bortrest under hela helgen och jag fick bo kvar i deras gemensamma bostadsrättslägenhet i s.k. bostadsrättsförening som en gammal skola har byggts om till detta. Går ner enda från ovanstående byggnad på en sen e.m./kväll och hör honom redan innan jag ens har kommit till graven. Jag står vid honom och sedan pratar han fullt ut om allt möjligt mellan himmel och jord inkl. vilken kärlek han har/hade till sin fru etc och sedan går jag i bitar och bara gråter även fast jag fullföljer att sköta om hennes mans grav denna dag och helg. Gick efteråt och satte mig och det bara fortsatte att forsa tårar ifrån mina ögon. Satt och tänkte ska jag klara att prata om allt detta som inträffade nu i stundens allvar, det var sååå påfrestande på mitt psyke… Satt bara där ett bra tag och tänkte på både vad han hade sagt plus min bortgångna kära “Underbara Söta” mormor Inga-Britt och satt nära s.k. kylhuset som kyrkan har för de döda inför begravningen/minnesstund och lik/bårtransporter till övriga kyrkor och krematorier i länet etc… (Kylhuset är för förvaring av döda pga kroppens förruttnelseprocess har redan påbörjats inför begravning/minnesstund eller vidare bårtransport t.ex. till övriga kyrkor eller till Krematorier t.ex. som här inom Stockholms Län. Här låg min kära mormor i hennes kista en kort period först inför självaste Minnesstunden och sedan till slutdestinationen; Krematoriet och sedan absolut slutdestination där min “underbara söta” mormor ligger på en ort där sina föräldrar ligger, alltså en familjegravsplats…) Gick sedan en liten stund runt på kyrkogården och läste på gravstenar och blomsterarrangemang för nyligen döda etc… Och sedan tillbaka till hennes/deras gemensamma bostadsrättslägenhet och gjorde ordning någon form av micro-mat och var totalt utpumpad efter detta och försökte sova tror om jag inte missminner mig helt… Sedan hände det nattlig besök i deras lägenhet ifrån hennes man som ville prata med mig igen och jag har inte heller sagt i detalj men det har verkligen varit påfrestande på flera olika plan för mig men jag har enbart velat vara en god medmänniska och en snäll vän och nu är allt åt skogen… Jag mår verkligen inte på långa vägar bra efter denna s.k. “AVVISNINGEN/RATNING” som känns enbart åt dödens väg… Har pratat imorse med min mottagning och ev. ska få tala med en person jag har förtroende för, återstår att se. (Berättade om “Mind” som de tydligen ej har hört talas om…) Ska försöka gå en promenad pga viktig post att hämta ut även fast jag personligen inte känner för absolut inte ett dugg… Har hög självmordstankar etc… Önskar dig en fortsatt trevlig Måndag e.m. / på återseende… Kram på dig också oavsett om jag nu pratar med en kvinna eller man någonstans i Stockholms län eller övriga delar av Sveriges olika kommundelar…

Jag hänger här just för att det är anonymt – det är enklare att prata med folk om man inte behöver avslöja vem man är eller var man bor- Det ger mig känslan av frihet på ett annat sätt än RW (real world).

Berättar du för folk om dina paranormala upplevelser? Vad säger din mottagning om dem?

Jag surfade runt här lite och hittade det här – stämmer det in på dig?

Kris och krisreaktion

 

God f.m. här på Mind Forumet.

* Vill TACKA för att jag fått möjligheten även fast jag personligen inte känner dig och vet något om dig och gör ABSOLUT ingenting att du vill vara helt anonym som du berättade om på ditt egna sätt att uttrycka dig här, det har varit sååå skönt att få prata via text i detta Mind Forumet med en helt främmande person/människa.

OBS!!! Det jag berättade för dig i min ovanstående tråd igår 180226 ca kl; 12:46 var inte alls på långa vägar allt som inträffade vid dessa Kyrkogårdsbesök både ihop med min f.d. vän, det första gången jag hade gått med på att gå till hennes mans grav plus den gången jag gick under hela helgen på uppdrag av henne när hon var bortrest… Jag utelämnade en hel del pga är jättetufft att bara prata om allt man hör och ser som inte vanliga människor inte gör etc…

Åter till dina frågor;

* Ja, för vissa har jag gjort det, att berätta om mina oerhört påfrestande “paranormala upplevelser” t.ex. min mamma och min moster men inte orkat berätta vartenda s.k. ALLA detaljer så att säga för jag får på mig sååå mycket information/upplysning på kort tid som dessa händelser på dessa kyrkogårdsbesök våren året 2016… Därför är jag livrädd att gå till Kyrkogården pga är ganska säker på att han kommer återigen försöka få kontakt med mig. Senaste var i mitt egna hem under hösten 2017, alltså denna höst som varit.

* Detta med paranormala upplevelser har jag inte födds med, det absolut märkliga med detta är att det startades under min mormors sjukdomstidsperiod och därför varit oerhört påfrestande på mig och mått sååå pass dåligt att jag har flera gånger kräkts blod rakt ut fast inte vågat öppet visa hur jag egentligen mår och härdat ut väldigt länge, alltså under nästan hela hennes vårdtider, alltså min mormors sjukhusvistelser på olika sjukhusavdelningar etc och sedan både i hemmet (ASIH / Avancerad Sjukvård i Hemmet) eller där hon gick bort på den Palliativa avdelningen. Jag åkte ifrån eller vid Sjukhusområdet om t.ex. tog en sen kvälls/nattpromenad i smyg och kräktes färskt blod och mådde verkligheten skit då… Redan på Palliativa avdelningen såg jag min väns man hur han mådde även fast vid då inte kände varandra så bra och vissa frågade hur jag mådde etc, jag höll återigen god min och sedan när jag en dag mådde ännu sämre och t.ex. sitter och Överläkaren går förbi känner jag hans närvaro och visste då redan att han hade gått bort i en svår sjukdom i deras gemensamma bostadsrätt… Har inte vågat säga något till henne om mitt onaturliga kommunikationssätt med honom plus övriga patienter som gått bort plus de levande runt på denna avd.

* Senare när jag fick mer tid till mig själv fast egentligen inte tid för mig själv, låter väldigt konstigt men är pga tänker på andra istället än mig själv… La ner mycket tid på att löpa, springa på mina favorit ställen i Stockholm med omnejd. Där kräktes jag många gånger utan någon visste hur jag mådde och vågade inte säga till någon alls även fast jag då hade min f.d. vän och var väldigt nära henne då. Och känns sååå extra tungt att bara lämna allt och s.k. “GÅ VIDARE” som känns totalt omöjligt och både drömmer om att ligga begravd nu pga denna Avvisningen/Ratningen som jag fortfarande mår sååå skit av…

* Stod i Duschen igår kväll efter varit ute i Snölandskapet och höll på att kollapsa / svimma pga får en helt färsk / ny syn ifrån mig och gör sååå ONT i kroppen min och handlade återigen om min väns döde make fast nu hela familjen och ser ett badminne i ung period i deras liv, jättetufft och det fortsätter men jag orkar inte fortsätta skriva mer för dagen…

* Tack sååå mycket om TIPSET, jag detta stämmer in på mig på pricken igen pga har fått reda på efter min mormor dog  fast har med min barndom att göra att jag går under s.k. Posttraumatisk stress och kan se händelser i livet som jag har varit med om långt tillbaka och det kommer fram det ena filmrullen med bilder men också hela sekvenser plus vad vissa människor/personer sagt till mig som barn etc… ABSOLUT ska jag kolla ditt tips här på Mind Forumet när jag har mer tid idag.

KRAM…