Är bokstavligen rädd för framtiden

Jag vet inte var jag ska börja..

jag är en kille på ynka 19 år och jag har tappt hoppet kring allt.

jag är nyanställd på ett bemanningsföretag och har nu hamnat på en industri. Jag har jobbat i en dag och idag var min andra dag där jag tvingades gå hem efter bara några få timmar.

anledningen till varför undrar du då?

jag stod och gjorde min arbetsuppgift som jag gjort dagen innan, min inställning till detta jobbet är inte den bästa. Jag trivs inte för fem öre men jag försökte kämpa på.

jag stod där och precis som dagen innan kände jag hur liten jag var, hur värdelös jag var, hur mycket av en siffra jag endast är i ett system och hur jag inte fyller någon nytta. Jag hörde bara massa oljud omkring mig och det fanns inte en sekund för andrum och jag ville bara fly, jag blev så psykiskt påfrestad att jag fick illa tvunget springa mot toaletten för att sätta mig på golvet med huvudet i holken för att spy.

jag kände inget annat än hur tårarna bara rinner ner för kinden samtidigt som jag spyr galla. Jag ringde upp min chef och förklara att jag hade spytt precis och att jag går hem. Jag uteslöt faktumet att jag fick en hemsk attack..

jag kom hem och min pappa kom strax efter mig.

han ville sitta ner och ha det där seriösa snacket och jag försökte, men det gick inte.

det tar mig ingenstans, jag grubblar bara mer efter alla frågor han ställer.

jag blir sen uppringd av min konsultchef och nu går det inte att hålla igen. Mina tårar börjar spruta och jag förklarar som det är, hon förstod inte alls trots att hon sa det.

det är det som är så jobbigt med allt, ingen förstår mig, känns det som iallafall.

alla bara säger hur saker och ting ska vara men jag lever inte enligt det alls.

Min pappa säger att det är inte kul att jobba, men det är det jag vill att det ska vara. Jag vill ha kul på arbetet, jag vill vakna på morgonen och se fram emot vad dagen har att ge på arbetet. Jag vill inte vakna upp och vara helt förstörd sen natten för att jag legat vaken och gråtit över att jag inte trivs på mitt arbete och att jag bara vill därifrån.

jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vill verkligen inte jobba kvar men jag har redan skrivit kontrakt och är illa tvungen att stanna i en månad.

Den ända utväg jag ser från allt detta är just det som allt på denna sidan handlar om, jag vill bara ta mitt liv.

jag är trött på att vara deprimerad, jag är trött på alla attacker jag får, jag är trött på allt.

jag vet inte vad jag ska säga, jag vill bara ha hjälp

Edit: jag vet alltså inte vad jag ska göra.

jag är vilsen och behöver hitta rätt, trots att jag inte vet vad rätt är för så som det varit sen 13 års ålder har jag bara hittat fel. I mig själv, i andra och i världen.

 

jag behöver hitta något jag tycker är kul och utveckla det till något jag kan leva på.

just nu, är jag inte i närheten av något.

Känner igen mig i dig. Du låter som en känslig själ som hamnat fel där du är nu. Kan du söka dig till skolans värld? Vill man vakna upp och se fram emot att gå till jobbet ökar chanserna drastiskt med en utbildning. Kan det vara nåt? Önskar jag själv hade skött mina kort bättre där.

Anonym skrev:

Känner igen mig i dig. Du låter som en känslig själ som hamnat fel där du är nu. Kan du söka dig till skolans värld? Vill man vakna upp och se fram emot att gå till jobbet ökar chanserna drastiskt med en utbildning. Kan det vara nåt? Önskar jag själv hade skött mina kort bättre där.

Problemet är att jag opererade mig när jag gick sista halvåret i skolan för en tumör och blev därför liggandes halva trean och missade alla stora prov, där av fick jag ingen examen och nu måste jag vänta tills i höst innan jag kan söka mig till komvux för att starta min långa skolperiod.. Planerar på att plugga men vet inte hur länge till jag orkar med detta faktiskt..

Beklagar eländet med sjukdom du fått gå igenom! För det första så är det positivt att du bara är 19 du har hela livet framför dig. Det är långt ifrån alla som vet vad de vill med sina liv då! Bor du fortfarande hemma? Isåfall trivs du med det? Har du hög press från dina föräldrar att göra detta du håller på med nu? Det måste väl gå att bryta kontraktet…din hälsa står ju på spel! Det är positivt att du är inställd på att studera i höst! Du behöver prata med någon, psykolog eller kurator eller liknande, vad har du för inställning till det? Lyssna inte bara på hur andra säger hur det ska vara, följ ditt eget hjärta. Har du berättat för dina föräldrar hur allvarligt det är och att ditt liv står på spel?

Var är du vännen? Kom och prata om det får dig att må bättre?

Känner igen mig så mycket i detta med, när jag var i din ålder hade jag ett jobb jag fick magknip och tårar i ögonen av att gå till. Tillslut fick jag nog och bestämde mig för att aldrig mer ta ett jobb jag inte vill ha. Var arbetslös i ett år och visste inte vad jag ville göra, tillslut sökte jag alla utbildningar jag tyckte lät det minsta intressant, vilket blev en hel del och kom in på en utbildningj jag satt först, fixade lägenhet men sen nån vecka innan kändes det inte rätt så då sa jag tack men nej tack och gick tillbaka till mitt sysselsättningsfria liv. Sen sökte jag nya utbildningar på samma sätt och kom in på en, det fortsatte kännas bra så jag körde och hittade i den utbildningen vad jag tycke mest om och bytte till en utbildning specialiserad för det. Sökte ett jobb på det enda företag jag kunde hitta som gav mig en bra känsla i kroppen, fick jobbet och älskar det än så länge. Men det kan ändras och då är det bara säga tack och hej och ta nya tag igen, inget är omöjligt. Det är okej att inte veta vad man vill eller hålla sig till det man ville för stunden i hela sitt liv. Börja och börja om igen.

Jan rekommendera denna video.

https://youtu.be/MBRqu0YOH14

Anonym skrev:

Jag vet inte var jag ska börja.. jag är en kille på ynka 19 år och jag har tappt hoppet kring allt. jag är nyanställd på ett bemanningsföretag och har nu hamnat på en industri. Jag har jobbat i en dag och idag var min andra dag där jag tvingades gå hem efter bara några få timmar. anledningen till varför undrar du då? jag stod och gjorde min arbetsuppgift som jag gjort dagen innan, min inställning till detta jobbet är inte den bästa. Jag trivs inte för fem öre men jag försökte kämpa på. jag stod där och precis som dagen innan kände jag hur liten jag var, hur värdelös jag var, hur mycket av en siffra jag endast är i ett system och hur jag inte fyller någon nytta. Jag hörde bara massa oljud omkring mig och det fanns inte en sekund för andrum och jag ville bara fly, jag blev så psykiskt påfrestad att jag fick illa tvunget springa mot toaletten för att sätta mig på golvet med huvudet i holken för att spy. jag kände inget annat än hur tårarna bara rinner ner för kinden samtidigt som jag spyr galla. Jag ringde upp min chef och förklara att jag hade spytt precis och att jag går hem. Jag uteslöt faktumet att jag fick en hemsk attack.. jag kom hem och min pappa kom strax efter mig. han ville sitta ner och ha det där seriösa snacket och jag försökte, men det gick inte. det tar mig ingenstans, jag grubblar bara mer efter alla frågor han ställer. jag blir sen uppringd av min konsultchef och nu går det inte att hålla igen. Mina tårar börjar spruta och jag förklarar som det är, hon förstod inte alls trots att hon sa det. det är det som är så jobbigt med allt, ingen förstår mig, känns det som iallafall. alla bara säger hur saker och ting ska vara men jag lever inte enligt det alls. Min pappa säger att det är inte kul att jobba, men det är det jag vill att det ska vara. Jag vill ha kul på arbetet, jag vill vakna på morgonen och se fram emot vad dagen har att ge på arbetet. Jag vill inte vakna upp och vara helt förstörd sen natten för att jag legat vaken och gråtit över att jag inte trivs på mitt arbete och att jag bara vill därifrån. jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vill verkligen inte jobba kvar men jag har redan skrivit kontrakt och är illa tvungen att stanna i en månad. Den ända utväg jag ser från allt detta är just det som allt på denna sidan handlar om, jag vill bara ta mitt liv. jag är trött på att vara deprimerad, jag är trött på alla attacker jag får, jag är trött på allt. jag vet inte vad jag ska säga, jag vill bara ha hjälp

Anonym skrev:

Jag vet inte var jag ska börja.. jag är en kille på ynka 19 år och jag har tappt hoppet kring allt. jag är nyanställd på ett bemanningsföretag och har nu hamnat på en industri. Jag har jobbat i en dag och idag var min andra dag där jag tvingades gå hem efter bara några få timmar. anledningen till varför undrar du då? jag stod och gjorde min arbetsuppgift som jag gjort dagen innan, min inställning till detta jobbet är inte den bästa. Jag trivs inte för fem öre men jag försökte kämpa på. jag stod där och precis som dagen innan kände jag hur liten jag var, hur värdelös jag var, hur mycket av en siffra jag endast är i ett system och hur jag inte fyller någon nytta. Jag hörde bara massa oljud omkring mig och det fanns inte en sekund för andrum och jag ville bara fly, jag blev så psykiskt påfrestad att jag fick illa tvunget springa mot toaletten för att sätta mig på golvet med huvudet i holken för att spy. jag kände inget annat än hur tårarna bara rinner ner för kinden samtidigt som jag spyr galla. Jag ringde upp min chef och förklara att jag hade spytt precis och att jag går hem. Jag uteslöt faktumet att jag fick en hemsk attack.. jag kom hem och min pappa kom strax efter mig. han ville sitta ner och ha det där seriösa snacket och jag försökte, men det gick inte. det tar mig ingenstans, jag grubblar bara mer efter alla frågor han ställer. jag blir sen uppringd av min konsultchef och nu går det inte att hålla igen. Mina tårar börjar spruta och jag förklarar som det är, hon förstod inte alls trots att hon sa det. det är det som är så jobbigt med allt, ingen förstår mig, känns det som iallafall. alla bara säger hur saker och ting ska vara men jag lever inte enligt det alls. Min pappa säger att det är inte kul att jobba, men det är det jag vill att det ska vara. Jag vill ha kul på arbetet, jag vill vakna på morgonen och se fram emot vad dagen har att ge på arbetet. Jag vill inte vakna upp och vara helt förstörd sen natten för att jag legat vaken och gråtit över att jag inte trivs på mitt arbete och att jag bara vill därifrån. jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vill verkligen inte jobba kvar men jag har redan skrivit kontrakt och är illa tvungen att stanna i en månad. Den ända utväg jag ser från allt detta är just det som allt på denna sidan handlar om, jag vill bara ta mitt liv. jag är trött på att vara deprimerad, jag är trött på alla attacker jag får, jag är trött på allt. jag vet inte vad jag ska säga, jag vill bara ha hjälp

  är du 99:a?