Hem > Forum > Arbete & Skola > Ångrar att jag blev mamma

Ångrar att jag blev mamma

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Jag är nu 31 år och har blivit mamma för första gången. Vårat barn är nu 14 månader gammal och när vänder den här depressionen egentligen?

    Vi hade det svårt på BB och kände oss särbehandlade. Jag har sedan långt tillbaka fått diagnoser ställda. Min man är en diagnosfri person med stabilt liv och bakgrund.

    Jag ville verkligen ha barn och kände att jag skulle visa de som var skeptiska att jag visst kommer klara det.

    MEN, jag gör inte det. Jag försöker och jag ångrar mitt föräldrarskap enormt!

    JAG ORKAR INTE! JAG VILL SLÅ MIG FRI.

    Jag ser bara små små glimtar av hopp och vilja men egentligen har jag ångrat mig. Jag säger det ofta till min man, han förstår och tar hand om barnet 100 % ,dag ut och dag in.

    Känner folk igen sig i det här eller är jag en fruktansvärd person som vill överge min familj?

    Jag försöker ändra mitt sätt att tänka eller se på det från en annan vinkel. Terapi hjälpte sålänge jag gick på den… men sen vände det igen.

    Jag vill ju inte lämna min man men jag orkar inte så jag har funderat på skilsmässa och bara försvinna.

    Snart har det gått 1,5 år sedan vårat barn kom. Små framsteg har gjorts men inte tillräckligt för att jag ska tro på att det blir som det ska vara, alltså att jag är en mamma till 100%

    Jag tror att risken är stor att du ångrar dig på det sättet du säger. Antagligen så söker du redan hjälp hos psykiatrin men om inte slår jag ett slag för att du går dit igen eller någon annan terapeut och delar dessa tankar. Kanske även inkludera maken i den processen. Tror knappast du är den första att uppleva ångest relaterat till familjelivet, och förstår att det kan kännas att bara försvinna. Att fatta ett sådant drastiskt beslut i den period av livet du befinner dig i kanske inte är det bästa. Dessutom är det fakta att du inte blir mindre förälder om du väljer att rymma, och du riskerar att bli av med föräldraskap men även viktiga relationer.

    Jag är ingen expert på det här, men det kan handla om en förlossningsdeppression. Och det är viktigt att du söker professionell hjälp att hantera den. Det är en stor omställning i livet att få ett barn, alltså en till relation i sitt liv som man ska anpassa sig till och hantera. Ibland infinner sig inte de glädjekänslor man förväntat sig att få, i samband med att man fått sitt barn. Och kom ihåg jämför dig inte med någon annan mamma. Just du behövs för ditt barn, och det kommer bli bättre för dig med tiden. Det kan va olika saker som inverkar på hur lätt man har att knyta sig ann till sitt barn. När jag fick mitt första barn vet jag, att jag t.ex kände mig utanför när pappan pysslade med barnet och en sorts avundsjuka infann sig, jag ville ju bli ompysslad. Men med tiden så hittade man sin egen roll i det här, och började glädjas mera över den anknytning som pappa och barn hade. När jag fick mitt andra barn hade jag mycket lättare att knyta ann till det barnet, och jag vet inte vad det beror på. Men kanske att man kände sig mer säker då i allt hur man skulle hantera sitt barn läsa av dess signaler osv. Hoppas att du får hjälp och att allt ordnar sig för er. Det är ju positivt att pappan hjälper till mycket med barnet nu, då kanske du kan få tiden att söka hjälp att hantera dina känslor. Styrkekram!

    Min partner ångrar också sitt föräldraskap. Vi har inte ett barn tillsammans, utan hen har det sedan en tidigare relation. Barnet är snart 5 år, hen bröt med barnets andra förälder ungefär 1 år in i barnets liv. Vi kan kalla min partner L.

    Det är jättetufft att ångra sitt föräldraskap. Jag har sett L gå in i både depressioner och självmordstankar, och barnets andra förälder är inte den skarpaste kniven i lådan att ha och göra med. L har flera gånger, speciellt de första åren, övervägt att bara lämna landet och försvinna – sätta sig på ett plan och aldrig återvända. Samtidigt har hen varit en bra förälder till barnet och lärt barnet många viktiga saker, och jag som inte har något som helst intresse av att ha egna barn har kunnat agera bonusförälder genom att hämta/lämna, lära barnet cykla och liknande när L varit extra låg. L gör det bästa av situationen, och jag tycker det funkar att barnet har många vuxna i sitt liv som hjälper till.

    Väldigt skönt att höra att din make är förstående, jag hoppas fler i din omgivning också är/kan bli det.

    Hej…

    Ingen ovanlig tanke/känsla. Dock undrar jag vad den grundar sig i? Vet du? Låter som du har mycket höga krav på dig själv som leder till att det blir för mycket och det gör det ohanterbart vilket i sin tur resulterar i ett ingenting.

    Jag är också mamma och har i omgångar känt att nu orkar jag inte mer, men sen gör jag det ändå. Jag är ensam, ni är två. Det är verkligen något positivt. Jag tycker även att det låter som att er första tid tillsammans blev allt annat än bra? Det påverkar mer än vad man skulle kunna tro. Hade även jag en hemsk BB vistelse och förlossningen var ok men på många sätt traumatisk.

    Detta har lämnat spår i mig och det har påverkat mitt föräldraskap. Får man inte landa ordentligt i allt det nya och dessutom ta sig sin tid vid förlossning och BB vistelse och känna sig trygg så är det inte det minsta konstigt!

    Jag tycker precis som ovanstående att samtala med någon vore ett bra förslag. Och då inte enbart kring föräldraskapet – utan försöka komma till botten med vad som ligger och gror under.

    Läste en gång till nu och ser att du kände det som att ni blev särbehandlade på BB vilket ni säkert också blev. En till tanke kom till mig i alla fall och jag tänkte dela med mig av även den.

    Jag kan bara anta att de kollade er extra noga på BB, säkert fördes dina diagnoser på tal? Kanske fick du även höra om detta och annat kopplat till detta i samband med BVC besöken?

    Inte alls konstigt om du då känner att du vill fly!! Om man både blir och känner sig misstänkliggjord av s.ka auktoriteter, myndigheter etc som man dessutom är helt utelämnad till under situationer som att föda barn och den första tiden tillsammans med sin bebis så är det inte det minsta förvånande om du än i dag känner som du gör.

    Det ska vara en glädjande stund och tid som blir till en tid fylld av känslor av oro och skam. Du har inte gjort något fel för att du har en eller fler diagnoser, det är inte olagligt att skaffa barn när man har diagnoser, du är heller inte en sämre förälder för att du har diagnoser.

    Du vet att du inte gjort något fel, du har inte på något vis agerat vårdslöst kring ditt barn. Din partner tar dessutom ansvaret nu när du mår sämre, vilket är precis så som man bör agera! Du gör precis rätt saker.

    Jag tycker att du ska berätta om hur ni blev särbehandlade, ventilera kring det. Bli (arg)! inte skrika och slå näven i bordet men res dig upp och stå upp för dig själv och din rätt att existera precis som alla andra. Du är en mamma, vad du menar med att bli mamma på ”100%” begriper jag inte. Är ni två så har ni delat ansvar, är din partner sjuk ja då har självfallet du mer ansvar just då, är du sjuk så har din partner mer ansvar då.

    Att vara mamma till 100% är du alltid oavsett hur du mår! Barnet är väldigt litet ännu dessutom! 1,5 år är inte på någotvis ett stort barn det är en bebis ännu. Det blir enorm skillnad redan när barnet är 2 och än mer ju äldre barnet blir.

    Det kommer inte vara såhär tungt hela tiden, det går i vågor med barnets utvecklingsfaser.

    Försök hitta de stunder där du bara får vara med barnet där det känns bra, tex om hen tycker om att dricka välling? Lägg er tillsammans i sängen tätt intill och bara se på varandra och var nära.

    Titta gärna på barnet när det sover, de är så fridfulla och fina. Och då får man verkligen möjlighet att se barnet på ett annat vis än när denne flänger runt under vaken tid. Om ni inte ammat, erbjud att amma om du inte tar läkemedel som kan vara farliga för bebis då det går över i bröstmjölken. Ja det låter tokigt men inte det minsta tokigt, om du inte själv känner att det är helt fel.

    Att återanknyta eller bygga upp en ny anknytning utan den där PRESSEN är a och o. Lyssna på poddar om barn och bebisar – finns massor med bra. Lyssna på Louise Hallin som är en gudagåva, hon är både barnmorska, sjuksköterska, psykolog och expert inom barn och ungdomar. Hon räddade mig flera gånger under bebis åren kan jag säga.

    Och slutligen, ingen förälder (om än inte en extremt sällsynt andel) tycker livet med barn och familjelivet är guld och gröna skogar. Det är det inte, men det är livet. Inget är konstant, utan liv är rörelse och det innebär att det enda konstanta är förändring om än marginell.

     

    Det kommer att gå bra!

    kram

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.