Ångest och självmordstankar

Jag har en sambo och vi har för ett tag sedan flyttat till en större lägenhet vilket betyder dyrare hyra, Min sambo hade ett jobb sen flera år tillbaka men blev av med det bara för corona kom till världen. Jag har nyligen fått ett  jobb som är ett vikariat men annars har jag varit arbetslös sen 3 år tillbaka då jag tog studenten för tre år sedan. Jag var ofta glad förr och tyckte det var kul och träffa andra. Idag har jag ångest och självmordstankar varje dag, jag känner ingen lust att leva mer och jag har en familj men vill inte prata med om detta för dom lyssnar aldrig utan bara klagar på allt man berättar om. Jag trodde att jag skulle må bättre efter ett tag men det gör jag inte och jag tycker inte det är kul och träffa andra människor mer, jag ser ingen glädje i någonting, jag älskar min sambo men jag känner inte att det är lika roligt och bo tillsammans som det var förut, min sambos föräldrar känner jag inte någon tilltro heller jag pratar med dom då och då men jag vill inte prata med dom om mina problem, jag vill bara stänga in mig i ett rum och inte prata med någon. Jag vet snart inte vad jag ska göra, jag har försökt ta självmord en gång förut då jag tog en överdos av starka tabletter, idag är allt hopplöst och jag ser ingen ljus framtid längre. Är det någon som känner likadant eller är det bara jag?

Hej. Det låter som att du har det väldigt tufft just nu. Fint att du orkade dela med dig av ditt nu här i forumet, hur kändes det att skriva lite om det?

Att ha ångest och även självmordstankar är du inte ensam om att ha. Tillstånd som är svåra att stå ut med och som tar oerhört mycket energi.

Du beskriver att du inte känner någon tilltro till din sambos föräldrar och att du inte heller vill prata med dina egna. Finns det någon i din närhet som du skulle våga/orka/vilja berätta för? Vet din sambo hur du mår på riktigt? Det kan för många upplevas som ett stort och svårt steg att våga/orka/vilja prata med någon (särskilt om man som du beskriver, har erfarenhet av att inte bli tagen på allvar)- men också något som för många kommer att vara ovärderligt sedan. När man hittat någon att prata med, blivit lyssnad på, och sedd.

Jag önskar dig allt gott och hoppas att du får den hjälp just du önskar och behöver. Kom ihåg att du kan kontakta vården på flera olika sätt om du känner ett behov av det. Kom också ihåg att du aldrig är ensam. Ta hand om dig så gott du kan.

 

Hej 😇

Läste igenom det du skrivit och jag kan förstå väldigt väl hur du känner. Har varit i en liknande situation då jag inte ville belasta någon annan och visade upp en fasad utåt.

Låter som att du kan dela dina känslor och tankar med din sambo, kan du det? 😊 Det är en bra start.

Förstår att det måste vara tufft att inte veta om ni har en inkomst som täcker utgifter. Hur tänker din sambo kring det?

Jag tänker såhär- med tanke på att du har det väldigt tufft just nu så behöver du så mycket stöd du kan få. Ibland är det lättare att först dela med sig till någon utomstående (precis som du gör nu) och sen tänker jag att du kan behöva bolla lite tankar med en psykolog.

Jag själv pratar med en psykolog varannan vecka och jag har kommit fram till mycket tillsammans med henne.

Med tiden så blir det inte lika ”laddat” att prata om sina tankar och känslor med någon annan.

Är sjukskrivning ett alternativ för dig? Kanske kan vara bra att få släppa tankar på ekonomi och ge tid att landa och fokusera på dig själv 😇

Jag är med dig! Jag finns här.

Hur mår du just idag?

Kram

Anonym skrev:

Jag har en sambo och vi har för ett tag sedan flyttat till en större lägenhet vilket betyder dyrare hyra, Min sambo hade ett jobb sen flera år tillbaka men blev av med det bara för corona kom till världen. Jag har nyligen fått ett jobb som är ett vikariat men annars har jag varit arbetslös sen 3 år tillbaka då jag tog studenten för tre år sedan. Jag var ofta glad förr och tyckte det var kul och träffa andra. Idag har jag ångest och självmordstankar varje dag, jag känner ingen lust att leva mer och jag har en familj men vill inte prata med om detta för dom lyssnar aldrig utan bara klagar på allt man berättar om. Jag trodde att jag skulle må bättre efter ett tag men det gör jag inte och jag tycker inte det är kul och träffa andra människor mer, jag ser ingen glädje i någonting, jag älskar min sambo men jag känner inte att det är lika roligt och bo tillsammans som det var förut, min sambos föräldrar känner jag inte någon tilltro heller jag pratar med dom då och då men jag vill inte prata med dom om mina problem, jag vill bara stänga in mig i ett rum och inte prata med någon. Jag vet snart inte vad jag ska göra, jag har försökt ta självmord en gång förut då jag tog en överdos av starka tabletter, idag är allt hopplöst och jag ser ingen ljus framtid längre. Är det någon som känner likadant eller är det bara jag?

Hej.

Du ger en väldigt klar bild av hur just ångest/depression kan upplevas.

Den enda vägen ut du nämner är en mycket dålig lösning för den gör bara att dina nära kommer må fruktansvärt och kanske anklaga sig själva. (please don’t go there…)

Det är jobbigt att träffa andra människor när man själv mår dåligt, ja men du behöver träffa andra istället för att stänga in dig. Ni kan prata om vad som helst som får dig på lite andra tankar.

Vill du prata om dina personliga känslor så tycker jag att du ska prata med din sambo men känns det lite konstigt tycker jag du ska kontakta en läkare igen och be hen avgöra hur du ska gå vidare med te.x en kurator eller psykolog samt att se över medicineringen.

Corona är något vi alla känner och påverkas av i en eller annan utsträckning. Många vill inte prata om det och håller “skenet uppe ” men efter 5-10 min prat brukar det krypa fram. (själv mår jag hemskt av den tid vi nu lever i).

Vilka tabletter försökte du med?

Din familj lyssnar men känner sig maktlösa kanske pga av de själva är mitt inne allt.

krama om din sambo/familj utan ord lite extra ibland för lite närhet lindrar en hel del.

“Inget känns lika roligt längre?”

Nej det är ju en del av din nedstämdhet som påverkar dig att känna så.

Det kommer att kännas kul igen, även om du inte känner så nu.

Så JA du är INTE ensam.

 

Mvh.

Micael