Ångest i väntan på FK

Hej,
Jag har varit sjukskriven sen slutet av juli för utmattningsdepression. Arbetstränat i ca 5 veckor. Först tre veckor (som skulle varit en månad men startdatum sköts framåt och en försvann på nått sätt). Sen ca 2 veckor som skulle varit en månad till. Men läkarintyget räckte bara halvvägs. Så träffade läkaren igen som sjukskrev ytterligare. Men ringde då FK för att kolla att allt kommit fram. Så frågar hon mig lite hur det gått och vad jag gjort. Jag försökte förklara. Så skulle hon ringa min chef innan hon förlängde nått. Ringer tillbaka en stund senare till mig och säger att vi måste ha ett konferanssamtal med mig, chef, läkare och fk. Och att jag skulle arbeta sista dagen dagen efter vårt samtal. 100% sjukskriven tills dess ett sådant samtal kan ordnas. Ingen aning hur långt tid det kommer ta. Ingen aning vart allt detta kommer ta vägen. Har också haft en chef som sagt att de är oroliga får hur det ska gå för mig att klara av jobbet, och hur mkt ska de behöva anpassa. En vän som också uttryckt en oro men för mitt välbefinnande på lång sikt i den yrkesrollen.

Väntan är hemsk. Att inte veta vad som händer. För mig med autismdrag (väntar på en ASD-utredning) är detta oerhört svårt. Jag behöver ha en plan. Jag behöver veta vart jag är på väg. Åtminstone i mig själv, vad vill jag, vad klarar jag. Börjar tvivla på mig själv att jag kommer klara av att sköta jobbet när jag hör andra runt mig. Och nu känns det som att jag misslyckats med arbetsträningen på något sätt men jag vet inte hur. Men något har satt stopp i systemet, åtminstone temporärt. Och jag vet inte vad jag gjort eller inte gjort som förväntats av mig. Och vet inte hur jag ska fixa det utan att veta.

Tänk om all utbildning vart till intet… En massa år på universitet för att jobba lite mer än ett år. Kan det verkligen vara meningen… Förstår inte.

Hela livet gungar på nått sätt just nu. Framtiden jag trodde på och vart glad över bara försvann in i osäkerhet och är blank. Om jag inte kan göra detta jobbet, vart ska jag ta vägen då. Det är ju detta som jag slitit så för att komma fram till att få göra. Så kanske bara allt är borta. Känns som att allt rasade ihop som ett korthus, när jag trodde att jag äntligen hade fått börja bygga en stabil grund.

Vet inte hur jag ska komma vidare.

[Azure Qytodo]

Att vänta är outhärdligt. Jag förstår dig i din smärta. Du ställer många frågor, frågor om din framtid som just nu är oviss men som du önskade inte var det. Jag förstår det. Tyvärr är det inte många av de frågorna som jag kan svara på, inte ens du själv.

Nu vet jag ju inte vilken tjänst du haft eller vilken utbildning du gått, men en utbildning är aldrig förgäves. Även om det här mötet skulle fastställa att du inte kan fortsätta med den tjänst du haft så finns det säkert massa annat du kan göra inom samma område, där din utbildning är antingen ett krav eller åtminstone meriterande. Är det så att den framtid du trodde att du visste blir på ett annat sätt, ja, då blir det det. Men det behöver inte betyda att den blir sämre. Som ett kontrollfreak själv förstår jag den inre paniken, men det finns många olika vägar här i livet, och bara för att man planerat ta just en betyder inte det att de andra är dåliga.

Jag tycker hursomhelst inte att du ska utgå från att det är negativa besked som väntar. Även om det är bra att förbereda sig för alla utfall, så uppstår mycket onödig oro av att utgå från det!

Jag tycker inte heller att du behöver tro att du misslyckats med din arbetsträning, när du inte verkar ha skäl att göra det i nuläget.

Försök att hålla ut i denna väntan, med tryggheten i att även om allt inte slutar som du planerat, så kommer det att sluta väl.

P.S. Låt inte andras ord av oro och omsorg för dig bli sanning. Jag tror absolut att du kan göra det här jobbet så snart din sjukskrivning är bekräftad och klar och slut – så länge du tror på dig! Tvivla inte. Känn efter i kroppen så att du inte blir för utmattad – men tvivla inte.

Det kommer gå bra!

Tack!