Akademiska studier – inte för mig?

[Red Dykepi]

Jag har en IQ inom det normala, men min begåvningsprofil är väldigt ojämn. Detta är en välsignelse ibland, medan det andra gånger är en förbannelse som sätter käppar i hjulet för mig.

För exakt tio år sedan läste jag ett antal fristående distanskurser på högskolor och universitet. Då märkte jag att jag hade väldigt svårt att förstå de akademiska texterna, vilket ledde till att jag hade svårt att klara uppgifter och hemtentor eftersom man var tvungen att referera till litteraturen. Denna förstod inte jag.

Problemet är inte att jag har svårt att analysera, eller att se saker och ting ur olika perspektiv, utan det är jag snarare väldigt bra på. När jag läste psykologi på gymnasienivå tyckte läraren att mina resonemang var så bra och intressanta att han ville använda dem som exempel i samma kurs under påföljande läsår. Det ska tilläggas att jag inte förstod litteraturen här heller, så jag struntade i den och kom istället fram till slutsatser genom att resonera med mig själv och andra. Litteraturen behövde man inte hänvisa till i uppgifter eller på prov, utan läraren kollade bara att man hade lärt sig det man skulle.

När jag senare valde att läsa psykologi på högskolan så blev jag tvungen att hänvisa till litteraturen. Då påpekade lärarna att jag svarade rätt på frågorna i hemtentorna, men att mina resonemang och påståenden inte kunde återfinnas på de sidor i böckerna som jag hänvisat till. Detta berodde på att jag ibland fick gissa mig till var någonting stod, eftersom jag inte begrep ett smack av vad jag läste. Att jag ändå kunde svara på frågorna berodde på att jag hade lätt för att själv resonera kring frågeställningen/problemet och se detta ur olika vinklar. Att svara på frågorna var alltså inte speciellt svårt, men att begripa litteraturen var stört omöjligt.

Sedan dess har jag alltid tänkt att akademiska studier nog inte är min grej, men i somras började jag fundera på om jag ändå inte skulle ge det en andra chans. Det finns ett yrke som verkligen intresserar mig, och det yrket kräver en akademisk examen. Jag kollade upp utbildningen och kunde inte motstå lockelsen, så jag skickade in en ansökan. Jag bestämde mig även för att skriva högskoleprovet, för att öka mina chanser att komma in. Kanske, tänkte jag, kommer jag att förstå de akademiska texterna bättre nu när jag är tio år äldre.

Igår var det alltså dags att skriva provet, och ordförståelsen samt meningskompletteringarna var en enkel match. Även att fylla luckor med engelska ord var lätt. Att läsa akademisk text var däremot samma hemska upplevelse som för tio år sedan. Det ska också sägas att jag, när jag gör research i mitt arbete som skribent, ofta använder mig av fackböcker/artiklar anpassade för barn. Detta eftersom jag tycker att fackböcker/artiklar för vuxna tenderar att vara fruktansvärt tillkrånglade. Varför göra det svårt när man kan göra det enkelt? I don’t get it.

Att läsa skönlitteratur är absolut inget problem, utan sådana böcker läser jag ofta och gärna. Men det är en helt annan sak, det går liksom inte att jämföra med facklitteratur. En roman är en sammanhängande berättelse, där karaktärens tankar och känslor både beskrivs med ord och gestaltas genom handlingar o dyl. I en fackbok, däremot, ska man försöka tolka vad som EGENTLIGEN menas (för det behagar författarna inte skriva rakt ut så att alla begriper) men för att kunna göra det så måste man förstå alla förbaskade omskrivningar. Och där går jag bet.

Jag blir så frustrerad och besviken på mig själv, för de här svårigheterna försvårar avsevärt mina möjligheter att skaffa mig någon av de utbildningar som jag helst vill ha. Som sagt så klarar jag utan problem av att resonera kring olika frågor, men det förutsätter att jag får tänka fritt och/eller diskutera med andra. Eller läsa litteratur där folk inte krånglar till det utan talar om vad de menar. När jag däremot ska resonera kring olika frågor med utgångspunkt i otydlig litteratur så misslyckas jag totalt. Samtidigt vet jag att jag inte kan hjälpa att min begåvningsprofil ser ut som den gör.

Jag har bestämt mig för att, om jag kommer in på utbildningen, ge studierna en ärlig chans. Men jag ÄR orolig. Orolig för att inte förstå litteraturen och för att misslyckas. Igen.

Det känns också som om jag är den enda normalbegåvade som har svårt att klara av högskolestudier, men så kan det förstås inte vara. Finns det någon mer här? Någon som brottas med liknande?

 

Tyvärr är akademiska studier väldigt krävande och beroende på utbildning krävs det olika mycket koppling till litteraturen samt forskningsuppsatser.

Något jag var uppväxt med var det med “ett rätt”, påminner om det du beskriver att “du ska svara på frågorna”. Men under mina akademiska studier lärde jag mig snabbt att det handlar inte om att “ge rätt svar”, utan det handlar om att “förstå svaret” man ger, oavsett om det är rätt eller inte. Det är en stor utmaning men ingen omöjlighet.

 

Önskar dig all lycka till

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Tyvärr är akademiska studier väldigt krävande och beroende på utbildning krävs det olika mycket koppling till litteraturen samt forskningsuppsatser. Något jag var uppväxt med var det med ”ett rätt”, påminner om det du beskriver att ”du ska svara på frågorna”. Men under mina akademiska studier lärde jag mig snabbt att det handlar inte om att ”ge rätt svar”, utan det handlar om att ”förstå svaret” man ger, oavsett om det är rätt eller inte. Det är en stor utmaning men ingen omöjlighet. Önskar dig all lycka till

Tack!

Jag tycker att jag förstår svaren jag ger, för som sagt så är det inte att resonera kring olika frågeställningar som är problemet. Utan problemet uppstår när jag måste koppla mina resonemang till litteraturen.

Skönlitteratur bygger på gestaltande snarare än förklarande, något som gör att jag tycker att den är mycket tydligare än facklitteraturen. I skönlitteraturen finns det dessutom så gott som alltid en, för mig uppenbar, undertext som förstärker orden och därmed förtydligar handlingen. Det kan t.ex. stå: “Mamma mötte mig i hallen och sa: “Du är sen”. Då är undertexten: Mamman tycker att personen i fråga borde ha kommit hem tidigare.

Eftersom facklitteraturen är rent saklig så finns det inga undertexter, vilket ställer extra krav på mig som läsare att förstå vad det som skrivs ut betyder. Eftersom saker och ting sällan skrivs ut i klartext så uppstår det frågetecken i min hjärna, eftersom att jag då upplever texten som otydlig. Exempel på vad som kan vara svårt:

Ett forskarteam har studerat olika rovdjur i sina naturliga miljöer. I början av texten står det vilka rovdjur som har studerats, men därefter nämns inte arternas namn, utan benämningar som t.ex. “de mindre rovdjuren” används. Då vet inte jag vilka av djuren som avses. Hur stort får ett djur max vara för att klassas som mindre? Var går gränsen? Finns det några bestämmelser för detta? Eller är det upp till var och en att göra denna rimlighetsbedömning? Om det är det senare, hur vet jag i så fall vilka av djuren som författarna syftar på när de skriver “de mindre rovdjuren”? Har de samma åsikter som jag när det gäller vad som är stort och vad som är litet? Eller tycker vi olika?

Jag kan också bli osäker på vad en viss benämning betyder i olika sammanhang. Om t.ex. varg är det största djuret som studerats så är det ju det största rovdjuret i studien. Om man däremot, i en annan studie, även har studerat björn så är ju det ett avsevärt mycket större djur än varg. Ingår då vargen i benämningen “mindre rovdjur”?

Jag upplever den här typen av benämningar som extremt luddiga och öppna för mängder av tolkningar. Om man däremot hade skrivit “uggla och utter” istället för “mindre rovdjur” så hade det blivit tydligt för mig vilka djur som avses.

Såhär tycker jag att alltför många fackböcker är skrivna. En massa luddiga benämningar istället för konkreta och preciserande uttryck. Det hade väl gått an om det hade rört sig om enstaka luddigheter, men ofta rör det sig om hela meningar och stycken. Det sägs att det i akademisk text inte finns något utrymme för tolkning, men jag tycker att det aldrig finns så mycket utrymme för tolkning som just där.

Det här med att jag ser många alternativ började väldigt tidigt. Jag minns t.ex. på lågstadiet när vi skulle para ihop olika föremål som passade ihop Äpplet och päronet (eller om det var andra frukter) skulle då höra ihop och ansågs vara det enda rätta. Jag hade dock lika gärna kunnat para ihop äpplet med en häst, eftersom hästar äter äpplen. Eller med ett paket juice, eftersom man kan göra juice på äpplen. Eller med en mun, eftersom människor kan äta äpplen. Eller med en ängel, eftersom båda orden börjar på Ä. För att ge mig färre valmöjligheter hade man behövt säga att jag skulle para ihop de föremål som hade något gemensamt, istället för de föremål som passade ihop. Då hade jag bara parat ihop äpplet med päronet (eftersom båda är frukter) och med ängeln (eftersom båda börjar på Ä). Jag vet dock fortfarande inte hur det är tänkt att man ska veta att man bara ska para ihop äpplet med päronet och inte med ängeln… Varför anses det ha mer gemensamt med en annan frukt än med ett annat föremål som börjar på samma bokstav? Och hur i hela friden ska jag kunna räkna ut något sådant? Hur ska jag ens tänka för att räkna ut något sådant?

Andra människor verkar inte behöva fundera så mycket i sådana här situationer, utan för dem verkar det bara finnas ett tänkbart alternativ. För mig kan det finnas hur många som helst.

Red Dykepi skrev:

Tack! Jag tycker att jag förstår svaren jag ger, för som sagt så är det inte att resonera kring olika frågeställningar som är problemet. Utan problemet uppstår när jag måste koppla mina resonemang till litteraturen. Skönlitteratur bygger på gestaltande snarare än förklarande, något som gör att jag tycker att den är mycket tydligare än facklitteraturen. I skönlitteraturen finns det dessutom så gott som alltid en, för mig uppenbar, undertext som förstärker orden och därmed förtydligar handlingen. Det kan t.ex. stå: ”Mamma mötte mig i hallen och sa: ”Du är sen”. Då är undertexten: Mamman tycker att personen i fråga borde ha kommit hem tidigare. Eftersom facklitteraturen är rent saklig så finns det inga undertexter, vilket ställer extra krav på mig som läsare att förstå vad det som skrivs ut betyder. Eftersom saker och ting sällan skrivs ut i klartext så uppstår det frågetecken i min hjärna, eftersom att jag då upplever texten som otydlig. Exempel på vad som kan vara svårt: Ett forskarteam har studerat olika rovdjur i sina naturliga miljöer. I början av texten står det vilka rovdjur som har studerats, men därefter nämns inte arternas namn, utan benämningar som t.ex. ”de mindre rovdjuren” används. Då vet inte jag vilka av djuren som avses. Hur stort får ett djur max vara för att klassas som mindre? Var går gränsen? Finns det några bestämmelser för detta? Eller är det upp till var och en att göra denna rimlighetsbedömning? Om det är det senare, hur vet jag i så fall vilka av djuren som författarna syftar på när de skriver ”de mindre rovdjuren”? Har de samma åsikter som jag när det gäller vad som är stort och vad som är litet? Eller tycker vi olika? Jag kan också bli osäker på vad en viss benämning betyder i olika sammanhang. Om t.ex. varg är det största djuret som studerats så är det ju det största rovdjuret i studien. Om man däremot, i en annan studie, även har studerat björn så är ju det ett avsevärt mycket större djur än varg. Ingår då vargen i benämningen ”mindre rovdjur”? Jag upplever den här typen av benämningar som extremt luddiga och öppna för mängder av tolkningar. Om man däremot hade skrivit ”uggla och utter” istället för ”mindre rovdjur” så hade det blivit tydligt för mig vilka djur som avses. Såhär tycker jag att alltför många fackböcker är skrivna. En massa luddiga benämningar istället för konkreta och preciserande uttryck. Det hade väl gått an om det hade rört sig om enstaka luddigheter, men ofta rör det sig om hela meningar och stycken. Det sägs att det i akademisk text inte finns något utrymme för tolkning, men jag tycker att det aldrig finns så mycket utrymme för tolkning som just där. Det här med att jag ser många alternativ började väldigt tidigt. Jag minns t.ex. på lågstadiet när vi skulle para ihop olika föremål som passade ihop Äpplet och päronet (eller om det var andra frukter) skulle då höra ihop och ansågs vara det enda rätta. Jag hade dock lika gärna kunnat para ihop äpplet med en häst, eftersom hästar äter äpplen. Eller med ett paket juice, eftersom man kan göra juice på äpplen. Eller med en mun, eftersom människor kan äta äpplen. Eller med en ängel, eftersom båda orden börjar på Ä. För att ge mig färre valmöjligheter hade man behövt säga att jag skulle para ihop de föremål som hade något gemensamt, istället för de föremål som passade ihop. Då hade jag bara parat ihop äpplet med päronet (eftersom båda är frukter) och med ängeln (eftersom båda börjar på Ä). Jag vet dock fortfarande inte hur det är tänkt att man ska veta att man bara ska para ihop äpplet med päronet och inte med ängeln… Varför anses det ha mer gemensamt med en annan frukt än med ett annat föremål som börjar på samma bokstav? Och hur i hela friden ska jag kunna räkna ut något sådant? Hur ska jag ens tänka för att räkna ut något sådant? Andra människor verkar inte behöva fundera så mycket i sådana här situationer, utan för dem verkar det bara finnas ett tänkbart alternativ. För mig kan det finnas hur många som helst.

 

Tycket det låter toppen för egentligen är det ju den analytiska förmåga du uppvisar här som är eftertraktad som akademiker. Som sagt, så länge du kan förklara varför du ger svaret du ger så är det bra.

Jag har själv läst böcker kring människans psykologi på en arbetsplats där nästan ett helt kapitel handlade om författarens släkt och jag kan erkänna att jag har ingen förståelse alls vad det kapitlet hade med någonting att göra men såna böcker kommer man stötta på och är bara att mata förbi. I vissa fall kan man ignorera det man läser men i andra får man kolla så man inte missat något.

I forskningingsartiklar krävs att eventuella benämningar förtydligas, så använder forskare indelningar som mindre och större ska dessa finnas förtydligade (oftast i några av de första styckena), exempel “I studien har vi undersökt uggla, utter, varg och räv, nedan grupperar vi följande som mindre, uggla och utter, medan varg och räv grupperas som större”, det samma gäller om där finns ord som är svåra att förstå eller kan tolkas olika sä ska de finnas förklarade. Detta är klart inte ett måste i studielitteraturen men kan vara en tröst inför kommande forskning som kommer läsas att detta skrivs mycket tydligt vad allt innebär men man behöver ändå analysera det själv och inte lita blint på att forskningen tolkats rätt då den många gånger är vinklad iaf. Men forskningsansvariga har ju en förståelse varför de svarar som de svarar och det är det som är det viktigaste i sammanhanget, sen behöver inte alla hålla med och man måste kunna diskutera med dom som inte håller med och “förklara” (inte försvara) sin tankeprocess.

Känner du att du har den analytiska förmågan så som sagt, den är egentligen den viktigaste förmågan att ha med sig in. O klart en vilja att  faktiskt vilja studera inom det valda ämnet. Med dom bitarna är det bara att söka. Om du inte känner dig redo eller tycker det blir tungt så är det bäst att vänta. Det lär komma fler chanser.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Tycket det låter toppen för egentligen är det ju den analytiska förmåga du uppvisar här som är eftertraktad som akademiker. Som sagt, så länge du kan förklara varför du ger svaret du ger så är det bra. Jag har själv läst böcker kring människans psykologi på en arbetsplats där nästan ett helt kapitel handlade om författarens släkt och jag kan erkänna att jag har ingen förståelse alls vad det kapitlet hade med någonting att göra men såna böcker kommer man stötta på och är bara att mata förbi. I vissa fall kan man ignorera det man läser men i andra får man kolla så man inte missat något. I forskningingsartiklar krävs att eventuella benämningar förtydligas, så använder forskare indelningar som mindre och större ska dessa finnas förtydligade (oftast i några av de första styckena), exempel ”I studien har vi undersökt uggla, utter, varg och räv, nedan grupperar vi följande som mindre, uggla och utter, medan varg och räv grupperas som större”, det samma gäller om där finns ord som är svåra att förstå eller kan tolkas olika sä ska de finnas förklarade. Detta är klart inte ett måste i studielitteraturen men kan vara en tröst inför kommande forskning som kommer läsas att detta skrivs mycket tydligt vad allt innebär men man behöver ändå analysera det själv och inte lita blint på att forskningen tolkats rätt då den många gånger är vinklad iaf. Men forskningsansvariga har ju en förståelse varför de svarar som de svarar och det är det som är det viktigaste i sammanhanget, sen behöver inte alla hålla med och man måste kunna diskutera med dom som inte håller med och ”förklara” (inte försvara) sin tankeprocess. Känner du att du har den analytiska förmågan så som sagt, den är egentligen den viktigaste förmågan att ha med sig in. O klart en vilja att faktiskt vilja studera inom det valda ämnet. Med dom bitarna är det bara att söka. Om du inte känner dig redo eller tycker det blir tungt så är det bäst att vänta. Det lär komma fler chanser.

Ja, analytisk förmåga har jag. Jag tycker att det är enklare att läsa uppsatser och liknande då dessa, som du skriver, innehåller fullständiga redogörelser över vad som avses med olika begrepp. Det jag är orolig för är framför allt kurslitteraturen. Senast jag pluggade (läste då fristående kurser inom olika ämnen) så räckte det inte med att kunna förklara varför man gett ett visst svar på t.ex. hemtentafrågor, utan man var tvungen att referera till kurslitteraturen. Annars blev man inte godkänd.

Jag har sökt en utbildning (program) med start i januari, och har bestämt mig för att ge det en ordentlig chans om jag kommer in. Kanske är inte kurslitteraturen på det programmet lika otydlig som litteraturen på de fristående kurserna. Detta är dessutom ett helt annat ämne.

[Red Dykepi]

Nu tvivlar jag på mina förmågor igen. Jag kom in på utbildningen jag sökt, vilket jag blev väldigt glad över. Jag är fortfarande orolig över litteraturen, men i förrgår kom schemat och då uppstod ytterligare ett orosmoment. Herregud, vilket högt tempo det verkar vara! Jag har visserligen hört att programstudier överlag brukar hålla ett högt tempo, men jag hade uppenbarligen inte förstått HUR högt.

När jag hade gått igenom schemat några gånger så insåg jag att jag aldrig kommer att hinna med så många inlämningsuppgifter på så kort tid. Mina funktionsnedsättningar gör att jag behöver mer vila och återhämtning än andra, vilket innebär att det tar längre tid för mig att utföra uppgifter. Just detta har aldrig varit något problem i tidigare studier, men på högskola och universitet har jag bara läst fristående kurser, och majoriteten av mina studieerfarenheter kommer från andra studieformer.

Jag har nu mejlat samordnaren för personer med funktionsnedsättning och hoppas att hen kan hjälpa mig att få längre tid på mig med inlämningsuppgifter och hemtentor, för annars kommer jag att tvingas studera i ett tempo som för mig innebär fullt sken. Det kommer jag aldrig att orka, och med tanke på hur mycket jag misslyckats med i livet så skulle jag bli helt knäckt av att misslyckas ännu en gång.

Hur har det gått med studierna?

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Hur har det gått med studierna?

Jag började förra veckan och hittills har det gått bra. Studierna i sig är väldigt roliga och stimulerande, vilket har underlättat mycket. Samordnaren för personer med funktionsnedsättning rekommenderade att jag får förlängd inlämningstid, och hittills har det inte varit några problem att få det. Tempot har varit lite för högt ändå, men inte så högt att det blivit ohållbart. Den här delkursen pågår bara fram till mitten av februari, sedan vet jag inte hur schemat kommer att se ut. Förhoppningsvis blir inte tempot högre än såhär, men OM det blir det så får jag helt enkelt försöka få en individuell studieplan.

[Red Dykepi]

Nu har tempot blivit för högt. P.g.a. mina funktionsnedsättningar är jag långsammare än mina kursare, vilket gör att jag får sitta 10-12 timmar per dag för att hinna med. Jag mår skit, samtidigt som jag verkligen älskar utbildningen i sig. Allt är toppen, utom tempot. Jag har ju rätt till förlängd inlämningstid, men hittills har de flesta uppgifter varit antingen gruppuppgifter eller individuella uppgifter kopplade till seminarierna. Detta har gjort att jag bara kunnat utnyttja den förlängda inlämningstiden en gång och därför blir tempot för högt i alla fall.

Igår pratade jag med samordnaren för studenter med funktionsnedsättning och hen föreslog att vi skulle försöka boka ett möte med programansvarige för att kolla om det går att ordna en individuell studieplan. Jag hoppas verkligen att det går, för i den här takten klarar jag inte av att studera utan att fara väldigt, väldigt illa. I värsta fall får jag ju hoppa av, men det skulle kännas jättehemskt. Det är “bara” tempot som sätter käppar i hjulen. Allt annat är bättre än jag någonsin kunnat drömma om.

Åh vad jobbigt att tempot är så högt 🙁 hur har det gått? Hittar ni någon lösning? Vad pluggar du förresten? Är det på distans eller är du på skolan regelbundet?

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Åh vad jobbigt att tempot är så högt 🙁 hur har det gått? Hittar ni någon lösning? Vad pluggar du förresten? Är det på distans eller är du på skolan regelbundet?

Det har gått ganska bra. En av lärarna föreslog att jag skjuter fram två tredjedelar av den här delkursen till nästa termin. På så vis får jag mer tid till att plugga till en tenta samt till att läsa och bearbeta litteratur inför nästa delkurs. Detta innebär dock att jag kommer att ta färre poäng än planerat, så jag måste ansöka hos CSN om att ändå få samma studiemedelsbelopp. Även om jag läser färre poäng så kommer jag att lägga åtta timmar per dag på studierna eftersom jag är långsam. Jag är väldigt orolig för att få avslag, eftersom det skulle innebära att jag tvingades hoppa av utbildningen, men jag hoppas såklart på det bästa.

Jag vill tyvärr inte skriva vad det är för utbildning eftersom detta är ett öppet forum. Jag vet inte om någon/några av mina kursare hänger här och jag har inte berättat för alla om mina svårigheter. Men det är en distansutbildning så jag kan göra allting hemifrån.

Vad bra att du kan skjuta fram saker till nästa termin! Har det funkat bra? Förstår det krånglet med CSN. Jag vill studera på halvfart men samtidigt vill jag inte ta dubbelt så mycket CSN, då blir ju lånet dubbelt så stort….

Okej, jag tänkte att om det är på distans att du ändå inte känner dina kursare. Men självklart behöver du inte berätta! 🙂