Våga prov-prata och fundera över ”Meningen med livet”

Hej alla fina. Även om livet är upp och ner, och ångesten får oss att känna som om gravitationen då och då förändras och drar oss mot jordens epicentrum som världens tyngsta tyngdtäcke så kanske man ibland får energi för att fundera över vad meningen med livet egentligen är. Jag har min fundering kring meningen med livet, men är nyfiken på att höra fler funderingar kring världens största filosofiska fråga. Så, vad tror ni? Vad är egentligen meningen med livet?

Meningen med livet är kanske att ha en livsuppgift som får en att orka gå upp på morgonen. Som barn var meningen just att ha roligt – att vara en livsnjutare. Som tonåring var meningen att hitta gemenskap och en plats i tillvaron – förstå normer. Som vuxen handlar det mer om att finnas där för andra. Bidra!

Kanske meningen med livet är att utvecklas från att ha fokus på sig själv, få bekräftelse och hjälp av andra, sedan börja mogna med uppgifterna som äldre och då ge vidare till kommande generationer det man har fått lära sig av insikter, visdomar, kärlek och erfarenheter? Meningen med livet är kanske just att få växa och utvecklas som människa? Vem kan man bli om man tillåter sig få präglas och formas genom livet och i möten med andra? När jag känner att jag inte gör det – är i utveckling, utan har fastnat så kan mitt liv kännas just meningslöst.

Är så nyfiken på vad du har kommit fram till!

Jag frågade min syster denna fråga
Hon svara: Att leva det.
Meningen med livet är att Leva det.

O jag fråga Men hur?
Ta livet som de kommer när de kommer.

Jag önskar jag hade hennes livssyn

Det var väldigt fint, Azure Nihyvu! Wow! Just att “tacka ja” när t ex erbjudanden eller fina relationer kommer i livet skulle jag behöva bli bättre på! Liksom inte fega ur. Hörde i en pod någon säga att den blivit erbjuden en tjänst i typ Miami och vågade inte tacka ja av ren skräck att inte kunna klara av det. Och där hennes kompis hade sagt att man måste tacka ja till feta saker som dyker upp i ens liv. Liksom att man är skyldig sig själv det! Det fastnade verkligen hos mig och påminner om det du skriver Azure Nihyvu!

Red Simyna skrev:

Meningen med livet är kanske att ha en livsuppgift som får en att orka gå upp på morgonen. Som barn var meningen just att ha roligt – att vara en livsnjutare. Som tonåring var meningen att hitta gemenskap och en plats i tillvaron – förstå normer. Som vuxen handlar det mer om att finnas där för andra. Bidra! Kanske meningen med livet är att utvecklas från att ha fokus på sig själv, få bekräftelse och hjälp av andra, sedan börja mogna med uppgifterna som äldre och då ge vidare till kommande generationer det man har fått lära sig av insikter, visdomar, kärlek och erfarenheter? Meningen med livet är kanske just att få växa och utvecklas som människa? Vem kan man bli om man tillåter sig få präglas och formas genom livet och i möten med andra? När jag känner att jag inte gör det – är i utveckling, utan har fastnat så kan mitt liv kännas just meningslöst. Är så nyfiken på vad du har kommit fram till!

jag tycker dina tankar är fina ❤️ Att gå från något mer fokus på sig själv till att ta ett steg bakåt för att hjälpa andra och bidra.
Jag funderar såhär: Meningen med livet kanske kan delas upp i två delar;

Innanför och utanför sig själva.
Innanför: Att våga leva som sig själv. Att leva autentiskt. Är vi sanna mot oss själva och kan älska oss själva kan vi också älska andra.
Utanför: det som är större än oss själva, lite som du säger, att bidra. Att använda dig av erfarenheter, omvandla det till någon form av egen visdom. Tro på att någon form av godhet finns i alla, och att våga ta ansvar för oss själva, andra runt oss och vår planet.

Blue Kasibi <3

Vet inte om det här kanske är lite motsats till att hitta godhet med hörde någon säga vad jag tyckte var klokt: Älska alla du möter men lita inte på någon.

Kan tycka det låter vettigt att ha det förhållningssättet? Kanske inte som meningen med livet men hur man kan navigera i tillvaron? Att vara respektfull och se det fina i andra, men lita i per automatik på de du möter. Kanske är det lättare också att se det goda i att andra om man är lite försiktig ändå med att lita på dem? Andemeningen blir då kanske att meningen med livet är att bidra till andra men var alltid autentisk och sann mot dig själv? Någon mix där av innanför och utanför så slipper man bli besviken också, hehe. Att älska sig själv blir också lättare om man inte går på minor?

Red Simyna skrev:

Blue Kasibi <3 Vet inte om det här kanske är lite motsats till att hitta godhet med hörde någon säga vad jag tyckte var klokt: Älska alla du möter men lita inte på någon. Kan tycka det låter vettigt att ha det förhållningssättet? Kanske inte som meningen med livet men hur man kan navigera i tillvaron? Att vara respektfull och se det fina i andra, men lita i per automatik på de du möter. Kanske är det lättare också att se det goda i att andra om man är lite försiktig ändå med att lita på dem? Andemeningen blir då kanske att meningen med livet är att bidra till andra men var alltid autentisk och sann mot dig själv? Någon mix där av innanför och utanför så slipper man bli besviken också, hehe. Att älska sig själv blir också lättare om man inte går på minor?

klokt av dig. Jag är en sån person som inte litar på någon. Kanske tillhör det uppväxten, borderline-problematik. Men det blir också tufft att inte lita på någon för i och med det står du också alltid helt själv.
ibland önskar jag att jag var troende, för dessa personer finner ju tröst och mening i något större på ett så för dem självklart sätt.
jag vill ändå tro på att det i alla fall finns någon typ av mening. För det värsta vore ju om livet är meningslöst. Att svaret på frågan ”vad är meningen med livet” skulle vara att det inte finns någon.
En annan tanke som kan ge mig tröst är att fundera på om det skulle vara så att alla redan har ett förutbestämt öde. Så att det inte spelar någon roll vad vi gör, slutet och tiden för detta är redan satt. Det gör att jag kan slappna av i att allt inte hänger på mig. Lite religiös tanke ändå kan tyckas, men inte riktigt.

Jaha! Förstår, då är det inte så produktivt att tänka ännu mer på att inte känna så stark tillit <3

Kanske är det tillit till livet som är lite centralt? Våga lita på att det bär även vid motgångar? Så som religiösa personer verkar göra precis som du säger? Vaggas in i trygghet att det kommer bli bra?

 

Red Simyna skrev:

Jaha! Förstår, då är det inte så produktivt att tänka ännu mer på att inte känna så stark tillit <3 Kanske är det tillit till livet som är lite centralt? Våga lita på att det bär även vid motgångar? Så som religiösa personer verkar göra precis som du säger? Vaggas in i trygghet att det kommer bli bra?

Där säger du kanske något! Men shit va svårt meningen med livet blir i så fall! Hahaha….Men sällan man känner att livet är lätt överhuvudtaget 😂😅😂

Hehe! Ja, lite för mycket begärt kanske att behöva bli religiös för att känna mening hahaha jösses alltså. Det är mysigt iofs med kyrkor och så. Att känna sig delaktig i något större och andligt?

Meningen med livet är kanske att vara trygg? Hahahha. Känns som allt man krystar fram här är som ett skämt.

 

Red Simyna skrev:

Hehe! Ja, lite för mycket begärt kanske att behöva bli religiös för att känna mening hahaha jösses alltså. Det är mysigt iofs med kyrkor och så. Att känna sig delaktig i något större och andligt? Meningen med livet är kanske att vara trygg? Hahahha. Känns som allt man krystar fram här är som ett skämt.

Känner inte riktigt för att bli religiös, haha. Men kyrkor är fina. Känslan man får när man är i en kyrka upplever jag är ungefär samma som när jag står under en stjärnklar himmel. Då känner jag mig liten på ett storslaget sätt på något vis.
Och även om det låter klyschigt så kanske det ändå handlar om det vi drar upp?
jag tänker fortfarande att man kan se meningen som flera delar: inuti och utanför och kanske ytterligare et steg bortom det.
Men kanske att delarna ändå hänger ihop. Typ som att om en del av meningen med livet skulle vara att känna trygghet inuti så skulle man också skänka trygghet utanför…

tänk vad bra det går att fundera över meningen med livet när man mår ganska okej. Vissa dagar känns den tanken helt hopplös liksom.

Det är ett väldigt intressant ämne det här och som ligger mig varmt om hjärtat. Tror också att jag har förändrat mig lite sedan jag skrev första inlägget i tråden. Just det att vara en person som ger av sig själv -som meningen med livet – har för mig blivit något som jag har börjat ifrågasätta mer och mer. Liksom att vara som en “produkt” i samhället som ska bidra, känns så himla klassiskt? Fokus för mig börjar mer och mer handla, tror jag, om att försöka ha kul i livet, ta vara på livet som man har fått, se det fina i det hela, försöka vara tacksam och rikta in sig på vad som gör en själv glad? Har en kompis som behövt tänka mest på sig själv i sitt liv och därför förstår jag att man kan behöva förändra sig senare i livet och göra motsatsen, börja bidra, men jag har liksom levt ett helt liv nästan med att ge av mig själv så behöver förändra mig har jag märkt för att hitta meningen med livet. Skrivit lite om det i en annan tråd: https://forum.mind.se/forum/vad-ger-ditt-liv-mening/trad/skapa-mening-i-sitt-liv-fa-vara-sig-sjalv

Hur känner du där Blue Kasibi, mår du bra av att ge av dig själv, liksom ger det mening i livet eller är du i samma kapitel som mig att något annat behövs läggas till?