Jag har svårt att skilja på vad som är bra för mig eller inte. Har även svårt att skilja på fantasi och verklighet lite grann. Fastnar i tankarna och sedan kommer verkligheten farande som en överraskning. Tror jag lärt mig drömma mig bort sedan jag var liten för att få det lite bättre. Det känns som alla runt omkring är coola men jag är en nervknippe helt utan skal eller skydd. Allt är så jävla dramatiskt och blir ofta till en Lars Norén pjäs. Hjärnan plockar liksom upp små händelser och känslor och accelererar innehåll till jättesaker med tiden. Jag känner mig en stund fri men sedan överreflekteras det och då kommer ångesten. Hjärnjäveln är på övervarv helt enkelt. Vad fan gör jag? Har gått på imbecilla KBT föreställningar med städnojjiga klimakterietanter och psykolog terapier men det är inget fel på mej inte. Jävligt lustigt, för vad jag vet är jag rätt ensam om att dagligen försöka hitta ett bra tillfälle att ”råka dö”. Skulle vara så grymt skönt med en kula i skallen och utan skuld till fru och barn bara få slippa helvetet av ångest och förvirring. Sista åren har bjudit på duktigt med stress också så nu sviktar minnet ganska bra också. Så mycket att jag glömmer vad mina vänner heter mitt i en konversation med dem. Ganska pinsamt och naturligtvis ett härligt frö till en stor blommande ångest och ännu mera minnesstrul pga ännu sämre självförtroende.
Men verklighetsuppfattningen är värst. Att inte riktigt ha koll på läget utan att överdriva situationers allvar är sjukt jobbigt. Kanske är stressen och sömnbristen som gör det men det har alltid funnits där.
Förutom detta har jag nu kärat ned mig i en helt fantastisk kvinna, som inte är min fru… Inget har hänt, jag bara blev sjukt förälskad och här kommer turbon in och krånglar till det. Hon vill inte ha mig kan jag tillägga. Med denna lilla krydda i den redan röriga tillvaron är jag inte särskilt sugen på att fortsätta trampa runt som en lipande jättebebis. Jag är helt totalt förstörd just nu och vet inte vad jag ska göra för att förändra allt till ”normalt”.
