Släppa taget?

Ibland (i mina bättre stunder) har jag satt ord på situationen och sagt något i stil med “det känns som om du är på dåligt humör?” eller bara konstaterat och förklarat rakt ut att “du är på väldigt dåligt humör nu och det går ut över mig”.

Det har resulterat i att personen kanske gått i försvar, sagt att den absolut inte är det, men den passivt eller öppet aggressiva kommunikationsstilen har ofta upphört då iaf.

Ibland har personer (gjort det här med fyra personer ganska nyligen) bett om ursäkt efteråt, eller återkommit och förklarat att den hade en dålig dag.

Så jag tycker hittills att det verkar fungera att man precis som med härskartekniker sätter ord på det som försiggår för det blir så uppenbart då att personen inte kan fortsätta på samma spår om det kan tolkas vidare som det man påstår att den pysslar med.

Man kan ju också nyfiket fråga och varmt om det hänt nåt. Att man fångar upp att personen “verkar ur gängorna”. Det brukar också göra att den andra slutar ta ut sitt dåliga mående på en tycker jag. Att den tvingas tala ur skägget var det verkliga problemet är.

Lite så tror jag på!

Det var väldigt bra tips med att säga det känns som du är på dåligt humör. Men kan du behålla lugnet själv då? Det är svårt för mig. Tar det ändå personligt, som att det kryper in under skinnet och jag känner mig orättvist behandlad. Fint att folk ber om ursäkt. Kan du släppa det då? Tror jag upplever att det ändå ofta sätter sig  sig någonstans. Och sen om det kommer mer knepigheter över tid (vilket det ofta gör) så samlas det på hög, tills jag exploderar istället.  Inte så trevligt eller konstruktivt. Men beror på hur personen ber om ursäkt med.

Kanske att om jag frågar väldigt, väldigt tidigt i en konversation om personen är på dåligt humör så har det inte hunnit hända för mycket och då kan jag vara helt lugn och saklig i det? Men om personen liksom sagt ett och annat, har en aggressiv framtoning och “härjat” redan ett tag och försökt smitta av sitt dåliga humör på mig, helt okänsligt, så har jag också oerhört svårt att bara stryka ett sträck över det hela. Även om personen senare ber om ursäkt. Sätts det i system så orkar jag inte med den människan längre. Då väljer jag annat sällskap faktiskt. För tycker också det handlar om respektlöshet och att beteendet verkar helt normaliserat av denne att göra så. Det känns väldigt känslomässigt omoget.

Har lärt mig på sistone att vissa personer kan agera ut något, vara aggressiva, och sedan en stund senare försöka gottgöra det. Har en chef som är så. Hon tror på fullt allvar att man först kan såra någon (för att hon är stressad eller har en dålig dag) och sedan en halvtimme senare dyka upp som en sol, se jätteglad ut och försöker plåstra om en. Inte att det sägs i ord, nejnej, hon tar inget ansvar, utan hon försöker bara visa sig från sin bästa sida.

Min mamma fungerar likadant som chefen faktiskt. Även min moster. Jag tror att det är personer som vuxit upp i ett hem som barn där de inte fått konsekvenser som beter sig så. Sedan fortsätter det i vuxna relationer. Alltså att de är så ovana vid att någon ifrågasätter det mönstret. Så först ta sig friheten att trycka ner någon, för att stunden senare tror att det går att trycka delete på det som de nyss ställt till mig. Jag har pratat med min mamma om det. Senast i somras. Att det får konsekvenser om/när man beter sig otjysst. Hon ser nästan alltid väldigt frågande ut då.

Jag tror du kan ha rätt där med att det är personer som inte fått lära sig konsekvenser av sitt handlande redan från barnsben. De har ingen koll liksom. Klampar på och tar inte ansvar för ord och handling. Kan ju vara en empatifråga med. Vissa har ej förmågan att leva sig in. Men hur ska man lära sig dessa skills om man inte får respons? Ja det är inte lätt.. för som du skrev tidigare, det är ju sällan ens egen skyldighet att lära dem det. Bättre då att släppa taget.

Åh vad kommunikation är komplext slås jag av. Tänk om det kunde vara enklare, som ett skönt flöde mellan människor där välvilja och nyfikenhet alltid styrde. Men myntet ser inte ut så.

Tänker på det du skrev med “Sätts det i system så orkar jag inte med den människan längre”. Jag har en sådan person i min närhet, klag och ilska ofta. Det är så svårt när man gillar någon med att bara gå. Ser det sårbara, vart det kommer ifrån. Men jag antar att det är bättre att fråga sig vad det gör med mig. Som för anpassa mig och sätta glädje åt sidan för att parera det där gnället.

Ja, det är väldigt intressant frågeställning vad det gör med en. Har du kommit fram till något där? Blir man inte väldigt trött och dränerad oftast? Det är någon livskraft som minskar eller liknande?

Svårt också när du ser sårbarheten hos personen. Och källan till reaktionerna. Borde inte också denne se vart du kommer ifrån? Hur du reagerar på gnäll och ilska?

Tänker ibland att olika människor har olika svårt att härbärgera olika känslor. Vissa kan inte tygla att de blir arga/sin ilska, andra kan inte hantera sorg och smärta, en tredje har svårt att känna skuld – och skambeläggning och en fjärde kanske inte kan hantera glädje och när det går bra för en i livet osv.

Minns den hur den där “livs kärleken” som jag hade verkade ha svårt att hantera sådant som ilska/aggression/frustration i livet oftast och så sipprade det ut på omgivningen. Medan min mamma inte kan ta kritik (alltså skuld och skam). Själv har jag svårt för sorg/oro. Då slutar jag oftast fungera. Killen jag var så kär i gav mig så mycket smärta/sorg och skapade oro (för att han mådde dåligt) och det var verkligen ingen bra kombination. Just opålitlighet och kontrollförlust är jättekänsliga områden för mig.

Så tänker lite med det här att släppa taget att det handlar kanske ofta mycket om kompatibilitet – om man kan leva med det den andra gör emot en eller om just det är där man har sin akilleshäl?

Jo det tar min livskraft (personen är min partner). Och ja det dränerar mig enormt. Men det är så svårt. Du har rätt i att han borde kunna se vad det gör med mig med…men det sker på hans sätt, så som han lärt sig och inte som jag behöver. Spelar ingen roll hur mycket jag försöker förtydliga..om och om igen. Och det är nog så att det sipprar ut i ilska och frustration..de sår han inte riktigt har koll på. Och jag orkar inte vara bärare för dem längre. Men det är ändå en stor stor förlust, och jag kan inte förstå hur jag ska förhålla mig till att lämna någon som behöver mig. Det är min skuld och det är en hemsk känsla.

Tror du är inne på något där med kompatibilitet…ens sår måste fungera med varandras eller något sådant.

Förstår han allvaret i situationen – om han inte bättrar sig så kommer du att lämna? Tycker det känns så vanligt att särskilt män blir lämnade och ser det som en blixt från klar himmel, överrumplade och genuint förvånade, medan kvinnorna ofta i åratal påtalat att det behövs en förändring?

Förstår att det väcker mycket skuld. Särskilt om det pågått länge och det är såhär dynamiken är att du bär och han behöver bli buren. Så svårt!

Jag vet faktiskt inte, jag tycker att han borde veta men vi fungerar inte lika där, han är inte så bra på att sätta ord på det inre, i alla fall inte vissa delar. Men du. Nog om detta. Vill tacka dig för alla värdefulla svar, som hjälpt mig. Men läste nyss om trådstarten där du skrev om att du kände förtvivlan över att inte kunna göra annat än släppa taget. Det som blir konsekvensen när inte relationer fungerar. Många som du också hamnat i läget där det blivit så. Du verkar vara så givande! Som också burit kanske för många besvikelser för att återigen våga ha nära relationer. Eller har jag fel? Du ger ändå så fina speglingar här på forumet, med råd och tips. Ville bara säga det.

Tack för så fina ord! Blir alldeles varm inombords. Och tack själv för en givande tråd! Haft stor behållning av dina svar med. Det är så värdefullt också att kunna bolla såhär med varandra.

Ja du är helt rätt ute om att jag blivit rädd för nära relationer efter för många besvikelser längst vägen, och för mycket smärta i dessa. Det vore så härligt om man kunde ha sunda relationer framledes.