Inte läggacalla ägg i sama korgar är en bra beskrivning. Får träna på det. Vaknat idag och har en dålig dag tror jag. En relation som triggat saker. En relation jag borde släppa taget om? Jag vet inte..allt är så tilltrasslat. Här är det svårt.att släppa taget. Hittar inte verktygen. Det kan vara väldigt svårt att släppa taget med.
28 december 2024 kl. 13:31
Släppa taget?
-
-
Ursäkta att jag stavar som en kråka.
-
Oj, vad jobbigt! Vad är det som har hänt? Relationer kan verkligen vara oerhört triggande, relaterar. Vill du berätta?
-
Tack för att du bryr dig men vet inte om jag orkar gå in i detaljerna. Jag har levt länge i en för mig komplicerad relation med mycket motstridiga känslor, berg- och dalbanor och som fått mig att känslosvänga ofta. Har svårt att reda ut vad som är vad. När bra är det jättebra. Då är det svårt att veta om släppa taget är det rätta.
-
Ja, usch, det känns lite som pudelns kärna när man har en relation som är hälften kaos och hälften helt, helt fantastisk? Har nyligen kommit på att det är just precis såna relationer som är ett återkommande tema i mitt liv. Det är egentligen en kopia av mina föräldrar som också har såna tendenser att ha helt underbara kvalitéer och sedan fasansfulla sidor, så därför tenderar jag att dras till såna “two faces personalites” har jag förstått på senare dar. Vet inte om det du beskriver är samma sak, att det är den där dubbelheten du råkar ut för också nu i relationen? Det är ofta givande att se mönster iaf vad man dras till och om det är vad man tenderar hamna i tror jag ofta det är läge att släppa taget?
-
Jo det kan vara ett mönster här med. Det där med att söka sig till two faced personer pga erfarenheter i uppväxt. Men på något konstigt sätt har jag hoppats att jag ska kunna reparera det där traumat eller vad man ska kalla det, från barndomen. Jösses så fel jag verkar ha. Det blir inte bättre coping för det. Problemet är när man tror sig älska personen ifråga. Vill inte svika, vill tro och hoppas. Det är rörigt.
Det låter som du kommit en bra bit på vägen. Som släpper taget. Har du goda vänner du litar på? Är ju också rädd innerst inne för ensamheten, att inte dela på ett djupare plan och ytliga relationer är ju enkla men ofta just inte känslomässigt djupa. Hur har du “löst” det, om du har det behovet dvs?
-
Förstår nog precis det där med att älska personen i fråga och hamna i det där förtvivlande hoppet. Tänker att problemet ofta är att motparten har kapacitet till att göra en lycklig i vissa stunder och så hittar man inte någon annan som har samma förmåga och då blir man beroende av den där människan som även ofta skapar en känslomässigt misär för en?
Nej jag har absolut inga “goda vänner” där vi har en djupare kontakt och som jag litar på. Tror att just det har gjort mig extra sårbar också för “two faces personalites” när en sån dyker upp att jag gärna hakar på då. Tänker ofta att det nog inte är så illa ställt med motparten. Sedan börjar den psykiska misshandeln eller känslomässiga försummelsen och så ramlar jag rakt ner i ett hål, liksom. Så ja, man behöver goda vänner, helt klart! Hur känner du där? Är det här förresten en kompis till dig eller är det en partner – om du vill säga?
-
Att se den andres kapacitet, vad den tar med sig i relationen och hur det påverkar en, det är så svårt för mig. Tar på mig mycket ansvar inser jag när jag skriver. Som om jag skulle kunna älska fram det bemötande jag behöver (ja det är min partner). Vill se det goda, snälltolka osv. Men sen hamnar vi ändå i sörja.
<span style=”font-size: 14px;”> </span>
Ledsen att höra om erfarenheten med vänner. Det låter verkligen som om de personerna inte varit bra för dig. Starkt att du kan se det! Och ta avstånd. Jag är urusel på det. Jamsar med länge men är hyperkänslig för små sting, och sen kommer en överreaktion senare Istället. Och så var den vänskapen över.
-
Åh, ja det är så orättvist när man snälltolkar och ständigt strävar efter harmoni i en relation medan den andra snarare verkar ha behov av att skapa drama och liknande.
Upplevt det här med “two faced personalites” mest med en tjejkompis hittills, en bästa vän var väl det i kanske 15 års tid. Mycket skakig vänskap från början till slut. Hon lekte mest med mig upplevde jag. För ungefär 2 år sedan fick jag nog. Äntligen. Så vi har ingen kontakt längre. Skulle inte bli förvånad om hon lider av en svår personlighetsstörning.
Ena äldre systern har jag också fått nog av då hon är väldigt dominant, utnyttjande och provokativ så henne undviker jag in i det längsta numera. Kanske att vi kan mötas igen om 10 år när hon mognat till sig lite. Kommit ikapp oss andra.
En kille som jag såg som mitt livs kärlek i kanske 20 års tid klippte jag kontakten med för några månader sedan.
Alla de här besluten har varit så rätt. Men lång väg dit måste jag ju säga. Decennium av dysfunktion, hopp och förtvivlan.
Sedan har jag haft vänskaper liksom på g på senare år och där jag mest hamnat i frustration ofta över att motparten inte släpper in mig i sin emotionella värld. Så har jag upplevt på senare tid med kanske tre killar. Det är underligt vad man kan hamna i för mönster. Jag nöjer mig liksom inte med ytligt kallprat om väder och vind. De verkar vilja ha den relationen med mig men jag är alldeles för gammal och har alldeles för mycket livserfarenheter och rikt inre liv för att gå ner mig så i intellektuell stimulans.
Så uppmaningen nu när jag släppt taget om de värsta relationerna är att hitta sund kontakt igen. Ge plats för det. Men det svåra är ju också att varningssystemet blinkar rött ofta om någon har liknande tendenser som det jag varit i under så många år. Litar inte längre på min magkänsla.
Litar du på din magkänsla? Känner även igen det där med att jamsa med i relationer när man egentligen ofta då behöver ha ett riktigt allvarligt snack med sin partner? Prata allvar?
-
Du nämner att sluta lita på sin magkänsla. Det är något jag slutat göra med. Gjorde det förut. Men något har hänt med känsla/tanke. Kanske har jag gått i för mycket kbt-terapi (skämt). Eller så är andra inte lika tydliga i sina signaler. Kanske de är lika förvirrade som en annan. Det funkar inte med magkänsla mer, så mkt vet jag.
Jag är 50 +, vet ej om du är i samma ålder men låter lite så. Flera likheter, lång vänskap som tagit slut, knepigt med ena systern och även detta med att inte riktigt vara på samma våglängd i relationer, vilja prata om annat, djupare. Vet inte hur jag ska tänka om det mer än att alla inte är kapabla. Att det ej går att tvingas fram. Utan omfördela energin då är bättre.
De personlighetsdrag du nämner, dominant, provokativ och utnyttjande känns igen! De är svårast att möta tycker jag. Hamnar ofta i tystnad, tillintetgjord och ångestfylld. Försöker medla och nyansera. Eller avleda, styra om. Sällan konfrontera. Ibland gå därifrån. Hur gör du i dessa situationer om du vill säga?
Du måste logga in för att kunna skapa nya trådar.