Släppa taget?

Tack för ditt svar. Alltså, tänker kanske att det blir lite som att göra kognitiv terapi (förändra tankar snarare än beteenden) på sig själv. I stället för att tänka ” det här borde jag lösa nu en gång för alla och jada jada” så försöker jag nu stoppa mig själv innan problemlösningsförmågan kickar in. Nu försöker jag medvetet gå in för att tänka “lägg det åt sidan, låt livet ha sin gång, försök inte kontrollera det eller ens lösa det”.

Har lagt åratal på så mycket som aldrig blivit särskilt mycket bättre så det känns som slöseri på liv att fortsätta. Ju mer man tänker på ett problem innebär verkligen inte per automatik att någonting blir löst. Det har jag lärt mig nu.

I grund och botten tror jag det också handlar om  att tänka mer på tillit. Att det kanske löser sig om jag slutar försöka styra och fixa, vara så medveten om vad som behöver förändras.

Samtidigt finns det mycket sorg då att kännas vid, liksom jaha den där relationen gick åt helvete och den där personen kommer nog aldrig förändra sig så vi kan umgås som normala människor. Och jaha den där systern och min väg går skilda vägar här, på riktigt skilda väger – nu låter jag det hända bara. Jag går inte in och försöker hitta lösningar och reparerar, bidrar lite till. Samma med jobb och att vara på arbetsplatser har upptagit mycket av min energi och där känner jag också att jag behöver landa i acceptans att det är svårt att jobba. Det är för gigantiskt arbete att försöka göra toxiska arbetsplatser sunda. Det är inte min uppgift heller att göra det. På sistone (som en ny tanke) har jag börjat tänka att jag samlar material för en framtida bok om mina tokiga erfarenheter av arbetsplatser.

Nämen nåt sånt kanske.

Hur känner du – om du vill säga?

Skillnaden kanske är att du har försvarsmekanismer/beteenden/impulser som skapar problem – alltså det du skriver om att styra bort sig själv från något? Och jag kanske mer är inne på (iaf i det här tråden) att jag har problem som inte handlar om min person utan som är sådant som ligger utanför det.

Förstår vad du menar med att problem som man har med sig själv behöver överkommas – verkligen. Att det definitivt inte är något man kan liksom bortse ifrån eller “tänka bort”. Relaterar också till att man måste ha en grund att stå på.

Den här tråden är jätteintressant. Känner igen mig i att kämpa och lägga energi på saker och människor jag vill ska vara på ett visst sätt. Som att jag  skulle kunna påverka det. I viss mån kan jag kanske det. Men det är när det uppstår friktion, sår, olika viljor, behov som inte blir mötta, missförstånd osv. Då kan jag stånga mig blodig i försök att lösa. Förstå. Vända och vrida mig. Som en metmask på en krok. Och det kostar ofta mer än det smakar. Låter oändligt skönare att släppa taget, acceptera situationen trots att den inte är som jag önskar. Men hur? Har du någon teknik ?

Tack!

Ja dels det om kognitiv terapi på sig själv att medvetet förhålla sig passiv istället för lösningsorienterad eller grubblande kring det man behöver förlika sig med – acceptera och ge upp, se sig själv som besegrad.

Sedan också hoppa in i andra områden i livet. Alltså ersätta. Börja tänka mer på de och ge det energi. Så alla områden där man känner det där att man stångats sig blodig i åratal som sådant man nu försöker lämna bakom sig. Det är ingen idé längre.

Så tänka på annat är min nya teknik.

Tack tar med mig tipsen. Har tänkt vidare på detta med att släppa taget men inte kunnat logga in här på sajten på några dagar. Kanske något tekniskt fel? Som vanligt började jag försöka få inloggningen att fungera,  om och om igen. Sen slutade jag och det var skönt. Det gick ju inte. Tänker på hur arbetslivet i mångt och mycket är uppbyggt på försök och driftighet. Att vara produktiv är att vara duktig. Sällan som “bromsar” uppskattas där.

Sen kan jag fundera på om det finns någon risk med att tillämpa släppataget- tekniken. Kanske går du miste om riktigt nära relationer. Jag vet inte. Menar bara att vi människor är så komplexa och att friktion ibland kan leda till djupare förståelse för varandra. Är man inte nyfiken på någon annans synsätt riskerar man bli mycket fast i sitt egna kanske.. Vet inte, på det hela låter det väldigt fridfullr och positivt med att bli bättre på att släppa taget!.

Bra poäng! Kanske lite så att om man försökt i flera år att få en relation att fungera och även tagit in dennes åsikter och tankesätt, men så går det inte – då kan man släppa taget?

Men om det är en mer ny, färsk relation, har man kanske mer att vinna på att segla på friktionen? Att det kanske kan fördjupa relationen som du skrev.

Ska jag vara helt ärlig tror jag du har helt rätt. De här gamla relationerna som inte fungerat har jag prioriterat och stått ut i de mesta absurda och sjuka situationer. Medan de mer nya riskerar dumpas ganska omgående om de gör minsta lilla tendens till något kaos i mitt liv. Blir lite som att sila myggor och svälja kameler. Även om jag kanske inte riktigt önskar att de relationerna heller fortlöpte så ligger det något i det du skriver om att inte släppa taget för fort där. Kanske kan det fördjupas och att jag underskattar den andra.

Har du liknande tendenser?

Det kan vara en fråga om timing. Att se och acceptera när det är dags att gå. För om man försökt förstå och anpassa sig länge och det inte känns bra… ja då borde det vara rätt att släppa taget. Med nya bekantskaper är det svårare tycker jag. Har inlett vänskaper jag trott på skulle leda till längre vänskaper men där jag sedan inte känt mig respekterad och avbrutit kontakt. Så var det inte förr. Då anpassade jag mig mycket mer i relationer, snälltolkade mycket mer men nu är det som att bägaren är fylld för … mina ansträngningar. Så då blir det som det blir. Samtidigt saknar jag fler kontakter och vänskap i mitt liv. Ett par nära vänner har jag glidit ifrån, vilket smärtar. Det är personer jag trott skulle hänga med hela mitt liv. Men kanske har jag (och de) förändrats och att det inte är konstigare än så. Att acceptera uppbrott verkar mycket skönare än att fastna i bitterhet och sorg. Tänk om livet är en process där den här förmågan behöver övas upp allt mer med tiden? För att vi alla ju en gång ska checka ut.

Ja, det är en fin tanke! Att våga släppa taget och värna om livet egentligen.

När jag startade tråden tänkte jag mest på “problemområden” såsom famlande efter ett hållbart jobb, avsaknad av en bostad som jag trivs i och kan bo under många år, sociala relationer som inte fungerat. Att när man gett allt för att förändra dessa bitar tillslut måste tillåta sig själv gå vidare. Sluta lägga alla ägg i dessa korgar. Där någonstans befinner jag mig nu tror jag.