En eld flammar upp till ett skådespel. En dansande
ballerina ser en famn och trycker sin eggande kropp mot
ett stelt parti uppfyllda drömmar och inget blir sagt annat
än det enda som inte kan sägas utan att ögonblicket är
förstört.
Ballerinan går och lämnar drömmen kvar med
en frän doft av pansar och linblomsté som torkar alla
tårkanaler rena från hyckleri och slemmar igen dem med
snorextakt av syntetiska allergichocker.
När allt är över träs ett järnband om hjässan som silar
orden till tanktomma slagord;
slingrande tungor som ormsvansar i torra munhålor
släpper ut små bristningar av kombinationer, reaktioner
som kallas social kompetens och det är allt.
Drömmen fästes säkert upp på en gråsprängd vägg med
stötsäkra väggfästen och spikar som gjutits i helvetets
eldar av små anskrämligt krökta smeder, leende till och
med när eldarna slickar deras spruckna händer som gröper
i flammorna.
En eld flammar upp till ett skådespel och förmår en ålderman
med stukad stolthet lägga handen i kokande vatten för
att plocka upp en syntetisk medalj från en tävling som
aldrig ägde rum för att han förlorade alla verkliga spel.
Brännsåren skrattas bort för att det sista som lämnar en
man är inte hoppet utan förmågan att utstå plåga.
När elden slocknar gör skådespelet det också och med
skådespelet försvinner allt som går att se av en
människa, allt som gör henne begriplig för andra.
Elden slocknar och om ingen Fenix reser sig ur askan och
elden åter flammar upp finns inget kvar och ett liv skall få
plats i en liten ruta med inget annat än siffror som anger
början och slutet som aldrig kunde göras något åt ändå.
